Addis Abeba

Etiopien igen

Nej, jag ska inte åka någonstans. Men när jag i våras klippte filmen från vår resa var tanken att det skulle vara Esaias version som han kunde visa i skolan och att jag sen skulle fixa min egen, med tydligare fokus på kaffe, injera och amarinja i bakgrunden – och nu har det hänt!

För vilken skillnad det är att klippa film på min nya dator istället för på mobilen som jag tidigare gjort? En annan spark i baken kan också ha varit att det här är andra gången på sex år som jag är hela vintern i Sverige, märkligt men verkligen en källa till lite mer längt. Nu får ni längta lite med mig:

Tjugotjugo

Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.

Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.

Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.

Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.

Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.

Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.

Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.

Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.

Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.

Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.

Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.

Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.

De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.

Addisfilmen

Äntligen är filmen från våra veckor i Etiopien klar! Jag tycker verkligen det är kul att filma och sen försöka få ihop det till en helhet. Kruxet nu var att det var så mycket att få ihop, och att vi är två som liksom ska samsas om berättelsen (tanken är dessutom att Esaias ska kunna visa den för sina kompisar). Därför är den här filmen hans version, allt som han tyckte var kul och spännande. Kanske kommer det en till variant senare, där jag utgår från mina favoritstunder i staden. Mer kaffe och mindre Svampbob Fyrkant.

Jag är fortfarande otroligt tacksam över resan och dess timing, och jag har njutit oerhört av att under klippningen befinna mig i februari och första halvan av mars, när världen var helt som vanligt. I alla fall nästan, det var ju fortfarande Etiopien:

Sista förmiddagen

Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.

Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion. 

Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!

Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!

Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.

En vanlig onsdag

Det är inte många dagar kvar nu. Vi pratar om drickbart kranvatten, kompisar och våfflor men sverigelängtet flyger inte riktigt – jag har inte samma rutin på det.

Idag skulle vi träffa en kompis en bit härifrån. Där väntade han i sin bil och resan fortsatte. Lååångt åkte vi, genom stadsdel efter stadsdel utan att någon pratade om vart vi egentligen var på väg. Det blir nog bra, liksom. Och kanske är detta en av de viktigaste läxorna Etiopien lärt mig: jag behöver inte alltid veta exakt. Mycket kan bli bra även utan min inblandning.

När vi ätit lunch (och bråkat om vem som skulle betala notan, har nog aldrig varit med om att man splittar) var det dags att åka hela den långa entimmesfärden hem igen. För att undvika den värsta eftermiddagstrafiken valde kompisen en massa småvägar och jag satt i baksätet och mindes: där köpte vi graviditetstestet, där bjöd gatukillar mig på mat ur en plastpåse, där kopierade vi papper till visumansökan. En kilometer härifrån fick vi frågan: ni har väl inga andra planer? Visst skulle ni hem? Hem skulle vi och hem kom vi, när mörkret lagt sig började regnet ösa ner och slog hårt mot plåttaken. Strömmen försvann och vi pratade om alkohol och corona. Esaias gick till grannarna och lampan började lysa igen, nästan helt som en onsdagskväll hemma.

Unity park

Idag var ingen vanlig dag för idag var Unity-parkens dag hurra hurra hurra! Med den nya premiärministern kom också en ny park, många många birr har spenderats för att rusta upp området runt flera historiska byggnader mitt i Addis Abeba som tidigare varit stängt för allmänheten. Stoltheten går att ta på, det är en enda stor hyllning till Etiopiens diversitet, djurliv, kultur och historia. Parken var mycket större än jag trodde och underbart vacker. Vi såg giraffer, zebror och lejon, besökte kungliga palats och källaren Derg-regimen använde som fängelse, läste om landets politiska historia och åt fantastiskt god mat.

Här är hela gänget minus två – Esaias och därmed också jag låg hela tiden hundra meter före. Men alla var väldigt nöjda, och det måste vara stort att nu få ta del av sitt lands historia på det här sättet.

Jag njöt av all skönhet. Och blev tillsagd av vakterna att inte klättra i lekparken för ”det står ju att den är för barn upp till 12”, följt av de sedvanliga kommentarerna om min ”perfekta” amarinja och Esaias obefintliga sådan. När vi på vägen hem väntade på en anslutningsbuss kom en av dessa vakter fram och nöp Esaias i kinderna och hälsade på oss alla – vi träffades ju i parken!

I kyrkan

Så fort jag sätter mig ner i kyrkbänken börjar jag gråta. Lite av saknad då detta var kyrkan vi gick till varje söndag och till viss del av minnet att det var här vi lovade varandra att hålla ihop till livets slut. Men mest rinner tårarna för att jag blir golvad av Guds godhet. Han som har visat sig hålla genom sjukdom och ångest, död och sorg. Han är prick likadan nu som då och här påminns jag om det. Att han har fört mig ända hit, att jag kan sitta här med min son och sjunga att det är Gud som ska ha äran, att han är livets källa och ljuset i mörkret. Jag gråter av tacksamhet och beundran. Gud höll och kommer att hålla.

