Målat och ritat

Måttlös långhelg

Ännu en lång och härlig helg, häggen doftade och regnade. Examenskalas i trädgård och rensande i gömmorna, allt rymdes (både i helgen och gömmorna, tydligen).

Tallskog när den är som bäst: gammal och ny, stabil och spirande på samma gång. Målbild.

Tallar återfanns också på köksbordet, förlagan var passande nog ett vykort från @tre_tallar.

Jag åt mest mat andra lagat, men det här blev gott: gnocchi och sparris stekt i smör, riven parmesan, lite pressad citron, salt och peppar och rädisor till. Råvaror eller maträtt, man vet aldrig riktigt.

Köpte blommor, kunde inte låta bli att klappa på hortensian.

Kunde inte heller låta bli att köpa hutlöst dyr sockervadd till fotbollskillen. Jag skyller på juni, måttlöshetens underbara månad.

Fredag

Snöstormen är i antågande, våren likaså. På P1 pratar en hemskickad diplomat om hur det var lite besvärligt att komma hem till Sverige; ”Jag hade ingen bostad så jag fick bo i sommarstugan”. Då hade du ju en bostad? Esaias dansar bra på riktigt men jag vill inte störa med mammakomplimanger. Jag funderar på vad vi ska äta idag, denna störiga fråga som ändå fylls med tacksamhet; det finns mat, vi får välja. Fredagen fortsätter.

Lördag

Vi är hemma. Spelar spel, äter mat, tittar i album och minns hur det var för tre och fem år sedan. Vi ritar, pastellkritorna får ta plats igen, fotbollen skjuts hårt in i ytterdörren. Jag går ut med soporna och märker att det inte är helt mörkt klockan fyra fastän det är mulet. Yebbas John Mayer-cover slås på igen; worry, why should I care? Vi sjunger våra egna låtar, lär oss Jönssonligan på piano. Lär oss flaggor, diskar och ringer mormor. Sover en stund, läser en stund. Hemma, vilken bra plats att vara på.

God jul!

God jul! Jag hoppas att du har en fridfull jul, dagar då fridsfurstens röst talar tydligare än andra.

Vi mår bra!

Vi njuter av att ha tid till mer av det vi vill; fotboll, ritande, böcker, stickningar och sånt.

Om du redan slutat lyssna på julmusik, kom tillbaka! Den här lilla konserten var fin.

Liksom julen. Gud blev människa, vilken fest bara det.

Rita träd

Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.

Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.

Med eller utan löv?

Med!

Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.

Tillbaka

I början av sommaren var jag nära att anmäla mig till en distanskurs i illustrationstekniker när jag plötsligt insåg att det inte alls var vad jag längtade efter att fylla sommaren med. Jag ville träffa vänner, bada, läsa och tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus, och så blev det också. Rekordlite skärm och rekordlite målande och ritande gjorde att annat fick plats. Men nu, när vardagen börjar hitta sina konturer, smyger pappren och pennorna fram igen och det känns så välkommet och kul!

Hortlax församling, som jag tidigare gjort tavlor till, beställde sinnesrobönen på stora 50×70 cm, härligt med utrymme.

Jag tog fram torrpastellkritorna och testade färgkombinationer samtidigt som jag tänkte på en bibelvers från Psalm 52.

Återbruk av både bibelord och skrivstil.

När kritorna väl har intagit köksbordet är det lätt att sätta sig igen, särskilt när det är en regnig lördag utan särskilda planer. Den här stigen är en bit av Eliasleden i Svensbyn och ritandet kan verkligen vara ett bra sätt att njuta av fina sommarminnen.

När lördagen övergick till kväll övergick kända träd till okända, jag utgick från en målning på Pinterest (som alltid vilsamt att härma en stund) och hade det bra. Skissartat må vara, på samma sätt som ett bad gör en dag somrig gör lite färg en kväll mer meningsfull.

Ansiktena

Malina har skrivit en text om skönhetsingrepp i Dagen och jag fick förmånen att illustrera. Malina skriver som alltid tydligt och bra om viktiga och lite snåriga frågor. Är det okej att känna något annat än acceptans inför sitt eget åldrande och andras kemikaliefyllda ansikten? Mina vänner ser inte längre ut som när jag lärde känna dem och jag älskar det, helt ärligt har varenda en blivit vackrare. Samtidigt finns det en annan rörelse, mot det utslätade och injicerade, och även om jag inte tycker det är särskilt skönt för ögat har det säkerligen påverkat hur jag bemöter den ständiga förändringen i mitt eget ansikte. Jag tänker på ungdomsideal som lever vidare fastän ingen egentligen vill tillbaka, och de kulturella mönster som lägger så stor vikt vid utseende och presentation. Vad tänker ni andra som läst reportaget?

Vår och lite nytt

Den sista fredagen i maj blev ett praktexempel på både fredag och maj. Pionerna på bordet slår ut och ber om att få bli klappade på och en fyraåring jag hängt med har lärt sig göra fart i gungan. Den nya kassörskan var trevlig och skolbarnen var ute från två till åtta.

Det är som om tillvaron blir större; balkongen blir ett extra vardagsrum, skogen en plats att vara. Jag börjar rita och tänker inte på att sluta, för mörkret kommer aldrig och påminner en. Jag ser att klockan närmar sig midnatt men utanför sovrumsfönstret är solnedgången orange och totalt omöjlig att släppa med blicken. Sova får vi göra i november.

Är det förresten någon som har märkt den lilla vårstädningen här på maytember? Nu är alla inlägg sorterat i kategorier utifrån vad jag faktiskt skriver om – inte det Malin och jag tänkte att vi skulle skriva om för sex år sen. Samma Malin tog för några månader sedan bilder på mig hemma i mitt kök, så många att ni riskerar att bli övermätta på både mitt face och min kökstapet. Håll tillgodo eller förlåt, det blir inga fler gammbilder i alla fall.

Dessutom har jag för första gången sen bloggövertagandet skrivit en någorlunda vettig presentation så nya läsare fattar var de hamnat. Headern och allt annat får dock förbli som det alltid varit, är det ett tecken på lathet eller säker stil? Oavsett, tack för att ni läser och trevlig helg!

Viska löften om mer

Visa mig djupa strömmar och förvandlade sorger
Påminn om tomma gravar och brutna bojor
Led mig till en blommande öken och ben som fått liv
Berätta om brinnande buskar och krukor med vin
Sjung om döva som hör, om blinda som ser
Ge min själ ett ankare, viska löften om mer