Vardag

Premiär

Vilken lång långhelg det blev! Vi har haft högsommar, vår och idag nästintill höst bortsett från kvittriga fåglar och skir grönska. Dagarna har fyllts av premiärer; första glassen på bryggan, första middagen på balkongen. Första doppet för Esaias, första löpturen i shorts för mig. Första myggbetten, första omplanteringen av basilikan. Första barnfria kvällen som föregåtts av vaccin, inte av dagar i karantän. Första känslan av att sommaren är nära.

Varje år ökar min fascination över allt som växer – och jag undrar om inte våren märks extra tydligt i år? Vintern var rejäl och vi är ute så mycket att varje krympande snöhög och knoppande björk noteras. Att isarna har smält gör att hela Piteå ser annorlunda ut.

Inomhus har det känts som släktträff då jag har glatts åt otaliga bekanta ansikten från den kyrkofamilj jag tillhör; EFS och Salts årskonferens har i år varit helt digital och alla inblandade gjorde det otroligt bra! Gud är uppenbarligen inte begränsad av var i landet eller världen vi sitter och vikten av tillhöra ett sammanhang är kanske större nu än någonsin.

Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Gud, ge oss ögon att se det du ser. Hjälp oss att märka!

Med värme och nåd i ryggen är vi redo för vecka 20!

Oh my Maj

Det ringer en klasspappa och ber mig skicka hem hans barn om jag vet var han är, de har också glömt bort tiden. Alla barn, hemåt! Vi har bara spelat tennis och lekt inte nudda mark hela tiden för det var så himla kul, sägs det. Den otroligt trötta morgonen känns långt borta och vi misslyckas återigen med att lägga oss i tid. Mamma, klockan är halv tio! Solen är ständigt pigg och tar sig in genom gavelfönster som stått oupplysta hela vinterhalvåret.

Vårterminens slutspurt, oklara sommarplaner, påminnelser om att lägga schemat för fritids. Det som hade kunnat vara rutin är att börja om på nytt, för ett års skillnad märks. Idag fyller han sju och ett halvt, förra året var det världens grej och idag är det ett grattis och två hundringar från hans egen börs. Barn vinner över föräldrar på kontanter.

Jag ser min self view på zoom och känner igen mig själv, eller rättare sagt mitt hår. Det ser ut som det gjorde förra maj – som mitt hår kanske gör när det inte måste mosas in under jackor och halsdukar eller tryckas ner av mössor. Har du fixat håret? frågar en kollega jag aldrig har träffat utanför skärmen. Skulle jag ha svarat att det är maj som har gjort det? Det fanns en Maj i gruppen så det hade nog blivit konstigt stämning.

Jag ritar och ritar, beställer fler kritor och räknar dagarna tills de kommer. Dagarna går snabbt, allt går snabbt utan sjutton lager kläder. Jag gör saker i farten och gillar det, men sen ska läxan och simningen kommas ihåg i samma fart och då gillar jag det inte. För att inte tala om att veta vad klockan är – klart tidsuppfattningen blir rubbad när himlen är blott mörkblå efter midnatt. Klart man inte kan sova när hela skapelsen är i startgroparna.

Aprils sista dagar

Isen släpper sitt grepp och flera hemmadagar på raken får mig att se fram emot sommarlov. Då ska vi bada och knappt ens tänka på morgondagen.

Vad låter bättre, beställningsjobb eller teckningar till pappa?

– Varifrån fick du den där idén?
– Från min hjärna.

Jag påbörjar den sedvanliga utrensningen av vinterkläder men måste avbryta för att klippa i papper. Tankarna rör sig återigen kring att välja och välja bort – jag har svårt att motivera mig till sånt som vissa tycker är självklart men lägger stora mängder tid på det som är viktigt för mig. Var går gränsen? Jag återkommer kanske med fler ord i frågan.

Träden väntar fortfarande på mer värme men här och var finns trotsande grönska. Snart har vi glömt bort hur kala träd ser ut.

112 och 113

På årets hundratolfte dag förstod jag inte vidden av tröttheten förrän jag vilade

På årets hundratrettonde dag vräkte snön från morgon till kväll

Golvet i trappuppgången kan också förvåna

Bokade biljetter och smygande förväntningar på sommaren

Vänner som uttrycker sin kärlek monetärt

Libabröd, byskekarameller och torkad mango, men helst inte samtidigt

Bilder på bilder som kommit fram

En stunds rit på kvällen; han ritar en nyckelpiga, jag ritar maskrosor. Tema ej snöstorm

Att få ta del av andras svåra och andras roliga

Trötta ben

Och att se fram emot dag hundrafjorton

Fasta, vår och rättvisa

Först protestanterna, sen de ortodoxa och nu muslimerna – alla har fastat de senaste månaderna och det ses som självklart. Jag ställer många frågor och svaren jag får fascinerar mig. Ses det som positivt om fastan är svår och krävande? Vilken tid får ni äta? Vilken tid slutar ni? Bryter ni fastan någon dag? Lördag och söndag är det okej att äta från frukost, men det är fortfarande bara vegansk mat vi äter, berättar en etiopisk-ortodox kristen. Men det är lätt att glömma att det är lördag så då kan man visst råka fasta till klockan tre ändå.

