Målat och ritat

Rita träd

Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.

Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.

Med eller utan löv?

Med!

Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.

Tillbaka

I början av sommaren var jag nära att anmäla mig till en distanskurs i illustrationstekniker när jag plötsligt insåg att det inte alls var vad jag längtade efter att fylla sommaren med. Jag ville träffa vänner, bada, läsa och tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus, och så blev det också. Rekordlite skärm och rekordlite målande och ritande gjorde att annat fick plats. Men nu, när vardagen börjar hitta sina konturer, smyger pappren och pennorna fram igen och det känns så välkommet och kul!

Hortlax församling, som jag tidigare gjort tavlor till, beställde sinnesrobönen på stora 50×70 cm, härligt med utrymme.

Jag tog fram torrpastellkritorna och testade färgkombinationer samtidigt som jag tänkte på en bibelvers från Psalm 52.

Återbruk av både bibelord och skrivstil.

När kritorna väl har intagit köksbordet är det lätt att sätta sig igen, särskilt när det är en regnig lördag utan särskilda planer. Den här stigen är en bit av Eliasleden i Svensbyn och ritandet kan verkligen vara ett bra sätt att njuta av fina sommarminnen.

När lördagen övergick till kväll övergick kända träd till okända, jag utgick från en målning på Pinterest (som alltid vilsamt att härma en stund) och hade det bra. Skissartat må vara, på samma sätt som ett bad gör en dag somrig gör lite färg en kväll mer meningsfull.

Ansiktena

Malina har skrivit en text om skönhetsingrepp i Dagen och jag fick förmånen att illustrera. Malina skriver som alltid tydligt och bra om viktiga och lite snåriga frågor. Är det okej att känna något annat än acceptans inför sitt eget åldrande och andras kemikaliefyllda ansikten? Mina vänner ser inte längre ut som när jag lärde känna dem och jag älskar det, helt ärligt har varenda en blivit vackrare. Samtidigt finns det en annan rörelse, mot det utslätade och injicerade, och även om jag inte tycker det är särskilt skönt för ögat har det säkerligen påverkat hur jag bemöter den ständiga förändringen i mitt eget ansikte. Jag tänker på ungdomsideal som lever vidare fastän ingen egentligen vill tillbaka, och de kulturella mönster som lägger så stor vikt vid utseende och presentation. Vad tänker ni andra som läst reportaget?

Vår och lite nytt

Den sista fredagen i maj blev ett praktexempel på både fredag och maj. Pionerna på bordet slår ut och ber om att få bli klappade på och en fyraåring jag hängt med har lärt sig göra fart i gungan. Den nya kassörskan var trevlig och skolbarnen var ute från två till åtta.

Det är som om tillvaron blir större; balkongen blir ett extra vardagsrum, skogen en plats att vara. Jag börjar rita och tänker inte på att sluta, för mörkret kommer aldrig och påminner en. Jag ser att klockan närmar sig midnatt men utanför sovrumsfönstret är solnedgången orange och totalt omöjlig att släppa med blicken. Sova får vi göra i november.

Är det förresten någon som har märkt den lilla vårstädningen här på maytember? Nu är alla inlägg sorterat i kategorier utifrån vad jag faktiskt skriver om – inte det Malin och jag tänkte att vi skulle skriva om för sex år sen. Samma Malin tog för några månader sedan bilder på mig hemma i mitt kök, så många att ni riskerar att bli övermätta på både mitt face och min kökstapet. Håll tillgodo eller förlåt, det blir inga fler gammbilder i alla fall.

Dessutom har jag för första gången sen bloggövertagandet skrivit en någorlunda vettig presentation så nya läsare fattar var de hamnat. Headern och allt annat får dock förbli som det alltid varit, är det ett tecken på lathet eller säker stil? Oavsett, tack för att ni läser och trevlig helg!

Viska löften om mer

Visa mig djupa strömmar och förvandlade sorger
Påminn om tomma gravar och brutna bojor
Led mig till en blommande öken och ben som fått liv
Berätta om brinnande buskar och krukor med vin
Sjung om döva som hör, om blinda som ser
Ge min själ ett ankare, viska löften om mer

Om att härma

Ni som har hängt med på den här bloggen minns kanske att jag flera gånger nämnt hur bra det är att härma, att lära sig nya tekniker och upptäcka nya motiv genom att gå i någon annans fotspår. Det är självklart att laga mat efter andras recept, lägga upp träningen efter andras träningsprogram, spela andras låtar eller sticka efter andras beskrivningar. Av någon anledning kan det ändå, åtminstone för mig, ta emot att rita eller måla efter någon annans bild – men det behöver det bli ändring på, just för det funkar så bra!

För det första är det lättare att måla eller rita av något som redan är målat eller ritat. Tänk dig att rita av en riktig hund eller att rita av en seriefigurshund – såklart kommer seriefiguren vara lättare. Det är färre intryck att ta ställning till. Att skapa en bild, från verklighet eller foto till målning eller teckning, är ett översättningsarbete där tusentals detaljer och nyanser ska tolkas och bli till streck eller ytor. Vad ska med och vad ska sållas bort? Vad måste tas med för att känslan i resultatet ska bli den jag vill? Om du istället utgår från en bild som är målad eller ritad är den tolkningen redan gjord. Du kan fortfarande välja vad du vill ta med i din version, men det blir väldigt mycket lättare för hjärnan och en lägre tröskel när du sitter vid ett tomt papper en halvtrött kväll.

