Etiopien

Det känns som att längta

Jag vaknar, hör en bil starta, det känns som Etiopien. Känslan av att livet ständigt pågår utanför, att allting alltid hörs. Någon annans gråt, några andras bråk, någons bön och väg till jobbet. Jag mår illa och det känns som Etiopien, månaderna av graviditetsillamående utan tillgång till maten jag ville ha, lukterna jag längtade efter. Beställde päronsaft från Sverige och fryste in för att sedan upptäcka att Piggelin inte alls hade päronsmak. Det hjälpte gott ändå. Det snöar mängder och det känns som att längta till Etiopien, det här har alltid varit tiden när vi har åkt. Hade vi hållit fast vid vartannat år hade det varit dags för fjärde resan nu, då hade jag haft packningslistor på hjärnan, föreställt mig återseenden och drömt addisdrömmar. Minnen som hålls vid liv av repetition slumrar lite, men inte mer än en startande bil krävs för att minnena ska bli klarvakna. 

Lära av Addis

Häromdagen bad jag om förslag till blogginlägg på instagram och fick ett gäng idéer som jag ser fram emot att skriva om framöver (de taggas med önskeinlägg). Ett av förslagen var att skriva om Addis, och även om jag inte är lika svårt vurmande som förut finns det en hel del jag tycker vi kan direktimportera:

Nyrostat kaffe, färsk mangojuice och beyeaynetu ↑

Att det är givet att besöka någon som är sjuk

Att överlag visa omsorg och omtanke genom att komma närmare istället för att backa – närhet framför hänsyn

Konsten att ställa till med fest
och konsten att jubla! Vad är grejen med svenska applåder och som varar typ femton sekunder? Människan har ju inte ens hunnit upp på scenen innan det tystnar

Den kollektiva vetskapen om att Gud är Gud och att vi inte kan kontrollera allt hela tiden

Att bjuda den man äter lunch, dricker kaffe eller åker buss med

Självklarheten i fysisk beröring

Oängsligheten i allt från sociala relationer till sociala medier

Alla ord och låtsasnamn som går att använda när man inte vet eller har glömt vad någon heter

Tankarna om Addis

Det kändes som en etiopienmorgon fastän jag var kvar i Norrbotten. Det är något med septembers klara luft, kalla morgnar och jämlika förhållande mellan dag och natt som gör att kroppen slungas tillbaka också till trånga minibussar, prydligt lagda gatstenar och ständigt sorl i bakgrunden. Som jag har längtat till Addis Abeba, i så många år. Redan första gången jag kom dit, för fjorton år sedan, var det som om mitt hjärta blev märkt och sedan dess har otaliga timmar ägnats åt att drömma sig bort. Varje gång med samma tanke: det hade varit bättre om jag var där.

2011 åkte jag tillbaka till Addis efter en sommar i Sverige, och då jag väl kommit fram var det en lättnad att kunna tänka på annat än Etiopien. För den som inte har varit upp över öronen i ett land kanske inte förstår hur mycket energi som kan gå åt till addislängt, så låt mig berätta; mycket. Hela sommaren hade jag behövt kämpa för att fokusera på annat, därför var det en frihet att äntligen vara där och liksom tänka klart, få plats för allt som inte handlar om vilket land man för tillfället är i.

Jag märkte det kanske inte då, men när vi var i Etiopien i början av 2020 bildades nya vägar i hjärnan, och de ledde inte alla till Addis Abeba. Det hade förvisso inte alla tankar gjort åren innan det heller, men det var ändå en markant skillnad. Frihetsvintern 2020 erövrade område efter område – så även detta – med space och utrymme, fler framtidsutsikter och klarare blick. Därför kunde jag denna morgon känna samma lättnad som för tio år sedan. Jag kan konstatera likheter, minnas lite och sen gå vidare till andra tankar. Vackra, konstiga, underbara stad, jag älskar dig men jag måste inte leva med dig.

