vardag

Mars

En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.

Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.

Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.

Vatten och äventyrs

Fredag! Det känns som en bedrift att veta vilken veckodag det är. Utanför fönstret ligger snötäcket stabilt kvar men fåglarna vittnar om vår och Esaias tycker att tallen ser ut som en tavla – även om det är länge tills björkarna börjar knoppa ser barrträden inte längre vintrigt gråsvarta ut. Det har varit ännu en vecka av förkylning och att hålla sig hemma, vid varje symptom tänker jag tre dagar till. Hemma minst tre dagar till. Tacksamt är att jag kan jobba från köksbordet när eleverna också gör det och utan pendlingstid känns även heldagar korta för denna familj. Vi är den minsta familjen man kan vara, konstaterade sonen och jag är glad för sällskapet han ger.

De ringer från Addis Abeba och frågar om läget. Där är skolorna stängda och mycket stänger ner, stämningen på stan är allt annat än god. När de hör att jag är förkyld ringer de dagen efter också. Ät mycket vitlök nu! En av tjejerna i huset var förkyld när vi var där och jag uppmanade henne att sova och dricka vatten. Vad skulle vatten vara bra för? skrattade hon till svar och jag fick upp ögonen för hur svenskt jag tänker – hitflyttade människor kan inte förstå hur en läkare kan säga åt en att dricka vatten? Ge mig bättre råd eller mediciner.

Dagarna har hittat en ny lunk, med tid och ro för bokläsning och långsamma promenader. Cykelvägarna är blöta och vi går till äventyrslekparken som ungarna kallar för äventyrs. På äventyrs klättrar vi tills händerna blir kalla och vi lämnar den skuggiga dungen. Solen värmer och himlen är blå och glassbilen ljuder från ett annat kvarter.

Ny dag, ny nåd

Ny dag, ny nåd. Och nytt inlägg, nu när jag bara går hemma ser jag ingen anledning att minska på frekvensen jag körde på i Addis. Varje morgon är smått surrealistisk, alarmet ringer och det tar en stund innan hjärnan greppar vad som händer. Frågan är om den någonsin gör det. Jag tänker en hel del på de människor som av språkliga eller andra skäl inte kan tillgodogöra sig informationen om läget, och vad som händer i redan sårbara familjer om eller när fler åtgärder träder i kraft. Missbruk, våld i nära relationer, psykisk ohälsa, ensamhet eller en redan ansträngd privatekonomi kan inte vara särskilt goda förutsättningar för kris och karantän. På andra sidan myntet hoppas jag det finns större eftertänksamhet, tid att höra av sig till de människor som drabbas hårdast, nya idéer och medmänsklighet.

När vi kommit hem i söndags såg Esaias och jag Melodifestivalen och det var som en annan värld. Inte för att vi precis varit i Afrika, men för att allt som sas liksom kom från andra sidan viruset. Det viktigaste är att ha kul, följ ditt hjärta eller andra klassiska mellosägningar kändes bleka och till och med falska. I coronavärlden håller inte flosklerna, det är substans och fakta som gäller nu. Det viktigaste är att ta hand om varandra och tvätta händerna, inte att ha kul. Följ Folkhälsomyndighetens råd, de vet bättre än ditt hjärta.

Att vara hemma och inte träffa människor brukar inte ta fram mina bästa sidor, mina egna tankar blir oproportionerligt stora och jag blir lätt lite deppig. Men i och med omställningen till distansundervisning på folkhögskolan jag jobbar på ökar möjligheten att faktiskt kunna göra något hemifrån, egentligen är jag ledig idag men det känns kul att äntligen kunna ha någon form av kontakt med våra deltagare. Dessutom har jag funnit sån glädje i generositeten, kreativiteten och humorn som har fått ta plats på sociala medier de senaste dagarna. Och Norrbottens vårvinter, vilken ro för själen att få bo just här.

Gräset är grönt

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.

