vardag

Torsdag

Dagen är inte slut än, men många guldkorn har redan vaskats fram:

Mulen, regnig morgon blev klar dag

Bra podd i bilen

Intensivt och effektivt jobb

Kollegor som ställer upp, saker som löser sig för att någon löser dem

God matlåda och alldeles färska morötter

Att springa runt byn på friskvårdstimmen, möta kända ansikten

Gula björkar som gör pendlingen vackrare

Glatt barn på fritids

Kvällssol redan klockan fem, så den hinner njutas av barnfamiljer

Att komma hem och känna sig hemma

En pappa som ringer

Tanken på en kär vän som snart kommer norrut

Tanken på helg

Och det finns palt i kylen

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Hemlängtan

Januari präglades av en för mig ny känsla; hemlängtan. Jag var inte mer än några mil bort, på jobb, hos kompisar, på affären, men hela tiden längtade jag hem. Medan vansinnigt låga temperaturer förstås gjorde sitt var den största orsaken allt jag ville göra. Skriva, laga mat, se film, sticka, skriva brev och läsa – hemma.

Nu har den slagit till igen. Vill sitta på balkongen och läsa, sy kuddar för att ha det ännu härligare där, plantera tomatplantor, höra barnen leka på gården, skriva sms och äta goda grejer. De lediga dagarna fylls snabbt med diverse utflykter och besök hos vänner, men jag undrar om jag inte ska bejaka denna nya sida hos mig själv?

– Jag tror vi måste fara nu, jag längtar hem.

Måndag

Solen sveper över garagetaken, fåglarna är vårrusiga och på spisen puttrar tomatsåsen till valborgspizzan. Hjärtat är uppluckrat, en rest från helgen då jag blev golvad av Guds godhet. Esaias har besök av en vän och de resonerar så fint över legot. Dagen har varit full av folk, på det bästa av sätt – vilken fröjd det är när den sociala energin inte är helt slut efter jobbet. Efter att ha fått sällskap i bilen hem landade vi i en grannes soffa och åt dadelkakor innan vi gick in till oss. May you eat and get healthy.

Klockan närmar sig åtta och jag borde avbryta leken, när barnen börjar sjunga om apor som hoppar i sängen och en nioåring ringer på för att hämta hem sin lillasyster.

En bättre måndag, helt klart.

Ögonträning

Jag har aldrig sett så många bilar med trasiga halvljus som den här veckan. Anledningen är enkel; min bil har också varit enögd, så jag märker andra saker än jag vanligtvis gör på mina fem mil till jobbet. Som någon som undrar om hon kanske är gravid och inte ser annat än gravida kvinnor vart hon än går. Eller när man lärt sig ett nytt ord och ordet helt plötsligt används i alla möjliga sammanhang. Det händer något med blickens urval, tydligen är vi inte helt objektiva.

På samma sätt händer något i mig när jag skriver de här listorna av fingrejer. Det finns nog inget som provocerat mig så mycket som uppmaningar om att välja glädje eller tänka positivt när livet varken är glatt eller ger utrymme att tänka särskilt mycket. Det måste få vara jobbigt och dåligt ibland, utan att vi ska skamma oss själva till att tänka annorlunda. Samtidigt tror jag att vi kan träna upp vår syn. Öva oss i att märka skönheten i det fula, vila ögonen på det evighetsglimtar istället för det störiga ofärdiga.

Med det sagt, här är veckans vackra:

Den första grönskan som i början är så skir att den nästan inte märks

Att komma till en plats och tänka: jag känner många här.

Människor som ärligt delar med sig av sina liv

Grannar som säger att jag får komma över när jag vill

Brené Brown: The Call to Courage på Netflix

Se de senaste sms-konversationerna och förundras över vilka vänner jag fått

När benen bär längre än någonsin förut

Att få blommor av Esaias mitt under veckohandlingen. Bryr mig noll om att jag betalade dem själv.


Påsklov

Jag har tänkt på ännu en grej vi kan göra för att uppmuntra barns kreativitet; låta bli att städa. Det är uppenbart att det är lättare att börja skapa något när grejerna finns framme, när kvällens projekt tillåts ligga kvar på köksbordet till morgonen efter. Om allt ska städas bort direkt blir det en seg nystart varje gång.

Men om sanningen ska fram har jag de senaste dagarna skördat de något illasmakande frukterna av denna princip. Jag har städat och städat, men först dag tre kunde jag dammsuga golvet. Det har varit paljetter, papper, plusplus och pärlor ö v e r a l l t och jag har varit obarmhärtig i mitt slängande av gamla toarullsalster. Att samtidigt ta hand om en femåring som uttrycker jag är sällskapssjuk!!! var femte minut var en uppförsbacke – till slut fick jag barnvakt så jag kunde avsluta mitt rensnings- och städprojekt.

(2011: bloggade om arbetet med före detta prostituerade
2019: bloggar om städning)

Veckan har också rymt sjukt många fynd på second hand samt i den egna garderoben (en massa skor som Esaias har fått av sin farbror i USA), konstant sol och äventyrsbad. Så lyxigt att få vara ledig!

Guldkant

Den senaste veckan har jag blivit glad av:

✰ Personer som plockar ihop sina grejer och städar efter sig – i bussen, på cafét, vid skolbänken. Ett sånt allmänmänskligt fixande.

✰ Att komma hem till en lägenhet som andra har städat åt mig

✰ Att solen lyser in i sovrummet 05:45

✰ Syskonbarn och kompisbarn

✰ Tulpaner på köksbordet

✰ Att förskolelämningarna går bra

✰ Matlådor med palak paneer

✰ Att se Lejonkungen och äta popcorn med Esaias en helt vanlig torsdag

✰ Böner mitt i prick

Välja bort

En anslagstavla som stått lutad mot legobordet åkte alldeles nyss i golvet, det ligger pärlplattor och häftstift överallt. Jag struntar i det och sätter mig för att skriva här istället.

Välja en sak, välja bort en annan. Att prioritera något kräver att något annat kommer längre ner på listan, men nästan alltid är det bara det vi valt som märks; skidsemestrarna, träningen, det ideella engagemanget. Vad priset var nämns inte lika ofta.

Jag har valt bort en hel del. Jag jobbar deltid, äger inget hus, har ingen tv. Säger ofta nej. Skjuter på städ, disk och mathandling. Lyssnar nästan aldrig på poddar och åker inte till USA i sommar. Jag har ännu inte signat upp mitt barn på aktiviteter och har aldrig tagit honom till ett lekland. Det kan handla om ork och brist därpå, men beror oftast på att jag gjort bedömningen att annat är viktigare.

Så istället för att avundsjukt tråna efter andras välstädade hem, hurtiga utflykter eller nya kläder tänker jag att det var deras prioritering, att de har valt bort annat som jag kanske väljer. Och om jag ser på mitt eget hem, bankkonto eller liv med en suck försöker jag påminna mig om vad jag kan välja just för att jag valt bort.

Vad har du valt bort? Vad väljer du istället?

Sportlovet

De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.

Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.

Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.