Etiopien

Barkley, amarinjan och nåden

Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:

Bildresultat för barkley marathons netflix

Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderland om samma person.

Bildresultat för where dreams go to die

Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!

Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:

Längtet

När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!

Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.

Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.

Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.

Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.

Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.

Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.

Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.

Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.

Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.

Kylan och motsatsen

Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Tacksamt

I en tidning på jobbet läste jag att ”såå tacksam” är det nya skrytet. Ord som gör det legitimt att visa upp allt det perfekta, kanske. Inflation, kanske. Men nu kommer jag ändå skriva ut t-ordet, och här är anledningen: 

Jag får bo här. Inte precis här, snarare i en tvårummare några hundra meter bort, men tillräckligt nära för att kunna ta mig till vattnet även när orken tryter. För när orken tryter, som den gjort med besked på sistone, gör lite frisk luft och vackra vyer hela skillnaden för mig. 

En vän från Addis hälsade på i somras och vi tog båten ut på sjön i Blåsmark, där mina föräldrar bor. Junikvällen var frisk och solig, vattnet var blankt och träden nästan lysande gröna. Min vän var exalterad på det där lugna sättet som man kan bli av naturupplevelser och sa: det är bra att uppleva det här med dig, för du förstår hur speciellt det här är. 

Det är nämligen mycket av livet i norra Sverige som åter har blivit vardag efter etiopienåren, men naturen slutar jag inte att förundras över. Och nu menar jag inte främst det storslagna, utan det nära och lättillgängliga: skogen på andra sidan vägen, rena älvar och sjöar och åar, promenadstigar och cykelvägar, allmänna badstränder och gröna gräsmattor även utanför hyresrätter. Frisk luft. Det är en ynnest få förunnad – och jag är tacksam. 

Ettårskalas ethio style


Trots att ingen kultur är felfri, trots att jag många gånger slitit mitt hår över det som är norm bland många etiopier: jag älskar det här. Att gå på ettårskalas och stanna i sex timmar utan att ens behöva anstränga sig eller komma på ursäkter varför man inte går hem. Hur någon halvvägs in i festen säger jaha, fyller flickan år? Barnen leker i bakgrunden tills de kommer nära någon vuxen, då får de kramar och fullt fokus. Mat i överflöd även de gånger ekonomin kan vara knaper – jag får till och med en överfull matlåda med mig när det är dags att köra hem. 
Jag vet att jag har en tendens att romantisera och bli nostalgisk. Men det här är mer än så, för den etiopiska kulturen bjuder på så mycket av det jag längtar efter i livet. Så mycket av omtänksamhet och generositet som är inbyggt i det vanliga sättet att vara och umgås. Önskar mig mer av det! 

Ge – och få!

IMG_1382

Regn kan vara störande eller superviktigt – för bönder i Etiopien är det fullständigt livsavgörande om regnperioderna kommer som de ska. 2015 gjorde de inte det, vilket har lett till den värsta torkan på 30 år i stora delar av landet. Resultatet? Svält. Genom insamlingen Etiopien svälter samlar EFS in pengar som via Mekane Yesus förser tusentals skolbarn med näringsgröt varje dag.

Jag (Elin) har ett gäng kort jag gjort – alla i A6, alla i original – och en sådant blir ditt om du ger en valfri summa till Etiopien svälter. Win-win! Såhär gör du:

1. Ge pengar. T ex kan du swisha till 123-602 56 62 och märka med ”Etiopien svälter”

2. Maila din adress till hej@maytember.se

3. Vänta på posten.

Simple as that. Hoppas ni vill vara med och ge lite kärlek till Etiopien!

 

 

Schibbye och Sey

Nu, vänner, ska jag tipsa er om två utomordentligt bra grejer att lyssna på:

Martin Scibbye, aka the swedish journalist, etiopiensvensken, misstänkte terroristen, har gjort en dokumentär om poeten Caalaa, en av hans medfångar från tiden i Addis Abeba. Vill inte avslöja för mycket (spänning ni vet) men han kommer i alla fall till Sverige. Gripande, upplysande och faktiskt rätt sentimentalt för mig, en annan fd etiopiensvensk. 

Så till Seinabo Sey. Hon är ett geni. Hennes debutalbum är enormt kritikerrosat och jag förstår verkligen varför, det är nämligen fantastisk musik. Jag har lyssnat igenom det en massa varv och ibland tänker jag att omväxling förnöjer och slår på nåt annat – jag står ut i en halv låt ungefär, sen är jag tillbaka till Pretend

  

Etiopien på några minuter

Aaaaaa, var känslan när jag såg den här lilla filmen. Varenda sekvens väcker en känsla i mig, för Etiopien har långt ifrån släppt taget om mig. Jag känner nostalgi över de år jag bodde där, ett litet pirr i magen inför framtidens eventuella äventyr i det vackraste land jag vet och ett injerasug utan motstycke.