pandemi

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Himlen är otroligt blå

”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.

Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.

Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.

Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.

Pandemiliv

”Har du hört om det där nya viruset?” säger en person i min närhet rätt ofta. KUL. Vardagen ser ganska annorlunda ut jämfört med förut, och de här förändringarna kan jag se i mitt liv:

Jag umgås mer med min son. Överraskning.

Jag veckohandlar lite mer uppstyrt, småhandlar mindre. Annat än mat köper jag knappt alls. Det är sjukt märkligt att tänka på alla second hand-fynd som jag inte har gjort men inte heller kan föreställa mig.

Jag äter mer soppa. Uselt i matlåda, perfekt att värma hemma på spisen för nej jag har ingen mikro.

Jag tränar mer. Mer tid, mindre vardagsmotion. Japp. Det innebär också att

Jag är ute mer. Betydligt mer. På grund av träningen som helst sker utomhus men ännu mer för att jag har utvecklat någon form av beroende? Det är så fint hela tiden. Och jag behöver träd och vatten och vidder för att inte fastna i mitt huvud. Blir typ illamående i både kroppen och själen om jag är inne hela tiden?

Jag klär mig finare. Det finns inga speciella tillfällen att spara de finare kläderna till och det är roligare att ha läppstift hemma.

Jag snöar in på saker. Typ ull eller pappersblommor eller filmredigering. Kan såklart inte lova att det inte hade hänt utan virus men nu finns tid och uppmärksamhet att ge.

Jag är lugnare inför helgen. Noll planering och noll logistik, aahh. Tråkigt men skönt, liiite rädd att jag ska fastna i denna homebody.

Jag träffar mindre folk. Blä. Har heller inte varit längre än en timme från hemmet sen Etiopien i mars.

Jag är ledig annorlunda. Förut tog jag det lugnt när jag var ledig och Esaias var på skolan, men nu tar vi det ju lugnt hela tiden så nu är jag en duracell som handlar, promenerar med kompis, springer, gör ärenden. Det kan också ha att göra med att de lediga dagarna är betydligt färre och att jag måste passa på.

Jag lyxar till det mer. Om ingen annan bjuder mig på fika eller god mat får jag se till att bjuda mig själv.



Vad har ändrats i din vardag?

Tjugotjugo

Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.

Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.

Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.

Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.

Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.

Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.

Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.

Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.

Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.

Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.

Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.

Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.

De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.

Segheten

Tankarnas vanliga pendelrörelse; självömkan och tacksamhet omvartannat. Skriver bloggutkast men blir less på mig själv, raderar. Knappt två veckor till vintersolståndet och pandemi. Lite regn på det. Klart det är lite segt?

Mina egna problem upplevs som oproportionerligt stora när jag inte träffar människor i normal utsträckning. Sen hör jag om någon som är sjuk, om någon vars familj är på flykt och inte går att få tag på, om någon som inte klarar att hänga med i utbildningen när allt sker på distans. Tydliga påminnelser om perspektiv, sen en påminnelse om att det inte är en tävling där den som har det värst vinner tillåtelse att känna efter. Vi borde kunna tänka flera tankar, känna flera känslor samtidigt. Det går visst att tycka att hemmajobb är dötrist och samtidigt njuta av hur hyacinterna gör luften tät av väldoft.

Hemmahelg

Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.

Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.

Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Mitt folk

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

Fler och färre

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Nu ändrar vi

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.