Det är mer vår än det brukar vara i Norrbotten – så känns det i alla fall. Alla årstider har känts så mycket det senaste. Arbetsbördan ökar i takt med att läsårets slut närmar sig, vardagen är hektisk på ett sätt som andra år har varit normaltillstånd men som nu sticker ut. Styrfart och energi parallellt med eftersatt lägenhet och improviserade middagsplaner.

Chauvin döms vara skyldig till Floyds död – detta är ansvarsutkrävande, rättvisa hade varit om George Floyd fortfarande var vid liv. Hur hade domen sett ut om den inte föregåtts av ett års reaktioner och protester? Det vet vi inte, men vi vet att den nu blir ett svar; black lives do matter.

14 april

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå jan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

En ny tid

05.45 påminner väldigt mycket om 04.45. Trötthet som känns i kroppen påminner om nyårsläger, sjukhustiden, tidiga morgonböner på huvudkontor. Småbarnsåren bjöd på andra utmaningar än sömnbrist. Våren kommer som en rejäl kvinna som vet vad hon vill. Hon kommer in i ett dunkelt rum, drar upp persiennerna, plockar undan disken och bäddar sängen. Tar tag i saker, styr upp. Väntar inte på att jag ska vakna, hon bestämmer att det är dags. Jag ska skriva Elin, det blir Ekub, ser damm som efter flera månader ger sig tillkänna. Vad kort vintern var? Nu tar vi och gör vi så här, säger våren och även om jag hade sagt emot hade hon inte lyssnat.

Vanligaste vanliga

Denna onsdag hade antagligen fallit i glömska om jag inte fått för mig att göra en film av den. Vakna, jobba, äta, be, tvätta, diska, läsa. Även om jag inte direkt älskar det monotona har jag vett att uppskatta när vardagen rullar på, eftersom det betyder att vi är friska och i grunden har det väldigt, väldigt bra. Och det om något är väl värt att minnas.

Ett år

Jag springer förbi Piteås provtagningsstation och ser två personer i full mundering av skyddskläder, visir och munskydd som står med långa tänger och väntar på nästa person med symptom. Sinnebilden av pandemi och jag har inte vant mig, trots att ett helt år har gått.

Den 14 mars 2020 var vår sista dag i Addis Abeba. Jag hade på ett par dagar gått från aningslös till att nöta Folkhälsomyndighetens hemsida och SVT:s direktuppdatering. Vi kramade alla när vi åkte. Flygplatsen var full med folk som antagligen gjorde sin sista resa på länge, ungefär en tredjedel hade munskydd. Munskydd över munnen, runt halsen, över ögonen när man ska sova. Skyltar informerade om det som då var nytt; håll avstånd, tvätta händerna, do not spit everywhere.

I efterhand är det märkligt hur vi kunde vara så övertygade om att det hela skulle gå över snabbt. Hade vi agerat annorlunda om vi vetat hur långdraget det skulle bli? Kan man ens se längre än några veckor fram? Jag känner igen det från perioder då andra sjukdomar påverkat min vardag; även om ett snabbt tillfrisknande är osannolikt är det svårt att tänka sig hur månader eller till och med år av samma harvande ska se ut.

Konsekvenserna av viruset och restriktionerna är stora för drabbade individer, vården, ekonomin, den psykiska ohälsan och kulturlivet. Vidden av det kan vi nog bara ana. I det lilla finns också spår av pandemi; att behöva uttrycka med ord det som annars hade sagts med en kram, hur man för sig och klär sig utom synhåll från andra, annorlunda rutiner och rörelsemönster. All denna skärmtid. Och så går dagarna och för, som alla år, med sig både svårt och glatt. Skyller vi allt jobbigt på pandemin eller glömmer vi, trötta och håglösa, att den fortsätter att påverka oss?

Pandemin drabbar alla men slår olika – och mig har den inte slagit särskilt hårt. Jag tillhörde gruppen som initialt blev fokuserad och motiverad av det osäkra läget. Sen har det stundtals varit vardagslunk och stundtals olidligt tråkigt. En klarare blick och en tydligare längtan. Ofta tänker jag på vår kulturs förväntningar på parrelationer och familjeliv – som att det är där allting ska hända och alla önskningar uppfyllas. Nu ombeds vi att bara umgås med dem vi bor med och kraven blir ännu högre. Vi behöver ju gemenskap med fler, tillhörighet, hjälpas åt. Kan vi göra det ändå?

Det var mycket vi inte visste för ett år sedan. Men en sak lutar jag mig fortfarande mot:

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?