vinter

Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.

Vinterskruden

image

Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här.