Barn

Augustialster

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

Någon ull? Säcken full!

  

Japp, en hel hög med ull har jag kvar sedan det senaste tovningsilet för drygt tio år sen, och tur var väl det! Valde den bästa färgen och tillbringade ett par kvällar med det finaste gula. 
 

Jag strävade efter tunn filt och la således två lager ull i olika riktningar och använde varmt vatten, såpa och fingrarna för att försiktigt massera ullen utan att den separerades. Precis så mysigt som det låter! 

  

Ganska snart går det att ta i hårdare, om man testar nypa upp ullfibrerna syns det hur mycket det tovats ihop. Min favorit är precis mot slutet när jag inte längre kan sabba det hela utan kan ta i precis hur mycket jag vill.

  

Var rejält peppad! Också tydlig terapi att stå arbeta ihop ullfibrer. 
  

När den asymmetriska – men ändå hyfsat jämntjocka – filten torkat var det dags att bestämma vad jag skulle göra av den. Bebistofflor fick det bli (att vi vurmar för tovade tofflor kan väl knappast ha undgått någon av er)! Utgick från en bild på Pinterest och de går självfallet lika bra att göra av köpt filt. Om inte bättre (jämnare osv)…

  

Klippte till sulor lagom till en sex veckor ung brorson och två avlånga bitar som skulle bli överdelen. 

  

Mitten av den långa remsan ska sitta längst bak på hälen och därifrån sydde jag ihop med langettstygn. Ändarna läggs omlott framtill och det är lätt att klippa till dem så att allt blir jämnt.

Redo att värma små små fötter!

  

Barn är bäst

Tänk er ett barn som blir alldeles tagen av tanken på alla flyktingar i världen och som direkt konsekvens av detta börjar rensa bland sina leksaker. Tänk er därtill föräldrar som fångar upp detta fina genom att anordna en bloppis, där alla pengar går till Rädda barnen. Själv kan jag knappt föreställa mig något finare än just det.

Det världsbästa initiativet i kombination med en son utan brandbil (han gillar såna) fick mig att buda på detta brandkårskit: 

  
 
Och det blev vårt! Så igår när vårt barn kom och hälsade på oss på sjukhuset hade han paket att öppna. En brandbil som hölls hårt med små händer och en bok som verkligen inte fick glömmas när han skulle åka hem igen. Dagar på sjukhus blir väldigt mycket bättre när det finns presenter och presenter blir väldigt mycket bättre när de köpts från någon med föredömligt litet avstånd mellan hjärta och handling.

  

Stora ord om en liten kofta

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

redDSC_1021 redDSC_1028

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

redDSC_1068

/Elin (och Malin tog bilderna!)

Lejonkudden

 

Förra veckan fyllde ett av mina favoritbarn tre år, och eftersom han har allt han behöver och önskar (förutom en låtsasdammsugare, vilket han fick) sydde jag en lejonkudde. Idén är helt och hållet stulen från Pinterest, så allt jag behövde klura på var hur jag skulle gå till väga. 

 

Två runda tygbitar, broderat ansikte och en lååååååång virkad snodd till man blev det. När jag visade Tariku mina presentalternativ på tidigare nämnda Pinterest sa han: Elin, visst vet du att det här tar tid? Han känner mig så väl, för helt plötsligt var det kvällen innan kalaset och min kära mamma kom till undsättning:

 

 

 

Men på födelsedagens morgon var det bara stoppningen kvar! Treåringen trodde att det var en sol, men några timmar senare kramade han kudden och deklarerade: jag älskar gult! Älskade barn. 

Ett litet lejon

Jag har en liten vild pojke som till min stora glädje gillar mjuka djur, vilket gör det så mycket enklare att knåpa ihop små presenter till honom. Att snickra ihop en bil ligger mig nämligen inte lika nära till hands som att ta upp garn och nål. Inspirationen kom från Malins syster Mirjam, garnet från min mammas gömmor, och resten hittade jag på framför några avsnitt av Modern family.

IMG_0052.JPG  IMG_0054.JPG

Eftersom jag höftar rätt mycket och hellre letar inspiration för lejonman på Pinterest än att virka efter beskrivning är jag extremt nöjd att garnet räckte. Efter montering och allt var bara tre minibitar kvar. Och när Tariku gav det lilla lejonet till Esaias skrattade han av glädje, det måste ju vara det bästa betyget!

IMG_0053.JPG