Allt annat

Gästfriheten

4 Comments

Mitt hår är rakare än vanligt och en elev konstaterar att hon tycker bättre om när det är lockigt. Bra, då vet jag det till imorgon, sa jag. Njuter av att få en daglig dos av annat än svenskt. Har ni hängt med i swedengate? En skärmdump om hur man i Sverige kan behöva vänta på sin kompis rum medan kompisen ifråga äter sin middag har fått debatten kring svenskars gästfrihet (eller bristen därpå) att explodera.

Vissa dementerar, andra bekräftar och experter uttalar sig. De flesta av oss har nog blivit bjudna på mat betydligt fler gånger än vi har fått sitta hungriga i ett annat rum. Jag tänker mer på hur samspelet fungerar i övrigt; jag betalar min egen biljett, vi delar på notan, skjutsar du så swishar jag. Det krävs en by för att uppfostra ett barn men den byn bor inte vi i. Här ansvarar vi för vårt eget. För att inte tala om knytis-fenomenet, hur vanligt är det globalt sett? Att bli bjuden på fest och ombes ta med sitt eget kött eller betala kuvertavgift till bröllop? Och nu talar jag inte om frivilliga bröllopsgåvor eller mat och dryck som tas med till fester, det tror jag är hyfsat allmängiltigt, utan om det på förhand bestämda och uttalade. Jag ansvarar för mig själv, om vi ska samarbeta eller dela med oss ska det vara planerat och inte vara något vi tar för givet.

Svenskar har alltid med sig bananer, sa en etiopisk vän inför en lång bussresa. Förberedda svenskar med packad matsäck jämte afrikanska vänner som på sin höjd hade ett tuggummi. Vår kollektiva rädsla för blodsockerfall späs kanske på av erfarenheten av att min mathållning är mitt ansvar, jag måste se till att jag har något att äta. I vissa av de senaste dagarnas analyser har Sveriges fattiga historia nämnts, att vi har haft begränsade matförråd och därför tvingats hålla på resurserna. Men är det inte lite märkligt att fattigdom i övriga delar av världen fått en motsatt effekt; vi måste hjälpas åt. Och även om man inte har råd är det en olidlig skam att låta gäster gå hungriga hem. Ät mer! Ät det bästa vi har!

Tänk att han finns

10 Comments

Det är en fredagskväll i maj, våra ben är behagligt trötta av spring och cykel, solen lyser på björkarnas nya löv. Våren kommer snabbt i Norrbotten och det är lätt att förundras över allt som bara plötsligt finns där med fullkomlig självklarhet. Den känslan har faktiskt präglat hela det senaste året, sedan Daniel kom in i mitt liv och överträffade alla tänkbara förväntningar.

Tänk att han finns.

Det är lätt att skriva om något man sett på sin promenad eller till och med livets tunga aspekter – men hur skriver jag om det ofattbart stora i att träffa någon som jag vill leva resten av mitt liv med, och att han kan tänka sig ett liv med mig? Orden sviker mig men inte minnet; jag vet hur maj var förra året. Jag var bubbligt lycklig, trivdes med min vardag och njöt av våren. Som av en händelse dök Daniel upp och allt förändrades. Inte från dåligt till bra, utan på det viset som det blir när ens människa ger sig tillkänna; var har du varit hela mitt liv? Klart du ska vara här. Klart jag ska vara din. Att bli totalt fångad av en person och samtidigt golvad av Guds överflödande godhet.

Jag minns augusti, november, februari och april. Hur våren fortsatte. Och nu är maj här och matchar sinnesstämningen igen.

Det är för bra för att vara sant. Men det är sant.

Ge bra

4 Comments

Kriget i Ukraina får många av oss att vilja hjälpa till, ge av vårt överflöd och förhoppningsvis lindra nöden lite. Efter mina år i biståndsbranschen vet jag vilken otroligt skillnad det är mellan bra respektive dåligt givande – och vi vill väl inget hellre än att hjälpen faktiskt ska hjälpa? Det här brukar jag tänka på:

Ge till etablerade organisationer
Jag kanske hör om en kompis grannes moster som ska åka till Ukraina (eller annat land) och samlar in pengar. Det rycker i plånboken för det låter så bra; inga mellanhänder, inga administrationskostnader. Nej, men heller ingen kontroll eller uppföljning. Stora, etablerade organisationer (med 90-konton) kontrolleras, vi kan veta att pengarna kommer fram och gör nytta. Dessutom har de den erfarenhet som krävs i kaotiska situationer; de bygger inte sitt handlande på känslor och kan agera mer rättvist och långsiktigt. En stor organisation kan dessutom koordinera insatserna på ett helt annat sätt än de privata initiativen.

