Sorg och saknad

Fem år

Idag har det gått fem år sedan Tariku dog. Ett halvt decennium, en halv evighet, ändå är han i allra högsta grad levande i mitt minne.

Efter fem år är livet både lättare och svårare än jag trodde att det skulle vara vid det här laget. Lättare för att jag har energi och ork som länge varit borta. Jag är ensamstående i en pandemi och jag klarar det, jag har idéer och ork och vänner. Men det är också så väldigt mycket svårare. Det finns fortfarande tårar som ska gråtas över vår älskade Tarikus död. Numera står de speciella dagarna i större kontrast till alla vanliga dagar, tisdagar då jag inte behöver tänka lika mycket på att den bästa människan jag mött inte är hos oss längre.

Vi saknar honom som pappa. Det är inte min sak att redogöra för min sons sorg, men en sak tror jag gäller alla små, nämligen att varje år kommer med nya insikter. På så sätt aktualiseras sorgen ständigt, i takt med att förståelsen och världsbilden blir större. Till saken hör att Tariku var en enastående pappa. Jag har inte sett någon som tar sig an en bebis med så stort fokus och tålamod – jag minns inte att han klagade en endaste gång och han tog morgnar och nätter tveklöst. Malin sa en gång att Tariku skulle ha spruckit av stolthet om han såg Esaias nu och hon har garanterat rätt, han hade pratat i ett om sin underbara son.

Jag saknar honom som make. Det är speciellt att en kärleksrelation tar slut utan att någon av de inblandade har valt det. Det bara hände. Vi var i början av vårt gemensamma liv, kärleken hade inte svalnat, vi var tighta och målmedvetna. Vissa säger att en lång tids sjukdom förbereder en på döden, att sorgearbetet redan har påbörjats och att processen därefter går snabbare. Så var det inte för mig. Jag visste att han kunde dö – läkarna sa ju till och med att det var sannolikt – men hade på intet sätt förlikat mig med den framtidsutsikten.

Ingen vill bli änka vid 27 års ålder och det är svårt att vara singel och förälder när i princip alla i ens närhet bara har en av de rollerna, inte båda. Ibland funderar jag också på om vi är så vana att kärleksrelationer tar slut och ersätts av andra, att en lång sorgetid efter en make eller maka sticker ut. En förälder eller ett syskon är alltid ens förälder eller syskon och kommer att saknas och minnas därefter, men min man behöver inte alltid vara min man, och därför anar jag en annan slags förväntan på att glömma, sluta gråta, gå vidare – även om han har dött ifrån mig.

Det var först efter den där natten på gränsen till december 2015 som jag på riktigt förstod hur fantastisk Tariku var. Inte för att jag romantiserade – jag minns också det som var svårt för oss – men för att jag plötsligt såg saker och ting med större klarhet. Att jag fick vara gift med honom? Han var helt outstanding i allt från hur han bemötte människor och hur prestigelös han var till hur hans tro på Gud fick honom att gå med rak rygg (ni skulle ha sett honom) och leva för människor på gatan.

Därför saknar vi honom som människa. Allt det där han var och stod för, som gjorde stora avtryck i mig och många andra. Jag fortsätter att påverkas av Tariku och är egentligen mer lik honom nu än då vi levde tillsammans. Hans bidrag till den här världen är unikt och okuvligt. Det som för många är en idé eller god tanke var för honom vardagsliv: att leva för Gud och andra människor. Antagligen är det därför han aldrig kan reduceras till att bara vara mitt barns pappa eller någon jag var gift med, han var och är min största förebild. Och den sortens man vill jag inte glömma, även om det har gått fem år. Därför handlar tankarna på Tariku inte bara om det förflutna utan i allra högsta grad också om framtiden – han ger riktning och fokus. Med stolt hållning.

Inför advent

Jag är ju av åsikten att november får oförtjänt mycket skit, att vi måste stå upp för denna stackars utmobbade månad. Men i år tror jag minsann att det är november som backar mig och något slags rekord i utomhustid måste ha slagits de senaste månaderna. Tar varje chans – passar på som vore det juli – och det gör underverk. Till och med fabrikerna har varit vackra i veckan och skönheten har varit som balsam.

Det hade varit roligt att ge sig hän åt advent- och julförberedelser men det känns lite som att vika träningskläder med torra händer. Hobbyanalysen är enkel; många är de jular som fyllts av sjukhusvistelse, ovisshet och död. Det kommer fler jular, sa vi, fler jular kom och med dem ännu fler prövningar. De åren har nästlat sig in i ljusslingor och julsånger och vad som just nu hade varit så passande och mysigt ger en lite bitter bismak.

