pandemi

Hemmahelg

Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.

Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.

Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Mitt folk

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

Fler och färre

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Nu ändrar vi

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.