Ge pengar, inte prylar
Det är lockande att tömma garderoben, göra en vårrensning och samtidigt ge till något bra, men många har vittnat om kaosartade klädhögar vid Ukrainas gränser. Prylar är nämligen väldigt svåra att administrera och fördela. Pengar kan användas till allt möjligt – det som faktiskt behövs – medan ett par jeans i storlek 40 bara kan vara jeans i storlek 40. Läs gärna vad Röda korset skriver om varför det är bättre att ge begagnade kläder till second hand än att skicka till Ukraina (eller något annat land för den delen).

Ge!
Oavsett världsläge tror jag hundra procent på givande. För världens skull, men också för givarens då det händer något med oss när vi delar med oss av vad vi har. Vi kan be och vi kan ge. Små men stora motståndshandlingar.


Fjällen

, 2 Comments

Fjäll är lika svåra att fånga på bild som norrsken och månen, i verkligheten är det jag som blir fångad. Våg på våg av böljande berg, att känna sig omsluten av höjder i alla väderstreck. Jag fick komma till Hemavan varje vinter under min uppväxt, jag minns varje skogsdunge och smaken av dextrosol i liften.

Nu är det jag som är föräldern, glömmer barnets underställ och mina egna stavar, har en del att lära. Men jag gillar att vara vuxen, det innebär mer ansvar men också mer vett att uppskatta vad jag ser. Jag sprang på skoterspåren ett par kvällar och fick en god anledning att stanna.

När morgondimman lättade lämnade fjällbjörkarna med frost på varje gren. Påskväder fastän det var sportlov och mitt barn, sin ålder till trots, påminde oss i gondolen upp; nu ska vi njuta!

Känner du samma?

4 Comments

Jag tror att det finns saker som är bra att hålla för sig själv. Stora beslut kan nästan besudlas om en massa andra ska spåna fritt, tänka högt och säga vad de tycker. Omvälvande känslor av kärlek och sorg kan behöva ha sitt eget space inombords en tid. Och när det handlar om andra människor blir ett delande lätt till skvaller. Men med det sagt finns det en hel del som blir bättre och lättare av att prata om det.

Häromdagen blev detta väldigt tydligt. Jag kände mig ensam och vilse i mina känslor men behövde bara yppa ett ord till en vän så krokade hon tag och berättade hur hon kände igen sig. Sen pratade jag med en annan och en tredje – samma sak där. Någon ursäktade hur hon började prata om sitt eget när det i själva verket var balsam för min själ. Har du känt samma sak? Bara att få berätta hur något känns kan vara förlösande nog – att dessutom få höra att man inte är ensam, att någon har gått före, kan vara en fantastisk befrielse. Nycklar till att hantera livet är till för att delas.

Mustiga augusti

1 Comment

Månad åtta, så fin hon är! När naturen är mogen och fullkomnad, ansiktena behagligt solbrända och utvilade, skörden redo. Om juni är en halvt hetsig tonåring full av idéer och potential är augusti sommaren som landat och vet vem hon är.

Den som känt av sommarstressen kan komma till ro, kvällarna blir mörka och lugnet sänker sig. Jeans och jackor letar sig fram, det känns ovant men bra. Buskarna dignar av bärklasar och skogen är full.

Regnet öser ner på sensommarvis och lämnar efter sig fuktiga ängar, regnbågar och fluffiga moln. Dörrarna gnäller, riskakorna blir sega och tvätten torkar inte förrän solen kommer fram, jackan tas av igen och lunchen äts ute. Augusti är infriade löften och överflöd.

Rikedomen

, , 1 Comment

För första gången på mycket länge åkte vi mer än en timme hemifrån. Vi somnade på ett tåg och vaknade upp till en dröm som tydligen var verklig; djupt efterlängtade vänner, gemenskap utan startsträcka, sommaridyll, fantastisk mat och bubblande kärlek och glädje åt alla håll. Det känns fortfarande overkligt att det hände, att det kunde hända.

I november skrev jag om dem, mitt folk, och även om de varit känslomässigt nära den senaste tiden är det svårt att slå tredimensionella ansikten och riktig ögonkontakt. Dessutom är jag nu mer övertygad än någonsin om att jag har världens bästa vänner. Och ja, jag vet precis hur lyckligt lottad jag är.

Det är speciellt att återses och försöken att sammanfatta det senaste året gör att vi ser mönster och händelser i ett nytt ljus. Vilken skatt att få dela allt fint och svårt med någon som bryr sig och verkligen vill lyssna, och sen skratta tills magen och kinderna värker.

Nu hoppas vi bara att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Men om det ändå skulle bli så vet vi med säkerhet; det vi har är värt att vänta på.

Jobbet

, 2 Comments

Älvsby folkhögskola, vilken underbar plats att få tillbringa sina dagar på! I dagarna bubblar det lite extra, Möbellinjen har sin årliga utställning Reborn och parallellt med att vårterminen lider mot sitt slut blickar vi framåt mot hösten och tar emot ansökningar från nya människor att lära känna. I ickepandemitid brukar möbelutställningen sammanfalla med folkhögskolans dag då skolan är full av besökare och aktiviteter – i år var det såklart annorlunda så vi kompenserar på lite olika sätt, bland annat med två filmer från olika delar av våra verksamheter och kurser som jag klippt ihop.