I förorten

Vi åkte långt, till Addis Abebas nybyggda förorter. Kilometer på kilometer av halvfärdiga hus som ska rymma tusentals familjer. Vi skulle hälsa på den ingifta släkten, eftersom de är ortodoxa och fastar inför påsk såg jag fram emot lunchen som annars mest brukar bestå av olika slags kött men jag hade fel och det trugades med kött till alla protestanter. Rå köttfärs, kött på ben, kycklinggryta. Efteråt bjöds det på tårta, p g a fastan vegansk, och jublet steg när den skars upp. Sen var det dags för de äldre att tala ut välsignelser, som en blandning mellan tal och bön, men i brist på rätt ord sa jag till Esaias:
– Nu ska vi vara tysta, de ber.
– Ber de till tårtan? Är tårtan deras herre?

Halvvägs in i tårtan visade det sig att vår före detta granne och vän bodde i samma område och lyckades ringa Abraham precis när vi var där. Givetvis tog vi chansen att hälsa på honom, hans fru och tre barn – deras äldsta tillbringade oräkneliga timmar hemma hos Tarre och mig när han var mindre.

Ännu en dag som inte alls blev som jag hade tänkt.

Eshi eshi

Kvällsljud och frisk luft fyller rummet, jag försöker vila bort lite feberkänsla och magont och Esaias bygger på sitt kära lego. En insekt kryper över den mintgröna väggen, jag borde kanske ta av mig glösögonen. En av tjejerna i huset kommer in och frågar hur jag mår, om jag tagit någon tablett, när det blir helt kolsvart. Vi tar fram ficklampan och allt fortsätter som vanligt förutom att insekterna inte syns och jag kollar hur välladdad telefonen är. Ett par minuter senare lyser den nakna glödlampan igen, det blir kanske en ljus kväll ändå.

Vi är trötta och matta efter en dag på Hilton, Esaias var i vattnet i fem timmar, kom bara upp för att äta pizza. De har inte såhär goda pizzor i USA, tyckte Abraham. Som vanligt registrerade jag våra medbadare: några etiopier, några fransmän, några som pratade svenska men var med ett engelsktalande sällskap. En amerikansk kvinna hade med sig fler barn än jag lyckades räkna och pratade amarinja som bara amerikaner kan. En gammal man med t-shirt och hatt simmade många längder, verkade prata med alla och var tjenis med personalen. Han sa till Abraham att barn med en förälder från Etiopien och en från något annat land blir genier. Till mig sa han ”I heard you saying eshi eshi (okej okej), you are typical ethiopian!” – skönt att ribban inte ligger högre än så. Som vanligt är det också konstigt att tillbringa några timmar på lyxigt hotell med en massa rika omkring sig, kontrasten blir härlig men smått obekväm. Samtidigt är det fint, och få förunnat, att vi får ta del av så många av stadens alla sidor.

Klockan blir halv nio och det vankas middag. Jag sviker injeran till förmån för yoghurt och müsli. Vissa accepterar och tycker jag ska få äta vad jag vill, andra tänker att injera och shiro ska vara bättre. ”Inte en dag har Elin sagt att hon har ont i magen! Hon brukar alltid vara frisk!” Vi äter under uppmaningar att äta mer, Esaias kommer in med sitt nybyggda rymdskepp till allas förvåning och glädje – att han kan bygga nåt sånt! Vi ser nyheter och en kompis till Abraham kommer förbi, han har varit här varje dag sen de kom men ber likafullt om ursäkt att han varit borta så länge.

Hej resedagboken

”Vi åker efter frukost” sas det, halv tre var vi fortfarande hemma. Men oss gick det ingen nöd på, jag fick träna och tvätta håret med sparat vatten och Esaias fick ett gigantiskt legobygge som han påbörjade direkt.

Till slut var det ändå dags och vi hakade på etioamerikanerna till immigration. Ni som känt mig sen början av 10-talet vet att jag har dåliga erfarenheter från det stället, så mycket förvirring och dåliga besked. Även om vi bara skulle ställa några frågor var dagens upplevelse totalt annorlunda: de har öppnat en filial närmare vårt område och en informatör blev uppenbart berörd av vår familjesituation, klappade ömsint Esaias kinder och uppmanade Abraham och Tigist att ta väl hand om oss.

Vårt sällskap behövde ta bilder till sina ansökningar och i denna fotostudio fick jag ett rus av typen aaaah tänk att vi är här!!! Var det musiken som gjorde det? frågade Esaias. Han är van.

Även detta tog längre tid än väntat så jag passade på att beundra marknadsföringen. Mitt i prick.