-22 och hjälp

Älvsbyn var så mycket Älvsbyn idag, -22 och solsken. Även vabruari lever upp till sitt rykte, även om det i vår familj är den vuxnas sjuka som är långdragen medan barnet är en frisk kärna. Har du corona? frågar de. Älvsbyvirus, konstaterar vi. Det är fler än jag som snörvlar i klassrummet.

Jag gillar dagar som denna, då jag får hjälpa och bli hjälpt. Stanna upp inför någon en extra stund, försöka göra mitt bästa. Samtidigt som andra är hemma hos mig och diskar min disk och städar mitt städ. Nu andas jag lättare. Jag vill aldrig leva ö-liv.

Måndag

Anledningarna till att vara vaken är många, anledningen till att gå och lägga sig är bara en; det där antalet timmar de säger att jag ska sova. Läser några sidor i en bra bok, ser ett youtubeklipp om vänskap, svarar på ett par sms. Vi har letat en försvunnen legobit i två dagar och jag bryr mig oväntat mycket. Januari är återigen årets längsta månad – eller vad vet jag egentligen, året har ju knappt börjat – och än är det fyra dagar kvar. Jag ska få sova över hos en kompis och luncha med en annan, sen väntar februari med fest och firande. Vecka fem, du kommer nog arta dig väl, om Herren vill och vi får leva.

Gladiator eller glädjetår

Om förra veckan var en seg början är den här mer av en nystart. Det är en härlig hop människor jag får ha att göra med, en gigantisk isbjörn står i foajén och lektionsplaneringen ser lovande ut. Igår kom en fråga om vad gladiator betyder – trodde jag, tills det framgick att det var glädjetår som menades. Man lär så länge man har elever.

De perioder som jag inte jobbat med människor som inte är födda i Sverige har det kliat i mig. Det har känts fattigt och fel. Men hur kan tiden räcka till att lära känna, bygga relationer, lyssna och följa upp? Kvällar och helger? Med ett barn i hasorna och i konkurrens med samspråkigt umgänge som går av bara farten?

Jag har, bara delvis medvetet, byggt in det liv jag vill leva i mitt arbete. Som att jobba med sin hobby, vilken i det här fallet är människorna och inte svenskan eller matten. Med det inte sagt att jag på något sätt blir klar eller nöjd med bara jobbet – det finns mer liv att leva när arbetsdagen tagit slut – men det ger en grund som jag kan stå för och vill leva med.

I ärlighetens namn kan det vara svårt (om än inte omöjligt) att få till en ärlig, ömsesidig vänskap när de yttre förutsättningarna är helt olika. Lätt att nästla in sig i höga förväntningar, kulturkrockar eller otydlighet. Lärarrollen hjälper mig på det sättet. Den är tydlig, något att ta avstamp från i seendet och lyssnandet. Dessutom ger jobbet en kontinuitet jag aldrig skulle lyckas uppbåda ideellt, hur goda intentioner jag än må ha. Dag efter dag, vecka efter vecka, med alla dessa jag inte hade känt om det inte vore för att vi tillbringar vardagen tillsammans.

Januari

Jag tillhör den lilla skaran januarigillare. Teoretiskt förstår jag att mörkret är lika mörkt nu som i december och att vintern knappt kommit halvvägs, men jag kan inte låta bli att tycka om den här månaden. Julen i ryggen, ett nytt år, det pratas om förhoppningar och nya tag.

Det har känts motigt att bryta upp från ledighet och tvinga sig att somna i tid, köra långt och fokusera, men det ger också en annan typ av luft. Mer variation, fler samtalsämnen, styrfart. Dessutom har jag fyllt år i veckan, blev strösslad med kärlek och fylldes av tacksamhet över mina nära och ännu ett år.

Igår sken solen pang på och jag hörde fåglarna igen. Så mycket skönhet det finns. Även i januari.

(bild från Morgan Harper Nichols)

Vi fick lov

Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.

När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.

Det rullar på

Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.

Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.

Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:

Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.

Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.