vardag

Segheten

Tankarnas vanliga pendelrörelse; självömkan och tacksamhet omvartannat. Skriver bloggutkast men blir less på mig själv, raderar. Knappt två veckor till vintersolståndet och pandemi. Lite regn på det. Klart det är lite segt?

Mina egna problem upplevs som oproportionerligt stora när jag inte träffar människor i normal utsträckning. Sen hör jag om någon som är sjuk, om någon vars familj är på flykt och inte går att få tag på, om någon som inte klarar att hänga med i utbildningen när allt sker på distans. Tydliga påminnelser om perspektiv, sen en påminnelse om att det inte är en tävling där den som har det värst vinner tillåtelse att känna efter. Vi borde kunna tänka flera tankar, känna flera känslor samtidigt. Det går visst att tycka att hemmajobb är dötrist och samtidigt njuta av hur hyacinterna gör luften tät av väldoft.

Decembertrots

Monsteran slår till med ett nytt praktfullt blad – nu? Är du riktigt säker på vad du gör?

En annan som lever livet är förra årets julstjärna. Jag bara struntade i att slänga den i januari, planterade om den i somras och nu frodas den i friheten från tighta mataffärskrukor.

Vi blundade för dassigt väder och packade in oss själva och alla varma kläder i bilen. Snäppet mindre dassigt en bit från kusten.

Vi ville kolla att isen höll

vilket den gjorde. Märklig twist på det här inlägget annars.

Vi var ute i fyra timmar. Alla andra sitter inne och tror att det är dåligt väder, var det någon som sa.

Det är inte utan att man känner sig som en trotsig monstera.

Hemmahelg

Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.

Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.

Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Tio från tisdag

1. Jag tänker att det är max 15% chans att få svar när jag ringer mina kompisar

2. När en kompis svarade hörde jag hennes barn i bakgrunden och tänkte: vilken morsa du är! Jag var första mamman i gänget men är liksom omkörd av flera, de har så många och gör det så bra. Ammar och lekparkar och har sig medan jag och mitt barn kommer hem, äter middag i soffan och kollar på roliga klipp.

3. Känslan när man videosamtalat med elever och alla lagt på och allt som finns kvar är mitt eget ansikte över hela skärmen. Hej hej där är du ja

4. Påmindes om hur Esaias för några år sen berättade om sin nya förskolefröken; ”Hon heter Vikaria”

5. En tjej jag mötte i elljusspåret hade tappat sin lägenhetsnyckel och jag drabbades av akut medkänsla. Frågade en annan jag mötte om hon hade sett den, hon pratade länge om hur lätt det är att tappa nycklar i fladdriga fickor – mycket!

6. En vardagsstrategi de senaste åren har varit att variera frukost och kvällsmat så vi slipper panik över att mjölken, polarkakan eller havregrynen är slut, men nu har vi för första gången en kvällsmatsrutin.

7. Vi köper Havrefras Family pack fastän bara en äter det. Undrar om det finns ensamma själar som köper samma och ser de stora bokstäverna som ett hån. FAMILY. Personen i fråga kanske bara gillar havrefras väldigt mycket.

8. En gång köpte vi fyllda havrefras, tre kuddar satt ihop och skulle sparas i en särskild burk. Bara en av oss vet att den burken ramlade ut i golvet och att de tre kuddarna inte längre är enade

Nog om havrefras

9. En grej jag gillar med november är att folk slutar säga ”och snart är det november”

10. Det har visat sig att jag byter lakan oftare än många av mina vänner. Det trodde jag inte om mig själv. Och inte om mina vänner heller.

Fler och färre

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Nu ändrar vi

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.

Leka vuxen, leka ute

Helgen kom och pågick och pågick. Fyra dagar av olika konstellationer som skulle fika, ge presenter och sjunga. Olika nivå av härj, när gänget av klasskompisar slängt i sig monstermunkar och ropade VI GÅR UT var jag inte den som sa nej.

Tidiga novembereftermiddagar är väldigt lika sena juninätter. Även fascinationen över ljusets beteende under samma månader har vissa likheter.

Jag fick testa hur det känns att vara En Uppstyrd Person – en sån som alltid har fika i frysen, tom diskbänk och bäddad säng. Det kommer inte naturligt för mig men känns som en kul lek när det händer. Jag är också väldigt nöjd över att jag orkade rodda allt detta firande på egen hand utan att bli mer än lagom trött.

Söndagen kom med fars dag – kanske den första någonsin som firades utomhus. Vi påmindes om det vi lärde oss i våras; ska man sitta och fika behövs tre gånger så mycket kläder som när man rör på sig.

Blåsmark bjöd på sol och pinnar.

”Lyft upp mig mamma”, sa han och det ser ut som att det borde vara ombytta roller typ nästa år.

Veckan

Vil ken ve cka. En andra våg, ett val i väst och ett begynnande inbördeskrig i Etiopien. Sådär att det känns konstigt att skriva om annat samtidigt som det finns många andra som beskriver pandemier och konflikter bättre än jag.

Och så är det november. Nu kanske ni förväntar er standardklaget på mörker och regn, men den vägen slår jag inte in på – jag tror att jag gillar den här månaden mer än genomsnittssvensken. Det som däremot dränerar mig är alla minnen som triggas av höst och början av vinter. Årsdagar, högtider och alla former av väder.

Vi har väl alla våra sätt att hantera 2020, och en av mina tillflykter har varit utomhus. Veckans friskvårdstimme la jag på att springa till Kanisberget i Älvsbyn. Vidder, frisk luft och hög puls. Till och med lite sol i ansiktet.

Jag får se min egen litenhet och Guds storhet. Välbehövliga perspektiv på det som direkt berör mig och ökad medkänsla inför det som drabbar andra. Hopp, inte som i ”det blir nog bra ska du se”, utan som i att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Inte ens i november.

Skrikfint

– Du luktar som ditt jobb, sa Esaias när han kramade mig hejdå i morse. Vissa veckor är det de lediga stundernas innehåll som är i fokus, men veckan innan höstlovet är det definitivt jobbet som tar det mesta av fokus och energi i anspråk. Inte konstigt om jag börjar lukta Älvsby folkhögskola också.

Ska man pendla ska man pendla med stil. En morgon var det så vackert att jag skrek av exalterad beundran. Hur skulle min kropp kunna härbärgera all denna skönhet? När jag berättade om min reaktion möttes jag av frågande blickar, så jag skrev till en kompis som funkar likadant: du kan väl förstå?

DET VET DU, svarade hon.

Sen blev det lunch, jag gick ut en stund och ja, skrikfint då med. Som en chock med marskänsla i oktober, plus en massa andra grejer som inte går att ta kort på.

2020 fortsätter nämligen att fyllas med det oväntade. På sidan av de stora världsomvälvande händelserna dyker det upp detaljer i vardagen som har blivit överraskande bra och meningsfulla. Oplanerade möten, saker som klaffar, rätt ord i rätt tid. Jag känner mig omhändertagen och är glad att jag också får ta hand om.

Nu har snöandet övergått till regn. Jag är lite rädd för pendling på glid men också tacksam för den vinterkaramell vi har fått njuta av – mer eller mindre högljutt.