vinter

Skrikfint

– Du luktar som ditt jobb, sa Esaias när han kramade mig hejdå i morse. Vissa veckor är det de lediga stundernas innehåll som är i fokus, men veckan innan höstlovet är det definitivt jobbet som tar det mesta av fokus och energi i anspråk. Inte konstigt om jag börjar lukta Älvsby folkhögskola också.

Ska man pendla ska man pendla med stil. En morgon var det så vackert att jag skrek av exalterad beundran. Hur skulle min kropp kunna härbärgera all denna skönhet? När jag berättade om min reaktion möttes jag av frågande blickar, så jag skrev till en kompis som funkar likadant: du kan väl förstå?

DET VET DU, svarade hon.

Sen blev det lunch, jag gick ut en stund och ja, skrikfint då med. Som en chock med marskänsla i oktober, plus en massa andra grejer som inte går att ta kort på.

2020 fortsätter nämligen att fyllas med det oväntade. På sidan av de stora världsomvälvande händelserna dyker det upp detaljer i vardagen som har blivit överraskande bra och meningsfulla. Oplanerade möten, saker som klaffar, rätt ord i rätt tid. Jag känner mig omhändertagen och är glad att jag också får ta hand om.

Nu har snöandet övergått till regn. Jag är lite rädd för pendling på glid men också tacksam för den vinterkaramell vi har fått njuta av – mer eller mindre högljutt.

Januari

Jag tillhör den lilla skaran januarigillare. Teoretiskt förstår jag att mörkret är lika mörkt nu som i december och att vintern knappt kommit halvvägs, men jag kan inte låta bli att tycka om den här månaden. Julen i ryggen, ett nytt år, det pratas om förhoppningar och nya tag.

Det har känts motigt att bryta upp från ledighet och tvinga sig att somna i tid, köra långt och fokusera, men det ger också en annan typ av luft. Mer variation, fler samtalsämnen, styrfart. Dessutom har jag fyllt år i veckan, blev strösslad med kärlek och fylldes av tacksamhet över mina nära och ännu ett år.

Igår sken solen pang på och jag hörde fåglarna igen. Så mycket skönhet det finns. Även i januari.

(bild från Morgan Harper Nichols)

Värme och kyla

Det har varit kallt i veckan. Termometern visade tolv minus på väg till jobbet i kallhålet Älvsbyn. Efter ett par veckor av någon plusgrad och regn är klar himmel och kyla välkommet, och som alltid i början av vintern förvånas jag av min egen reaktion; jag gillar ju det här. Lätta snöflingor, knarr under skorna, ren och klar luft. Det är som att min kropp slappnar av, att det är såhär det ska vara.

Jag läste någonstans en hobbyanalys om kalla och varma personer. Att människor som gillar värme också vill ha varm mat, varma drycker, varma efterrätter, sommar och sol. Medan andra föredrar höst och vinter, kall mat och dryck, glass och is. Kan vi dela in mänskligheten i dessa två grupper? Garanterat inte, men jag vet vad jag väljer om det finns en nygräddad kladdkaka och en frusen.

Vintern kommer, mer som ett löfte än ett hot. Låt den komma.

Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.

Vinterskruden

image

Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här.