löpning

Halvmaran

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!

Vändningen

Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.

Och där vände dagen.

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Fallet

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.