Låna från amarinjan

Jag älskar det svenska språket! Mitt jobb med människor som inte har svenskan som modersmål och minnet av att själv bo på en plats där jag ligger efter språkmässigt gör mig oerhört tacksam att kunna uttrycka mig obehindrat. Men väldigt ofta, säkert varje vecka, dyker det upp ord och uttryck som är jag önskar vi kunde använda i svenskan. Här är mina förslag på låneord från amarinjan:

ጠፋሽ / ጠፋህ – T’efash / T’efah – du har försvunnit
Ett av de första orden man lär sig i amarinja är ጠፋ, att försvinna. Elen försvinner, saker försvinner och människor försvinner, till exempel du om du har varit borta ett tag. Säg att du inte har ringt, att du varit upptagen med annat eller bara inte hälsat på, då får du snabbt veta att du har försvunnit. Oftast sagt med kärlek, som ett konstaterande att personen i fråga märkt att du varit frånvarande. ”Jag har saknat dig” är något annat, det här är liksom mer krasst och betonar normaltillståndet; att du ska vara närvarande.

Sen passar det ofta att säga አይጠፋም – ait’efam – det fattas inte – när man vill betona inte bara att något finns, utan att det inte saknas, inte kommer försvinna. Det är en sån lättnad när jag pratar med Erika eller annan amarinjatalande svensk och kan använda አይጠፋም obehindrat!

እግዚአብሔር አለ – Egziabher alle – Gud finns
På amarinja behöver man inte krysta fram något ”det blir nog bra ska du se” eller ”jag håller tummarna” när det berättas om något jobbigt, det räcker med att säga att Gud finns. Underförstått att Gud är god och vill oss väl. Gud finns, det finns hopp.

የኔ ቆንጆ – Yene k’onjo – Min vackra
Det är inte bara i Etiopien som det är vanligt att uttrycka kärlek och uppskattning mer än i norra Sverige, men jag kan verkligen sakna att få använda fina ord till andra än de närmaste. Som när Esaias farbror ringer och säger hej min vackra syster – då blir man ju genast på bättre humör.

እናመሰግናለን – Enamesegenalen – Vi tackar
Jobbig att lära sig men praktisk att ha är grammatiken som gör att både subjekt och objekt slås ihop med verbet, vilket gör att jag kan säga jag tackar, vi tackar eller vi tackar er. Tänk så smidigt när man till exempel har varit på ett ställe med sitt barn och ska tacka för maten eller ska hålla ett spontant tal (det händer nämligen) och tala å en hel grupps vägnar. Då är det så lätt och naturligt!

Slutligen finns det ord som det absolut finns direktöversättningar till, men där amarinjan helt enkelt låter som vad det är. Som ቧንቧ (boanboa) som betyder vattenkran eller ጭቅጭቅ (ch’q’ch’q) som betyder bråk eller argumentation. Genialiskt!

Finns det några ord som du önskar importera till svenskan?  

Målat för Tigray

Situationen i Tigray är fortsatt svår då konflikten har tvingat många människor på flykt. Det är svårt att inte göra något så det här blir min lilla bäck; jag säljer en del av det jag målat det senaste året och pengarna som kommer in går direkt till norra Etiopien via EFS och Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC.

Bilderna är målade i akryl och akvarell, på papp i ca A5-storlek. De kostar 300 kronor styck (även om det såklart är fritt att ge mer med tanke på Tigray) och jag bjuder på portot. Om du vill köpa är det enklast att på min instagram (elinsharew) kommentera den bild du vill ha i stories. Men eftersom inte alla har insta lägger jag också upp några av dem här, skriv en kommentar om du vill tinga en!

Etiopien igen

Nej, jag ska inte åka någonstans. Men när jag i våras klippte filmen från vår resa var tanken att det skulle vara Esaias version som han kunde visa i skolan och att jag sen skulle fixa min egen, med tydligare fokus på kaffe, injera och amarinja i bakgrunden – och nu har det hänt!

