Sorg och saknad

Han var här

Det är lätt att personen som dött bara blir personen som dött. Kompisen som inte finns mer, föräldern som inte finns mer, barnet som inte finns mer. Kanske särskilt när någon gått ur tiden tidigare än vi tänkt, då döden blir så överväldigande att den skymmer allt som var innan den kom.

Det kan ta lång tid att inse att den man älskar inte längre är här. Så mycket energi går åt till att förstå just det att det till slut blir svårt att minnas livet och den levande.

Men Tariku är inte främst han som dog, utan han som levde. Han var brutalt ärlig, orädd för konflikter och sanna människomöten. Han var skarp i sina analyser, såg mönster i samhällsstrukturer och människors beteenden. Han var ständigt frisk i tanken. Han gick med stora kliv genom livet, närvarande och kompromisslös. Han blev arg och glad, irriterad och lycklig. Han var principfast och spontan, trygg och modig.

Han var här.

Tre år till trots

Det har gått tre år, jag vet det. Sorgen härjar inte längre lika oberäkneligt i mitt inre och jag mår för det mesta bra. Samtidigt tar sorgen inte slut bara för att ett visst antal år har passerat. Samtidigt finns det så många oskrivna texter om just detta, om Tariku, om livet med och sen utan honom. Tankar som tänkts under de senaste åren, som jag inte velat dela för att de känts för sköra. Nu är läget annorlunda. Det finns få saker som hjälpt mig mer än att läsa om andras sorgeprocesser, och om någon kunde finna tröst av det jag gått igenom vore det en nåd.

Därför, bli inte förvånade när jag nu, till synes helt plötsligt, väljer att skriva om sorgen. Och minns att det ni får ta del av är ett urval. Vissa saker kommer att förbli osagda – och det är som det ska.

Första hjälpen vid sorg

Hur man bemöter någon som sörjer är inte lätt att veta. Till och med den sörjande kan ha svårt att urskilja vad som egentligen hjälper – när jag var som djupast i sorgen efter Tariku kändes allt bara fel och det var nästan omöjligt att identifiera och formulera mina behov. Svenska kyrkan har något som kallas första hjälpen vid sorg, med syftet att ge konkreta råd till alla oss som lätt står handfallna när människor i vår närhet drabbas av svårigheter. Och det är så bra! Jag håller med om varenda råd och kan se att just de här grejerna är det som hjälpt mig genom de senaste tre åren. In å läs!

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Sorgen, saknaden, slutdestinationen

Hej alla, Elin här.

Min man gick bort i början av december. Min vackra, roliga, generösa, ärliga, modiga, älskade Tariku finns inte längre hos mig. Inte hemma, inte på sjukhuset, ingenstans förutom i evigheten. Jag saknar honom varje sekund. 

Vi vet ju på ett teoretiskt plan att vi alla ska dö, att vårt liv på jorden har en gräns – men när det händer kan inga förberedelser i världen göra det mindre brutalt. Fruktansvärd och obarmhärtig är döden. 

Samtidigt är det inte nattsvart; Tariku har nått sitt mål. Nu börjar det verkligt sanna, nu får han se Jesus ansikte mot ansikte. Sorgen blir kanske inte mindre av detta, med den blir med all säkerhet annorlunda. Det här är nämligen inte slutet. Det finns mer.