Tro och hopp

Livet jag får leva

Livet jag får leva
Framtiden jag får längta efter
Fasta steg utan tvekan
Nya vägar och djupa rötter

Luften jag får andas
Landa, höra till
Skärp synen när jag famlar
Och i mig, andas liv

Livet jag får dela
evighet och nåd
våra sår vill han hela
nycklar till fulla förråd

Har du alldeles glömt

Har du alldeles glömt 
hur jag bar dig förut 
Har du alldeles glömt 
min blick 
Har du alldeles glömt 
hur det känns mot min hud
Har du alldeles glömt 
vad du fick 

Låt mig påminna dig
om min fasta hand  
Fräscha upp ditt minne 
se, jag finns kvar
Tala till rätta 
jag går ingenstans 
Det du fick 
– vad du fortfarande har

Årstiderna

Jag brukar älska hösten ohämmat – i år har jag vissa förbehåll. Svårigheter att släppa taget om en underbar sommar och bävan inför en lång vinter gör att jag parallellt med glädjen över skönheten kan stämma in i suckar över årstidsväxlingen. Men förutom färger och frisk luft har hösten många år varit en välkommen vila, ett större lugn och erbjudit en bättre matchning med min allmänna känsla. 2021 kunde jag istället haka på vårens ankomst på ett sätt jag aldrig gjort men är inte lika redo för avlövade träd.

De senaste dagarna har vi haft anledning att tänka tillbaka på och prata om tider som varit, vi har gjort graven höstfin och räknat år. Vilken lång vinter det har varit – vilken vacker vår det är. Jag är nästan rädd att glömma hur det var, mån om att bevara allt det som präntats in i hjärtat: Gud med oss, Gud är god, Gud vet vad han gör. Alldeles oavsett årstid.

Skönhet överallt

Jag sätter mig ner för första gången på länge. Det är förstås inte sant, jag har suttit ner en massa, men det gått i ett och min närvaro har släpat efter. Nu däremot, sköljer de senaste dagarnas skönhet över mig.

Som att vi fick sådana där septemberdagar då allt är rätt; himlen är blå, träden är alla färger och luften är frisk. Dimmiga morgnar och lagom mörka kvällar. Vi går ut för att spela fotboll och hittar Esaias borttappade jacka i ett av målen.

Någon på jobbet fixar saker åt mig för att hon ser att jag är stressad, fina mejlsvar, elever som inte snålar med uppmuntran. Jag får ägna två av mina jobbtimmar åt att spela piano en helt vanlig onsdag och de som sjunger blir glada.

En kropp som börjar må bättre och raska steg på mjuka stigar. Citrusfrukter och eldrök skapar doftminnen som sköljer över mig; plötsligt är jag gravid, i ett annat land eller i en annan sinnesstämning.

En vän lyssnar tålmodigt och tar emot mig med kärlek och förståelse även när jag ringer henne mitt i lunchfixet, en annan kommer förbi och får vårt hem att kännas ännu mer som hemma.

Bilen går igenom besiktningen och tandläkartider bokas av bara farten – sånt där litet som ändå spelar roll. Och sånt där stort som att knacka på hos sin bror och få bli bjuden på middag, gå på nattvardsgudstjänst och sen plocka blombukett i skymningen.

Och en alldeles för tidig morgon efter en alltför sömnlös natt får jag vakna upp till Psalm 92 och känna bördorna lätta och andetagen nå djupare för varje ord jag läser:

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!

Mer liv

Mycket vill ha mer
jag vill ha mer
av det jag redan har

Aptiten är retad
jag äter mig hungrig
säg att det finns något kvar

Jag tar dig på orden
och klamrar mig fast
vid löften om överflöd:

Mer liv att hämta
mer liv att leva
liv i livet, liv efter död

Hjärtat

Vissa dagar är hjärtat mjukt, liksom poröst och mottagligt. Fladdrande asplöv och nedsågade björkar, låg kvällssol och blått vatten. En bekymrad kvinna som inte hittar till Musikhögskolan. Uppmuntrande kollegor, uttrycksfulla vänner. Någon blir berörd av bönen trots att vi bara ses digitalt. Jag får säga det fina jag ser i en människa, det jag trodde var självklart för henne var visst inte det. Ansiktstid och sms, bilder på min son och skärmdumpar. Prat med grannar, prat med pappa, smoothie till frukost, pizzarester till lunch. Ett lugn i bönen, vacker musik, skön tystnad. En framtid och ett hopp; stenhjärtats tid är räknad.

Det finns inga ord

Hon sa: det finns inga ord för hur god Gud är. Ändå ville jag försöka, hitta en språkdräkt som är dig värdig, formuleringar som får mig att greppa.

Jag misslyckades. Av alla misslyckanden i mitt liv var det här det bästa.

Det regnar över allas tak

Det regnar över allas tak
varför skulle mitt vara torrt
livet är livet och jag bor inte
under himmel av annan sort

Det regnar över allas tak
ömsom glädjas ömsom lida
skit och seger och mittemellan
sofflock och att idogt strida

Det regnar över allas tak
men vad jag vet är detta
jag är inte övergiven
om blöta tak får jag berätta

Det regnar över allas tak
det finns någon som lyssnar
tålamod och ömsint hand
genom skrik och genom tystnad

Det regnar över allas tak
ärligt erkänna det som är tungt
ösa över på honom
lämna allt och klaga till punkt

Det regnar över allas tak
mitt i regnet kärleksblick
i storm i lä i nöd och lust
tack min Gud för livet jag fick

Livskraft Polar Sommar

Det var en gång en helg och i lördags tog jag med mig Esaias och tillbringade en lägerdag på Lillstrand utanför Älvsbyn. I vanliga fall brukar Livskraft Polar vara över nyår men nu var det ett ovanligt fall med en härlig sommarvariant. Det var bad, glass, god mat, volleyboll, återseenden och fika.

Varför älskar jag läger så mycket? Kan det vara att det är ett koncentrat av så mycket av det jag vill att livet ska innehålla? Jo, det låter rimligt.

Jag höll i ett seminarium tillsammans med Elsa och predikade på kvällen och den genomgående känslan var stor tacksamhet över att få vara med. Att få möta människor och söka Gud tillsammans är inget jag tar för givet.

En annan grej jag inte tar för givet är att få fira gudstjänst med riktiga människor i samma rum. Vilken nåd!

Annaclara och Ellen har tagit bilderna och det är svårt att inte vara glad med dem i närheten. För att inte tala om den allmänna lägerglädjen, den är också stabil!

Augusti, Afghanistan och annat

Sommaren fortsätter! Malin hade hört någon säga ”hoppas ni alla får en fortsatt trevlig höst” och vi förfasades tillsammans – hösten är fantastisk men det här är inte höst. Låt augusti vara augusti!

Jobbet har dragit igång på allvar, terminsstart närmar sig och rutinerna börjar falla på plats. Idag hade vi en personaldag med strålande sol och god gemenskap, en ovärderlig del av förberedelserna.

Som många andra har jag svårt att inte tänka konstant på Afghanistan, detta land som jag inte känner men som är viktigt för många som är viktiga för mig. Vilken sorg! Vi ber och vi ber och vi ber. Och jag får glimtar om hopp och ljus mitt i allt mörker. Ber lite till, må Gud förbarma sig.

Dagarna och veckorna framöver fylls på, det känns ovant och lite tight i jämförelse med sommarlov och hav av tid. Men också här små luckor och möjligheter till att prata med någon i lugn och ro, sitta tyst en stund, skriva ner en tanke. Vilken lättnad att det inte är jag som ska ha kontroll på allt.