För vilken skillnad det är att klippa film på min nya dator istället för på mobilen som jag tidigare gjort? En annan spark i baken kan också ha varit att det här är andra gången på sex år som jag är hela vintern i Sverige, märkligt men verkligen en källa till lite mer längt. Nu får ni längta lite med mig:

2011

Kommer ni ihåg #tenyearchallenge som var en grej för två år sen, då vissa av oss la upp bilder och mindes 2009? Trots att det i år inte är någon trendande hashtag vill jag ändå spola tillbaka bandet ett decennium. Det finns nämligen några nyckelår i mitt liv, år som har gett grund och riktning, och 2011 var verkligen ett sådant. Vem hade jag varit utan 2011?

2011 var året jag flyttade från Uppsala till Addis Abeba och det var året jag blev tillsammans med Tariku. Men det var också så mycket mer.

Det var då min tro rotades och hamnade i vardagens centrum. Jag hade länge haft en personlig tro på Gud men det var efter ett par månader av bönegemenskap och underbara vänner i Addis som det blev verkligt liv av det. Om min tro tidigare hade varit beroende av läger eller konferenser, sinnesstämning eller andra människor, blev den nu en stadig grund att stå på. Tidiga morgnar, jobbiga kvällar, när livet rasade – Gud var där. Jag upplevde så mycket närvaro, frihet och upprättelse, trots att vardagen var fullspäckad.

Jag hade varit i Etiopien tidigare men aldrig så helhjärtat som 2011. Det fanns inget slutdatum, jag sa ja till allt och gjorde först fältstudier till min bachelor thesis, sen jobbade jag massor. Utöver ansvaret för den teoretiska undervisningen på ett projekt för flickor och unga kvinnor som levt i prostitution och hade jag många engagemang på huvudkontoret. Min kärlek till landet och folket i kombination med att jag under studieåren hade längtat vansinnigt mycket efter den här möjligheten, Etiopien och praktiskt arbete, gjorde att motivationen var skyhög. En stor del av det jag idag kan om kulturförståelse lärde jag mig då, när jag storögt och fascinerat tog till mig allt och eventuella krockar bara var kul (och bra stoff till bloggen).

Året kantades också av svårigheter. Jobbet med tjejerna på Debora var allt annat än lätt och den lokala organisation jag jobbade på hade en hel del utmaningar. Mötet med verkligheten, fattigdomen och orättvisorna, var brutalt. Sen fick jag inte mitt visum förlängt som planerat och var tvungen att åka tillbaka till Sverige en tid – nu känns det inte som en stor grej, men det var det då. Fruktansvärt ledsen var jag, jag ville ju jobba och bo i Etiopien och vara nära Tariku och mina vänner. Men också där lades en slags grund för kommande år och dalar då jag fick möta det oplanerade och för mig svåra tillsammans med Gud och kloka kompisar som kunde säga saker som: You are not the solution to this world. You are not God. Perspektiven var aldrig långt bort, det är jobbigt men inte värst. Gud är god.

Jag känner en sån ömhet inför mitt 23-åriga jag, hon som vågade, satsade, levde med öppna händer att ta emot och ge vidare. Jag tog på mig kostymer som var flera storlekar för stora men märkte det knappt, hade kul och levde livet. Men jag hade också ideal så skarpa att de kunde såra och insåg inte att det jag var kallad till inte nödvändigtvis skulle vara allas grej. Ändå hade jag ett otroligt stort stöd både i Etiopien och från Sverige, utan det vet jag inte hur modig och stark jag hade varit. Och Gud som öppnade dörr efter dörr. Tänk va, 2011 hände.

Tjugotjugo

Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.

Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.

Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.

Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.

Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.

Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.

Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.

Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.

Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.

Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.

Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.

Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.

De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.

Fredagstips

Det är fredag och ni ska få en hel drös med tips inför helgen. Håll i er:

Kan ni gissa hur glada vi blev när vi en tisdagsmorgon skulle kolla vem det nya avsnittet av Historierummet handlade om och det visade sig vara Haile Selassie? Poddar går i ett här hemma och den här har nog spelats minst 20 gånger? På tio dagar.

