vardag

Gräset är grönt

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.

-22 och hjälp

Älvsbyn var så mycket Älvsbyn idag, -22 och solsken. Även vabruari lever upp till sitt rykte, även om det i vår familj är den vuxnas sjuka som är långdragen medan barnet är en frisk kärna. Har du corona? frågar de. Älvsbyvirus, konstaterar vi. Det är fler än jag som snörvlar i klassrummet.

Jag gillar dagar som denna, då jag får hjälpa och bli hjälpt. Stanna upp inför någon en extra stund, försöka göra mitt bästa. Samtidigt som andra är hemma hos mig och diskar min disk och städar mitt städ. Nu andas jag lättare. Jag vill aldrig leva ö-liv.

Måndag

Anledningarna till att vara vaken är många, anledningen till att gå och lägga sig är bara en; det där antalet timmar de säger att jag ska sova. Läser några sidor i en bra bok, ser ett youtubeklipp om vänskap, svarar på ett par sms. Vi har letat en försvunnen legobit i två dagar och jag bryr mig oväntat mycket. Januari är återigen årets längsta månad – eller vad vet jag egentligen, året har ju knappt börjat – och än är det fyra dagar kvar. Jag ska få sova över hos en kompis och luncha med en annan, sen väntar februari med fest och firande. Vecka fem, du kommer nog arta dig väl, om Herren vill och vi får leva.

Gladiator eller glädjetår

Om förra veckan var en seg början är den här mer av en nystart. Det är en härlig hop människor jag får ha att göra med, en gigantisk isbjörn står i foajén och lektionsplaneringen ser lovande ut. Igår kom en fråga om vad gladiator betyder – trodde jag, tills det framgick att det var glädjetår som menades. Man lär så länge man har elever.

De perioder som jag inte jobbat med människor som inte är födda i Sverige har det kliat i mig. Det har känts fattigt och fel. Men hur kan tiden räcka till att lära känna, bygga relationer, lyssna och följa upp? Kvällar och helger? Med ett barn i hasorna och i konkurrens med samspråkigt umgänge som går av bara farten?

Jag har, bara delvis medvetet, byggt in det liv jag vill leva i mitt arbete. Som att jobba med sin hobby, vilken i det här fallet är människorna och inte svenskan eller matten. Med det inte sagt att jag på något sätt blir klar eller nöjd med bara jobbet – det finns mer liv att leva när arbetsdagen tagit slut – men det ger en grund som jag kan stå för och vill leva med.

I ärlighetens namn kan det vara svårt (om än inte omöjligt) att få till en ärlig, ömsesidig vänskap när de yttre förutsättningarna är helt olika. Lätt att nästla in sig i höga förväntningar, kulturkrockar eller otydlighet. Lärarrollen hjälper mig på det sättet. Den är tydlig, något att ta avstamp från i seendet och lyssnandet. Dessutom ger jobbet en kontinuitet jag aldrig skulle lyckas uppbåda ideellt, hur goda intentioner jag än må ha. Dag efter dag, vecka efter vecka, med alla dessa jag inte hade känt om det inte vore för att vi tillbringar vardagen tillsammans.

Januari

Jag tillhör den lilla skaran januarigillare. Teoretiskt förstår jag att mörkret är lika mörkt nu som i december och att vintern knappt kommit halvvägs, men jag kan inte låta bli att tycka om den här månaden. Julen i ryggen, ett nytt år, det pratas om förhoppningar och nya tag.

Det har känts motigt att bryta upp från ledighet och tvinga sig att somna i tid, köra långt och fokusera, men det ger också en annan typ av luft. Mer variation, fler samtalsämnen, styrfart. Dessutom har jag fyllt år i veckan, blev strösslad med kärlek och fylldes av tacksamhet över mina nära och ännu ett år.

Igår sken solen pang på och jag hörde fåglarna igen. Så mycket skönhet det finns. Även i januari.

(bild från Morgan Harper Nichols)

Vi fick lov

Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.

När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.

Det rullar på

Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.

Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.

Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:

Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.

Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.

Torsdag

Dagen är inte slut än, men många guldkorn har redan vaskats fram:

Mulen, regnig morgon blev klar dag

Bra podd i bilen

Intensivt och effektivt jobb

Kollegor som ställer upp, saker som löser sig för att någon löser dem

God matlåda och alldeles färska morötter

Att springa runt byn på friskvårdstimmen, möta kända ansikten

Gula björkar som gör pendlingen vackrare

Glatt barn på fritids

Kvällssol redan klockan fem, så den hinner njutas av barnfamiljer

Att komma hem och känna sig hemma

En pappa som ringer

Tanken på en kär vän som snart kommer norrut

Tanken på helg

Och det finns palt i kylen

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Hemlängtan

Januari präglades av en för mig ny känsla; hemlängtan. Jag var inte mer än några mil bort, på jobb, hos kompisar, på affären, men hela tiden längtade jag hem. Medan vansinnigt låga temperaturer förstås gjorde sitt var den största orsaken allt jag ville göra. Skriva, laga mat, se film, sticka, skriva brev och läsa – hemma.

Nu har den slagit till igen. Vill sitta på balkongen och läsa, sy kuddar för att ha det ännu härligare där, plantera tomatplantor, höra barnen leka på gården, skriva sms och äta goda grejer. De lediga dagarna fylls snabbt med diverse utflykter och besök hos vänner, men jag undrar om jag inte ska bejaka denna nya sida hos mig själv?

– Jag tror vi måste fara nu, jag längtar hem.