Några tidigare och nuvarande deltagare har bidragit genom att berätta om sin tid på skolan. Tänk att energin ges och fås så ömsesidigt!?

Kring millennieskiftet

0 Comments

Oprah Winfrey förfasade sig över tuggummin i allmänhet och tuggummin på tallrikskanter i synnerhet. Jag tuggade ofta tuggummin och nästan lika ofta satte jag dem på tallrikskanten, tills en dag då vi åt leverbiff och potatis och jag mosade ihop allt och tuggummit råkade komma med i en tugga. Leverbiff och potatis var inte längre min favoriträtt. Tuggummin fortsatte jag med och en kompis tuggade Extra White hela tiden, jag tror att det var nytt då men kanske var det bara nytt för oss. I ett annat TV-program pratade Robinson-Pål om hur han gjorde film, det skulle vara ärligt och äkta med svarta rutor mellan varje klipp och inga andra inslag. Reportaget gjordes i samma stil så därför visades inget från Robinson. Jag blev så besviken. Jag fick liksom Pål lätt idéer som jag gick upp totalt i, en gång skulle jag sticka en bikini och såg framför mig hur genialisk den skulle bli. Och det kanske den hade blivit, om jag kommit längre än några varv i bomullsgarn.

I sexan skulle vi få läsa franska och tyska i Horlax, vi tog bussen dit varje fredagsmorgon. Då skulle jag sminka mig och det enda sättet jag kunde måla den undre fransraden var att trycka mascaraborsten mot fransarna och gnugga så jag blev alldeles svart under ögonen. Varför ser du ut sådär, frågade pappa, jag svarade att det är ju franska idag, han förstod inte varför franskan krävde att man skulle se ut så. Det tog månader, kanske år, innan jag insåg att han trodde jag skulle åka till Hortlax helt svart under ögonen när jag i själva verket skulle ta bort det med tops. Sen var det snack om att man inte skulle använda tops och inte något mindre än en armbåge för att rengöra öronen men min fotbollstränare använde en nagelsax. Det hade Oprah garanterat inte gillat.

Tre viktiga frågor

0 Comments

Vad hände med facebookfastan? De senaste åren har det alltid varit ett helt gäng av mina vänner och bekanta som, annonserat eller oannonserat, hållit sig undan från sociala medier under fastetiden. 2021, ingen. Alla tänkbara fastare är där, alla utom en som diskret sa att han skulle hålla sig borta i fyrtio dagar. Trodde han att han tillhörde en rörelse? Tänkte han NU KÖR VI och så blev det bara han som gick? Och alla vi andra är kvar och gillar bilder och har kul. Vad ska vi säga till honom när han kommer tillbaka? Sorry men vi kom på att det inte står nåt om internetfasta i Bibeln?

Vårvinterkampanjen. Varje år i mars och april uppkommer en viss skillnad mellan nord och syd. Syd visar upp sina porlande bäckar, vita små blommor i skogen och sopade gator. Nord har snötäcke och skidor på gympan. VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER säger nordborna till varandra, som för att rättfärdiga sitt val av bostadsort. Talet om vårvintern är en multivitamintablett som passar både när någon klagar på extremt mörk december eller smällkall januari. Den femte årstiden. Något helt annat än vintervintern, något helt annat än illaluktande maj. Fint är det också. Men vad tänker man sig, att syd ska höra någon avlägsen röst tjata om kombinationen av värmande sol och den vitaste snö och därför ändra åsikt om tidig grönska och känslan av att snöra på sig sneakers? Deppa över att det finns andra som har det bättre? Tänk vad härlig vårvintern hade varit om folk inte behövt prata sönder den. Det börjar likna juli.

Min selfieradar är väldigt känslig – så fort en selfie dyker upp, framförallt i gammelmedia, identifierar jag den direkt. (Eftersom bildredaktörerna inte sitter bredvid och kan rätta mig säger vi att jag har ett hundraprocentigt resultat. Och varför skulle jag inte ha det när de är så uppenbara?) Blicken, axeln och vinkeln talar ett tydligt språk och det språket säger att här har vi inte ett fotografi, här har vi en spegelbild och det kryper i mig. Be en kompis! Se ut som dig själv! Du skickar väl inte dina dagboksanteckningar till tidningen? Varför blir du så upprörd Elin? Varför så stel läpp förnamn efternamn profession? Ja, och sen kan det hända att någon vill ha en bild på mig till något viktigt som ska gå i tryck. I dessa tider???? När vi inte träffar folk och när vi gör det har vi mössa och uppdämt pratbehov och telefoner som dör i kylan? Det är då det händer. Jag mailar in selfies. Förlåt alla.

1 2 3 4