Etiopien

Tjugotjugo

Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.

Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.

Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.

Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.

Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.

Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.

Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.

Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.

Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.

Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.

Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.

Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.

De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.

Fredagstips

Det är fredag och ni ska få en hel drös med tips inför helgen. Håll i er:

Kan ni gissa hur glada vi blev när vi en tisdagsmorgon skulle kolla vem det nya avsnittet av Historierummet handlade om och det visade sig vara Haile Selassie? Poddar går i ett här hemma och den här har nog spelats minst 20 gånger? På tio dagar.

Mer etiopientema bjöd Konflikt på, lite mer nutid, lite djupare analys.

Min vän Lina har till min stora glädje börjat blogga, och blandar kloka reflektioner med recept och roliga återbruksidéer. Att läsa där känns lite som att träffa henne fastän vi inte kan ses, för hennes värme och kreativitet återspeglas i allt hon gör.

Det ska erkännas att jag inte hunnit lyssna igenom hela Camp Lukewarm men det jag har hört gillar jag. Ett särskilt tips till dig som vill lyssna på musik som handlar om Gud men inte låter så… lovsångigt?

Hemmaträning! Jag är i ärlighetens namn lite less på den. Det är svårt att få till kvalitativa löppass på snö eller is och då blir jag mindre motiverad till inneträningen också. Plus decembermörker. Men en ljusglimt är några för mig nya träningspass av growingannanas på Youtube. Om du tyckt att passen jag tidigare tipsat om varit för käcka och amerikanska är de här inte det, det är nämligen inget snack överhuvudtaget. Och vissa har ”No jumping” med i titeln vilket är bra för oss i lägenhet vissa tider. Generellt mycket benfokus, men det kan man väl leva med. Starkare ben alltså.

Får jag vara så fräck att tipsa om mig själv? Det är ju min blogg så jag antar att jag får det. Ni kan nämligen följa mig på instagram om ni vill! I dessa inte så sociala tider gillar jag minglet som äger rum där – om jag inte kan prata med mina kollegor på rasten kan jag i alla fall lägga upp någonting i stories och få kontakt med folk på det viset. Ett extremt pandemiskt beteende. Precis som i verkligheten heter jag @elinsharew där.

dem_härgärget.jpg

Härbärget i Luleå hotas av nedläggning, här kan du skriva under om du liksom jag tycker att det är en dålig idé att stänga dörren för hemlösa. Om ni vill stötta Gemenskapsmåltiden i Luleå ekonomiskt kan ni läsa hur ni gör det här.

Och slutligen ett juligt, snabbt recept från Tuvessonskan (som också tagit bilden). Gnocchi i tomatsås med brynt saffranssmör, huuuur gott som helst.

Inte mindre än åtta tips, helgen är räddad!

Allt mögligt

Finns det någon fler som tycker det är frestande att istället för allt möjligt skriva allt mögligt eller allt mjöligt? Nu gav jag i vilket fall efter. Här är det dock inga mögliga grejer som bjuds, bara fräscha och fina!

Paulina Palmgrens album släpptes i fredags, jag hade väntat och blev inte besviken.

Jag är inte Englands drottning men däremot en social varelse, därför träffade de här orden mittenpricken denna vecka då pandemilivet har varit lite väl påfrestande. Är sen på bollen och har inte så mycket tid till serier som jag hade önskat, men The Crown hörni!

Det är fortfarande svårt att veta exakt vad som har hänt och händer i norra Etiopien, men UNHCR är där och vi har möjlighet att bidra till nödhjälp till dem som tvingats fly.

Panik på den nya uppdateringen av instagram som har gjorts om till en konsumtionsapp. (För er som inte har insta eller inte har uppdaterat, så har de satt en shoppingknapp där man förut tryckte för att se sina notifikationer, som gjort för att vi ska använda muskelminnet till att handla mer.) Är sugen på att bojkotta men kommer antagligen inte göra det, eftersom sociala medier faktiskt kan vara ganska sociala trots allt. Och vill ni ha kreativ inspiration kan jag varmt rekommendera @hallejuliaskapar och @mosteremelie!

Slutligen lite nyutgiven julmusik – det här låter bra i öronen. ”Finally someone understands that this is a worship song and not a Christmas carol”, såg jag någon kommentera videon till O Come Let Us Adore Him. Precis så!

Kära Etiopien

Oroligheterna i norra Etiopien går inte åt rätt håll. Att civila dör av väpnat våld är alltid hemskt, men när det sker utan omvärldens insyn är det om möjligt än mer obarmhärtigt. Telefon och internet går inte att använda i området så rapporterna är få men hjärtskärande. Samtidigt har EU fullt upp med corona, USA har sitt val och AU har sitt högkvarter i Addis Abeba, en av många anledningar till varför en intervention från deras sida är osannolik. Och i Addis, där våra anhöriga och vänner bor, verkar livet rulla på som vanligt för de allra flesta – ännu ett bevis på att landet är splittrat. Garanterat hänger affischerna som gratulerar Abiy Ahmeds till Nobels fredspris fortfarande kvar. Som jag önskar fred och frihet för Etiopiens folk.