Så får det vara. Kanske är acceptansen något av det mest avgörande i sorgearbete. Det är okej, det får kännas svårt, du behöver inte förklara dig.

Med ens, eller efter ett litet tag, känns det lite lättare och julmusiken blir nästan njutbar. Och det görs plats för perspektiven; tack för livet, tack för vänner, tack för ljus och närvaro.

Första advent 2015, dagen innan Tariku dog, satt jag på bussen hem och skrev ett inlägg här på bloggen. I efterhand kan jag nästan se det som en sanning som behövde talas ut över dagarna, åren, som skulle komma:

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Alla helgon

På väg hem från festligheter (gissa hur välkomna de var) körde jag förbi kyrkogården natten till idag. Ljuslågor som bildade ett täcke över sluttningen, punkt på punkt som säger: Ha! Ljuset vinner!

Vi tände tre av de tusentals ljusen medan det fortfarande var ljust; en till lyktan, ett hjärtformat och ett där det stod Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Det var kallt och Esaias tog på sig mina vantar. Vi frågade varandra om vi tror att pappa kan se oss och veta hur vi har det.

Tankarna kring beräknad födelse har rört sig till beräknad död. När Tariku och jag hade blivit ett par pratade vi om åldersskillnaden som var ungefär tio år (det var lite oklart exakt när han föddes) och jag konstaterade att han antagligen kommer att dö före mig. Tarre svarade med ett gapskratt; vad är det du säger? Det var det sjukaste jag hört, kan du veta hur länge vi kommer att leva? Nä, inte jag, men statistiken? Att kvinnor lever längre än män och att du är äldre? Mina argument bet inte, han fortsatte skratta.

Någon dag senare åt vi middag hos hans familj, som jag precis höll på att lära känna. Mitt i småpratet säger Tariku: vet ni vad Elin sa häromdagen? Att jag kommer att dö först för att jag är man och äldre än henne!

Nya gapskratt. Tror hon att hon är Gud eller?

Ring+änka

Jag har tidigare berättat hur jag googlade ”ring + änka”, med förhoppningen att hitta några svar på hur länge jag skulle ha min förlovnings- och vigselring på mig efter att min man dött. Hur jag sen valde att göra har jag däremot inte berättat om.

Mitt äktenskap är slut. Så kändes det väldigt kort efter att Tariku hade dött – tills döden skiljer oss åt sa vi och nu hade döden gjort just det. Man kan väl inte vara gift med någon som är död? Kärleken fanns kvar, kanske påtagligare än någonsin, men inte mottagaren. Betyder det att jag kan lägga ringen i en byrålåda?

Jag älskade våra ringar. Vi hade varsin tunn ring i etiopiskt guld från förlovningen och framåt, en blandning av etiopisk och svensk tradition. Som alla andra säkert också gör tänkte jag att jag skulle ha den där ringen tills jag blev gammal och händerna blev rynkiga. När vi förlovat oss gick jag omkring och trodde att hela Addis Abeba skulle märka att just jag hade en ring på fingret. När jag tog på mig den igen när jag fött barn och graviditetssvullnaden försvunnit var känslan densamma.

Även om jag så tydligt kände att jag inte längre var gift kände jag mig samtidigt som noll procent singel. Så efter mitt misslyckade googlande bestämde jag mig för att låta ringen sitta kvar ett tag, dels som ett minne och dels för att visa att jag inte var öppen för en ny relation. Nu kanske det låter som att männen stod på kö och att jag avfärdade dem genom att vifta med min lilla ring – så var det icke. Men det gjorde något med min inställning; jag ska låta sorgen ta tid.

Ett år, tänkte jag. Det lät bra och var tydligt, jag hade hört att änkor gjorde så förritiden. Ett år med ring, sen får jag se hur det känns. I en tid när det vanligaste rådet jag fick var ”gör det som känns bäst för dig”, trots att prick allt kändes dåligt, var det skönt att bestämma ett datum och slippa tänka på det före dess. Hela det året, och det följande, märkte jag hur folk kunde snegla på min hand på ett sätt som de garanterat trodde gick obemärkt förbi. Jag störde mig på att de inte frågade rakt ut istället, men eventuellt hade jag också stört mig på om de frågade i tid och otid.

När årsdagen kom tog jag inte av mig ringen. Kanske inte dagen efter heller, men någon gång den månaden började jag en slags utfasning. Ring ena dagen, utan andra, ha en annan ring istället, på och av. Långsamt vande jag mig och tillslut kändes det naturligt att vara utan ring hur mycket jag än gillade den. Jag var ju inte gift längre.