Det funkar också väldigt bra att utgå från en bild men använda en annan teknik, just för att syftet inte är att måla en exakt kopia. Bilden på skogen är en torrpastell i A4 där jag utgick från en oljemålning jag hittade på Pinterest och maskrosorna är utifrån ett annat pinterestfynd.

För det andra kan vi härma oss själva genom att återkomma till samma motiv. En lärare gav en gång tipset om att skissa (en eller flera gånger) innan man går över till pensel och färg, inte främst för att få tänka till kring komposition utan för att träna ögat och handen, lära känna bilden. En del av ett pilträd var ett återkommande motiv i april.

Det ursprungliga trädet klippte jag ut (fortfarande oklart vad som ska bli av det) och sen målade jag en akryl som blev en del av Tigrayförsäljningen. Därefter ritade jag ännu ett och det tredje gick bara av farten just för att det var som en sång jag lärt mig nästan utantill. Nu slår det mig att det är precis såhär barn kan hålla på; rita av och sen rita samma motiv om och om igen. Lära sig hur man ritar ögon på ett visst sätt och sen använda den typen av ögon på alla teckningar. Ungarna har koll på läget, kanske vi skulle ta och härma dem?

Träd och färg

Jag målar sällan akvarell men ibland är det de skira färgerna jag vill åt – märkligt att det låter så konstigt när det är precis så det är. Idéer eller bilder som gnager i mitt huvud tills de får komma ut – det låter också konstigt men det är också sant. Varför är det så svårt att sätta ord på den kreativa processen? Alla ord är pretentiösa, ni hör ju, den kreativa processen. Snön är i alla fall envis i skuggorna.

Här finns varken ekskogar eller grönska, men jag fick anledning att rita just det till en beställning åt kompisar häromveckan. Jag känner dig inte men älskar dig ändå, är min känsla gentemot eken. Här i allt annat än skira färger, behovet av dem kommer som sagt sällan.

Nya pennor! Bra färgpennor med ordentligt pigment, som blir mer än en tunn hinna på pappret. En sak jag älskar med att bli äldre är att jag blir bättre på livet; jag lär mig mer, vet hur jag och andra funkar i större utsträckning och gör lite smartare val. En sån grej är att jag numera inte har riktigt lika lång startsträcka när det kommer till att köpa saker som vi behöver eller vet att vi kommer att använda. Det funkar att rita med eller på det mesta, men bra material underlättar och nya material kan vara ett sätt att testa nya tekniker. Sen är mina hobbies är fortfarande ganska billiga, det är ju ingen båt vi snackar om.

I fredags tog jag en promenad med en kompis och med tanke på hur snackig den promenaden var är jag förvånad att jag hade sinnesnärvaro nog för att tvärnita och fota ett träd. Vet ni hur många träd det finns i min telefon? Man kan icke räkna dem alla.

Träd och kritor, 2021 års stora kärlek! Nackdelen med många färger och nyanser är frustrationen som kommer när inte exakt rätt färg finns, med begränsad palett får man vara mer påhittig. Men jag ska nog vänja mig vid överflöd också.

Och bra färgpennor är jag redan van!

Aprils sista dagar

Isen släpper sitt grepp och flera hemmadagar på raken får mig att se fram emot sommarlov. Då ska vi bada och knappt ens tänka på morgondagen.

Vad låter bättre, beställningsjobb eller teckningar till pappa?

– Varifrån fick du den där idén?
– Från min hjärna.

Jag påbörjar den sedvanliga utrensningen av vinterkläder men måste avbryta för att klippa i papper. Tankarna rör sig återigen kring att välja och välja bort – jag har svårt att motivera mig till sånt som vissa tycker är självklart men lägger stora mängder tid på det som är viktigt för mig. Var går gränsen? Jag återkommer kanske med fler ord i frågan.

Träden väntar fortfarande på mer värme men här och var finns trotsande grönska. Snart har vi glömt bort hur kala träd ser ut.

Målat för Tigray

Situationen i Tigray är fortsatt svår då konflikten har tvingat många människor på flykt. Det är svårt att inte göra något så det här blir min lilla bäck; jag säljer en del av det jag målat det senaste året och pengarna som kommer in går direkt till norra Etiopien via EFS och Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC.

Bilderna är målade i akryl och akvarell, på papp i ca A5-storlek. De kostar 300 kronor styck (även om det såklart är fritt att ge mer med tanke på Tigray) och jag bjuder på portot. Om du vill köpa är det enklast att på min instagram (elinsharew) kommentera den bild du vill ha i stories. Men eftersom inte alla har insta lägger jag också upp några av dem här, skriv en kommentar om du vill tinga en!

Mycket ger mer

Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.

Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.

Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.

Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!