Addisfilmen

Äntligen är filmen från våra veckor i Etiopien klar! Jag tycker verkligen det är kul att filma och sen försöka få ihop det till en helhet. Kruxet nu var att det var så mycket att få ihop, och att vi är två som liksom ska samsas om berättelsen (tanken är dessutom att Esaias ska kunna visa den för sina kompisar). Därför är den här filmen hans version, allt som han tyckte var kul och spännande. Kanske kommer det en till variant senare, där jag utgår från mina favoritstunder i staden. Mer kaffe och mindre Svampbob Fyrkant.

Jag är fortfarande otroligt tacksam över resan och dess timing, och jag har njutit oerhört av att under klippningen befinna mig i februari och första halvan av mars, när världen var helt som vanligt. I alla fall nästan, det var ju fortfarande Etiopien:

Mars

En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.

Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.

Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.

Fred eller demokrati?

Innan vi åkte funderade jag på vilket land, vilken politisk stämning, vi skulle komma till. Det är lätt att minnas situationen när premiärministern Meles Zenawi dog år 2012 – han hade styrt landet med järnhand och fattat många tveksamma beslut, men ändå var sorgen och stoltheten enorm. Människor grät på gatorna (var det av rädsla eller saknad?) och hyllningarna tog aldrig slut. Och om jag backar bandet ytterligare ett par år minns jag hur folk sänkte rösten så fort politik fördes på tal. Många kunde anförtro sig åt mig men ville inte att andra skulle höra. Vänner blev chockade när jag sa att jag kan säga att mitt lands ledare är dåliga – om vi gör det, även i privata sammanhang, hamnar vi i fängelse utan att någon vet vart vi tagit vägen.

Med tanke på Abiy Ahmeds Nobelpris trodde jag att etiopierna skulle vara osmakligt stolta, det verkade nämligen så på sociala medier, och att decennier av diskussioner på visk-nivå satt så djupt att en demokratiseringsprocess inte kan rå på vanan av tystnad och mekaniska nickanden. Jag hade till min stora glädje fel. Många är glada för Abiy och menar att han är en smart ledare, har rustat upp flera ställen i Addis Abeba och gör mycket för gatubarnen. Men jag hörde ännu fler som var kritiska. Han samarbetar för mycket med USA! Han måste hålla en hårdare linje! Han försöker lura oss! Vi träffade ett gift par där en gillar honom, den andra inte. Äldre diskuterade med yngre. Antalet partier har exploderat. Samtalen var högljudda och till synes fulla av uppriktighet, på ett sätt jag tidigare inte upplevt.

Ett val är planerat att äga rum i augusti och oroligheterna förväntas öka innan dess. Premiärministern har öppnat upp för tidigare bannlysta grupper att komma in i landet och politiska fångar har släppts. Vissa ser det som en taktik snarare än en del av demokratiseringsprocessen; genom att tillåta spänningar och därmed politiskt våld kommer befolkningen längta tillbaka till hur det förut var. Demokrati eller fred, vad är bättre? På så sätt kommer Abiy Ahmed få styra precis som han vill, kritiska röster spärras in och alla blir nöjda.

I ett land med över 100 miljoner invånare ryms en hel massa språk, kulturer och åsikter. Men där finns också en ovana i att få höja sin röst och bestämma själv, det finns väl alltid någon man, någon äldre eller någon mer välutbildad som vet bättre eller borde bestämma istället? Just därför blir det extra spännande att se vad som händer i augusti.

Hemma

Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.

Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.

Sista förmiddagen

Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.

Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion. 

Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!

Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!

Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.

Rädsla och tillit

Etiopien fick idag sitt första bekräftade fall av covid-19, följt av kommentarer som ååå, nu är det slut på Afrika, sagt med glimten i ögat, och endast Gud kan hjälpa oss, vilket är standardinställningen för det mesta. I övrigt vet jag inte mer än någon annan om detta märkliga läge och om jag känner Sverige rätt är det just nu ett välda tyckande hit och dit. Men en sak tror jag mig veta, och det är att rädsla är ett gift. En tanke blir till högre puls, som blir till panik och tunnelseende. När jag är rädd blir jag mer egoistisk och mindre empatisk, jag håller hårt i mina privilegier och tänker tur att jag slipper leva som dem eller för oss är det i alla fall lugnt. Det bildas en ny motorväg i hjärnan och jag får svårt att hitta avfarter. Svårt att tänka på annat, svårt att tänka smart och strategiskt. Fort sipprar rädslan ut och snabbt tar den fäste i nästa person jag möter. Rädsla är både smittsamt och destruktivt.

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?