Vecka 41

Vecka fyrtioett och vi räknar ner till höstlovet. Morgonen går lätt fastän natten var kort och gryningen låter vänta på sig. Jag äter broccoli som smakar bättre än all broccoli jag någonsin ätit. En vän som jag trodde jag skulle få se först imorgon dyker upp på jobbet över lunchen, jag blir förvånad och glad. Förvånad och glad hör till favoritkänslorna.

Imorgon är det åtta år sen jag gifte mig och jag undrar hur den dagen skulle ha sett ut om han jag gifte mig med fortfarande levde. Hade jag skrivit något på instagram, hade vi ordnat barnvakt för att äta middag, hade vi varit sams? Hade vi bott här, hade vi haft fler barn, hade vi pratat amarinja eller svenska hemma? När sorgen inte längre härjar fritt framträder enbart en djup kärlek till och tacksamhet för Tariku, vilken mäktig person han var. Häromdagen fick jag anledning att tänka på och berätta hur han en gång tog sig an en person som i princip bodde i en container, klippte hans hår och hjälpte honom att bli ren och få nya kläder. Eller den gången han bodde några månader i Uganda och gav bort sin enda jacka till ett gatubarn som ingen hade. Vem gör ens sånt? Han jag var gift med gjorde sånt.

Barnet vi fick har en månad kvar som sexåring och kan inte slita sig från sina teckningar. Jag har lärt mig ett nytt sätt att äta tacos och det känns som en revolution. Dag läggs till dag och vardagen känns vanlig, jag gör en ny spellista och äter morötter som smakar bättre än alla morötter jag någonsin ätit.

När det brinner

Polarbröd, Älvsbyns största privata arbetsgivare som står för en sjättedel av allt bröd vi köper i Sverige, började brinna sent igår kväll. Det är förödande för Älvsbyn. Många har berörts direkt då de behövt stanna inomhus, hemma från jobb och skola, och många lär drabbas betydligt hårdare framöver då de inte ens har ett jobb kvar att gå till. Flera jag har pratat med är bestörta medan andra mest tycker det är segt att behöva stanna hemma, plus att det luktar illa – inte helt olikt de varierande reaktionerna i mars. För idag, liksom då, stängdes skolan och terminsstarten får vi ta imorgon.

Och idag, liksom då, förvånas jag över hur inget av alla de scenarier vi kunde tänka oss eller oroa oss över var det som påverkade den här dagen mest. Aldrig att någon tänkte att en brinnande brödfabrik skulle vända upp och ner på planerna, men det gjorde den ändå. Kanske hade den insikten kunnat ge mig panik (tänk vad som kan hända!), men den skänker snarare ett lugn. När det är så mycket som händer som min tanke inte ens förmår oroa sig för kan jag lika gärna låta bli.

Det fanns visst mer

Länge ville jag inget hellre än att leva om det liv vi hade innan hans död. Strunta i allt som är nu för att istället få våra fyra år på repeat, dröja kvar, återuppleva och komma ihåg varje ord som sas. Idag kom jag på: det vill jag inte längre. Jag har nog inte velat det på ett tag heller.

Sorgen är ett harvande. Ta ett litet steg framåt, sen halka tillbaka. Ibland ner i diken. Ett litet steg till. Går du ens framåt eller bara lite åt sidan? Tiden går utan din tillåtelse, men ingenting glöms. Kanske blir minnena rentutav tydligare utan tårar i ögonen. Tillvaron och tanken fylls med så mycket nytt att det svåra och jobbiga vänjer sig vid att samexistera med det.

Kanske kommer det en majmåndag då du får blicka bakåt, se den långa vägen du burits fram på, utan den minsta lust att backa. En tydlig visshet kantad av lättnad:

Det finns mer och bättre än liv som redan har levts.

Julen är en baggis

Efter att vi flyttat till Sverige var det Tariku som diskade. Jag lagade mat, han tog disken. Först för att jag var gravid och magen var i vägen, sen för att det bara var så vi gjorde.

Under de jobbigaste åren, när han inte längre var här, var diskbänken nästan aldrig tom. Det var ett ständigt gnet, jag var ständigt trött, vi hade ingen diskmaskin, jag sörjde att vår arbetsfördelning blev om intet. Vänner och familj kom och diskade innan de åkte igen. Det var inte samma sak.