Mer etiopientema bjöd Konflikt på, lite mer nutid, lite djupare analys.

Min vän Lina har till min stora glädje börjat blogga, och blandar kloka reflektioner med recept och roliga återbruksidéer. Att läsa där känns lite som att träffa henne fastän vi inte kan ses, för hennes värme och kreativitet återspeglas i allt hon gör.

Det ska erkännas att jag inte hunnit lyssna igenom hela Camp Lukewarm men det jag har hört gillar jag. Ett särskilt tips till dig som vill lyssna på musik som handlar om Gud men inte låter så… lovsångigt?

Hemmaträning! Jag är i ärlighetens namn lite less på den. Det är svårt att få till kvalitativa löppass på snö eller is och då blir jag mindre motiverad till inneträningen också. Plus decembermörker. Men en ljusglimt är några för mig nya träningspass av growingannanas på Youtube. Om du tyckt att passen jag tidigare tipsat om varit för käcka och amerikanska är de här inte det, det är nämligen inget snack överhuvudtaget. Och vissa har ”No jumping” med i titeln vilket är bra för oss i lägenhet vissa tider. Generellt mycket benfokus, men det kan man väl leva med. Starkare ben alltså.

Får jag vara så fräck att tipsa om mig själv? Det är ju min blogg så jag antar att jag får det. Ni kan nämligen följa mig på instagram om ni vill! I dessa inte så sociala tider gillar jag minglet som äger rum där – om jag inte kan prata med mina kollegor på rasten kan jag i alla fall lägga upp någonting i stories och få kontakt med folk på det viset. Ett extremt pandemiskt beteende. Precis som i verkligheten heter jag @elinsharew där.

dem_härgärget.jpg

Härbärget i Luleå hotas av nedläggning, här kan du skriva under om du liksom jag tycker att det är en dålig idé att stänga dörren för hemlösa. Om ni vill stötta Gemenskapsmåltiden i Luleå ekonomiskt kan ni läsa hur ni gör det här.

Och slutligen ett juligt, snabbt recept från Tuvessonskan (som också tagit bilden). Gnocchi i tomatsås med brynt saffranssmör, huuuur gott som helst.

Inte mindre än åtta tips, helgen är räddad!

Allt mögligt

Finns det någon fler som tycker det är frestande att istället för allt möjligt skriva allt mögligt eller allt mjöligt? Nu gav jag i vilket fall efter. Här är det dock inga mögliga grejer som bjuds, bara fräscha och fina!

Paulina Palmgrens album släpptes i fredags, jag hade väntat och blev inte besviken.

Jag är inte Englands drottning men däremot en social varelse, därför träffade de här orden mittenpricken denna vecka då pandemilivet har varit lite väl påfrestande. Är sen på bollen och har inte så mycket tid till serier som jag hade önskat, men The Crown hörni!

Det är fortfarande svårt att veta exakt vad som har hänt och händer i norra Etiopien, men UNHCR är där och vi har möjlighet att bidra till nödhjälp till dem som tvingats fly.

Panik på den nya uppdateringen av instagram som har gjorts om till en konsumtionsapp. (För er som inte har insta eller inte har uppdaterat, så har de satt en shoppingknapp där man förut tryckte för att se sina notifikationer, som gjort för att vi ska använda muskelminnet till att handla mer.) Är sugen på att bojkotta men kommer antagligen inte göra det, eftersom sociala medier faktiskt kan vara ganska sociala trots allt. Och vill ni ha kreativ inspiration kan jag varmt rekommendera @hallejuliaskapar och @mosteremelie!

Slutligen lite nyutgiven julmusik – det här låter bra i öronen. ”Finally someone understands that this is a worship song and not a Christmas carol”, såg jag någon kommentera videon till O Come Let Us Adore Him. Precis så!