Ring+änka

Jag har tidigare berättat hur jag googlade ”ring + änka”, med förhoppningen att hitta några svar på hur länge jag skulle ha min förlovnings- och vigselring på mig efter att min man dött. Hur jag sen valde att göra har jag däremot inte berättat om.

Mitt äktenskap är slut. Så kändes det väldigt kort efter att Tariku hade dött – tills döden skiljer oss åt sa vi och nu hade döden gjort just det. Man kan väl inte vara gift med någon som är död? Kärleken fanns kvar, kanske påtagligare än någonsin, men inte mottagaren. Betyder det att jag kan lägga ringen i en byrålåda?

Jag älskade våra ringar. Vi hade varsin tunn ring i etiopiskt guld från förlovningen och framåt, en blandning av etiopisk och svensk tradition. Som alla andra säkert också gör tänkte jag att jag skulle ha den där ringen tills jag blev gammal och händerna blev rynkiga. När vi förlovat oss gick jag omkring och trodde att hela Addis Abeba skulle märka att just jag hade en ring på fingret. När jag tog på mig den igen när jag fött barn och graviditetssvullnaden försvunnit var känslan densamma.

Även om jag så tydligt kände att jag inte längre var gift kände jag mig samtidigt som noll procent singel. Så efter mitt misslyckade googlande bestämde jag mig för att låta ringen sitta kvar ett tag, dels som ett minne och dels för att visa att jag inte var öppen för en ny relation. Nu kanske det låter som att männen stod på kö och att jag avfärdade dem genom att vifta med min lilla ring – så var det icke. Men det gjorde något med min inställning; jag ska låta sorgen ta tid.

Ett år, tänkte jag. Det lät bra och var tydligt, jag hade hört att änkor gjorde så förritiden. Ett år med ring, sen får jag se hur det känns. I en tid när det vanligaste rådet jag fick var ”gör det som känns bäst för dig”, trots att prick allt kändes dåligt, var det skönt att bestämma ett datum och slippa tänka på det före dess. Hela det året, och det följande, märkte jag hur folk kunde snegla på min hand på ett sätt som de garanterat trodde gick obemärkt förbi. Jag störde mig på att de inte frågade rakt ut istället, men eventuellt hade jag också stört mig på om de frågade i tid och otid.

När årsdagen kom tog jag inte av mig ringen. Kanske inte dagen efter heller, men någon gång den månaden började jag en slags utfasning. Ring ena dagen, utan andra, ha en annan ring istället, på och av. Långsamt vande jag mig och tillslut kändes det naturligt att vara utan ring hur mycket jag än gillade den. Jag var ju inte gift längre.