Det finns ofta en uppfattning om vad som är extra svårt för den som sörjer; stora högtider, fester, årsdagar. Och givetvis kan de stora tillfällena vara jobbiga, men min erfarenhet är att de till synes små detaljerna i vardagen är svårare, just för att de är viktiga men samtidigt så personliga. Hur kan jag, mitt i brinnande sorg, dela hur svårt det är med några smutsiga glas? För någon annan kanske det handlar om att behöva ta kvällspromenaden själv, att inte ha någon att skicka roliga memes till eller att sakna hjälp med solkrämen på ryggen. Rätter som försvunnit från matsedeln, musik som inte längre spelas (för det var ingen annan som gillade den) eller en hög med räkningar.

När vi är mitt inne i sorgen över en förändrad vardag tänker jag att den måste få ta sin plats oavsett vad den rör. När vi står på sidan av behöver vi vara öppna och våga fråga vad det är som känns extra svårt, utan att anta vad svaret kommer vara.

Idag är läget annorlunda, men det är fortfarande få saker som gör mig så nöjd och hoppfull, med en känsla av att allt är möjligt, som en tom diskho. Julen är en baggis i jämförelse – klarar jag disken klarar jag allt.

Gamla tankar

Tankarna rör sig i förråden, det är väl bristen på nytt som gör att gammalt dyker upp, och jag hittar sånt som jag fick pränta in under åren som präglades av sjukdom och sorg. Som att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut, det är bara att situationer som denna gör den sanningen tydligare. Jag har aldrig haft mitt liv i min egen hand. Yttre omständigheter kan förändras men inte Gud.

Jag påminns om att inte jämföra lidande. Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre.

Jag flyr verkligheten utan skam. Struntar i djupa analyser för en stund, skrattar åt en serie jag sett förut, äter godis och tänker på annat. När uppmaningarna om att göra det bästa av tiden i karantän haglar – Var produktiv! This is your time! Inga ursäkter! – backar jag tillbaka till tiden då jag började gå på lust istället för listor. Visst kan jag behöva ett visst mått av självdisciplin, men varför tvinga sig själv att göra en massa grejer i en redan ansträngd situation? Tid har jag ju massor av och erfarenheten säger att kreativiteten kan komma även efter två timmar på soffan.

Förkylningar brukar märkas, jag behöver inte svälja femton gånger för att känna efter.

Man måste inte tänka positivt om sånt som är negativt.

Och det jag har, det har jag verkligen.

Virus och liv

Situationen är helt ny och de säger att vi aldrig varit med om något liknande. Det känns ändå bekant. De faktiska händelserna är så väsensskilda att de inte alls går att jämföra men likafullt kastas jag tillbaka till förra gången vi levde under virushot.

För jag vet att ett virus kan vända upp och ner på hela ens nu och framtid. Att varje dag vakna med frågan om viruset vunnit mark eller backat, för att snart få veta att det är det förstnämnda. Jag vet hur det är att konstant känna efter. Är jag bara trött eller är det feber? Har jag inte lite ont i halsen ändå? Om ja; ställa in planerna, hålla distansen, gräma sig över att en liten förkylning får så stora konsekvenser.

Tariku dog i sviterna av en stamcellstransplantation som han genomgick på grund av den kroniska leukemi han levt med i ett par år, komplikationerna var många men i slutändan handlade det om envisa virus. Hans svaga immunförsvar kunde inte stå emot de många viruskopiorna.

Jag kan inte låtsas som att virus inte har påverkat, påverkar eller kommer att påverka mitt liv. Det gör det, på olika sätt. Samtidigt är det viktiga fortfarande viktigt, livets grundvalar rubbas ej.

En sommardag för snart fem år sen gick jag barfota över en gräsmatta, besviken över att sommaren var sjukhus och väntan på provsvar istället för sommarstugor och bad beklagade jag mig för Tariku över telefon. Han låg i en säng på hematologen men svarade med samma tydlighet som alltid:

What is life? Is it driving a car, or going to the beach, or earning a lot of money, or being healthy? No. Life is about knowing God, to serve him and people.

Inatt gick jag i drömmen från den smutsiga floden, uppför backen, förbi vårt rosa hus som ägaren hade byggt om och upp mot den stadsdel i norra Addis Abeba där vi kände oss som hemma. Jag och min vän kom upp på den trafikerade gatan, och där på andra sidan satt Tariku med en ung hemlös på trottoaren. Tariku hade en rödrutig skjorta på sig och lyste upp när han såg mig, hans blick var kärlek och stolthet och vi behövde bara se på varandra för att jag skulle förstå att samtalet han påbörjat behövde avslutas. Vi ses på en stund. Han satt kvar hos sin vän, lycklig och fri.