vardag

Ligga efter

Känslan av att ligga efter; hitta ett bibliotekskvitto och se att böckerna skulle ha varit återlämnade för två veckor sedan, 06.20 leta byxor utan hål och fläck till barnet, öppna frysen i jakt på matlåda, hoppas att jag inte har glömt någon viktig födelsedag. Hela tiden lite sen, hela tiden något som rycks med i sista sekund.

Tur då att det finns parallellgator i hjärnan. Jag ser tillbaka på dagen och märker hur mycket som liksom bara blev, och som blev bra. En bekant blir till vän, jag ringer någon precis den stund han tänker på mig, delad glädje blir minst dubbel. ”Ville du prata med mig?”, när jag själv har glömt bort att jag ville det. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, varje dag läggs en ny pusselbit, en kompis hör av sig och hon är utan tvekan en av de roligaste och smartaste jag känner. Hjälp kommer i rätt tid och allt hänger inte på mig.

Även om jag ligger efter är det uppenbarligen någon annan som ligger före.

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Dimma och chokladbollar

Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.

Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.

Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.

Undrens tid

LYCKAN att äntligen få ha startat terminen! Sist jag hade en lektion var i februari innan vi åkte till Etiopien, det känns som en liten evighet sen. Som jag har saknat det! Även om vi nu har glest mellan borden och handsprit i lärarvagnarna är det en ynnest att få träffa människor varje dag.

Samtidigt är det inte helt lätt för Sharews att ställa om från sommarlov till långa dagar och att vara en arbetande ensamstående förälder känns ibland som en omöjlig ekvation. Sänker alla ribbor som tänkas kan och har till och med lyckats lägga mig tidigt, undrens tid är prick nu.

20 augusti

Av någon anledning känns det lökigt att beskriva en jobbdag precis innan terminstart som intensiv, men denna torsdag var just det. Jag är glad att vara igång och ser mer än någonsin fram emot att få träffa alla på måndag, det var alldeles för längesen. Både till och från jobbet hade jag nästan svårt att hålla ögonen på vägen; morgonens dimma över skogarna och eftermiddagens störtskur som följdes av mastodontregnbåge och klara färger hade inte svårt att få min uppmärksamhet.

Störst idag var att Esaias började ettan! Lilla stora fina pojke. Deras nya lärare hade ordnat så fint i klassrummet och idag hade de fått rita en teckning till sina lådor – på hans sitter nu en snacksrobot. GENI!!! utropar jag, hundra procent partisk.

Klockan var fem men badsuget var starkare än hungern så vi cyklade ner till stranden direkt, där var det folktomt och varmt (sådär att man inte behöver springa till handduken så fort man kommit upp).

AW i världsklass! Riktigt skönt var det.

Jag var oförskämt nöjd och lycklig. Han har börjat ettan! Vi bor bredvid det här! Sandslott är kul! osv

En timmes konstant njutning.

Väl hemma gick jag direkt till balkongen för att plocka in lite väldoft samtidigt som den sena middagen inte lagade sig själv och humöret svängde därefter. Några raggmunkar senare var det dags för charader. Vet ni hur svårt det är att gissa vilken barnprogramskaraktär som ett exalterat barn försöker gestalta? Jätte.

Omstart

Så var vi igång igen, med tidiga morgnar, pendling och raster. Jobb och fritids däremellan. På ickeekonomiska sätt lönar det sig verkligen att jobba deltid; jag tror nämligen vi mår bra av en mjukstart av typen tre jobbdagar, sen långhelg på fem.

För ovanlighetens skull har jag inte satt min fot i Älvsbyn på hela sommaren och det är fint att vara tillbaka. Under en lunchpromenad mindes jag hur jag för kanske 12 år sen köpte en tallrik med älvsbymotiv på second hand – den var kulfin och jag tänkte mig att om jag någon gång skulle flytta till Norrbotten fick det bli till Älvsbyn. Prickade ändå hyfsat nära?

En till

Ännu en bild av kombinationen Esaias och vatten, ännu en sten som skulle kasta i. Ytterligare en oplanerad dag som timme för timme fylldes med innehåll. Tänk vad härligt livet är, sa han. Middag på en i övrigt tom restaurang, en kaffe att ta med – ”det verkar vara havremjölken som är grejen med den här”. Fortsatta samtal om presidenter och diktatorer, hur långa, bra eller dåliga de är, om fattigdom, rikedom och olika länders demokratiindex. Ett kvällsdopp som vi inte kunde låta bli trots att avsaknaden av handduk gjorde att vi fick hoppa och springa oss torra. En första, andra och tredje vattenkanna på balkongen. En sista semesterdag, en av de bästa.

Redo

Solen skiner på talltopparna och ikväll behöver jag inte ställa alarmet på 05.45 – idag jobbade jag min sista dag för den här terminen. VT2020, kom aldrig igen. Jag gillar fortfarande mitt jobb, men vet ni vad jag inte gillar? Distansstudier. Ekande tomma korridorer. Handsprit. Hemmajobb. Det har såklart inte bara varit dåligt – vi har alla lärt oss väldigt mycket – men jag föredrar den vanliga vardagen när man får se folk i ögonen utan skärm emellan. Förra veckan hade vi avslutning i små grupper med inspelad skolgudstjänst, en tydlig fördel med det var att avskeden och tankarna på återseendet i augusti blev tydligare och mer personliga. Den blomstertid fem gånger dessutom.

På vägen hem från Älvsbyn tänkte jag på den här konstiga våren. Alla hämtningar och lämningar, alla matlådor, alla distansuppgifter, alla nattningar och väckningar. Jag klarade det. Nu börjar två månader utan tider att passa, med utrymme att stanna upp och tänka till punkt. Jag känner mig som det här hörnet i Malins trädgård. Redo.

Inspirationen som uteblev

Ytterligare en radda hemmadagar är inledd, både jag och barnet har någon slags förkylning som sätter stopp för helgens planerade utehäng och återseenden. Är det något som jag kommer att minnas från den här våren så är det hur småsjukor får så stora konsekvenser och hur oinspirerad jag blir när jag inte träffar människor. Tankarna går i cirklar och idéerna lyser med sin frånvaro. Eller gäller det att rida ut tristessen för att sen mötas av kreativitet och skaparro?

Kristihim

Långhelg! En luftig vecka kändes väldigt välkommen, som en försmak av sommarlov redan nu. Började dagen med att diska bort de senaste dagarnas porslin och det slog mig att förut hade vi fyradagarshelger varannan vecka. Så overkligt det känns nu? Även fast vi inte har särskilt många nuförtiden är vi experter på långsamma morgnar. Den kunskapen rostar inte.