Det sista inlägget

4 Comments

För elva år sedan startade Malin och jag den här bloggen som ett andningshål, en plats där vi kunde dela det som var vackert och gott i en tid då mycket var kämpigt och svårt. Så småningom blev livet ännu svårare för att sedan lätta, jag tog över maytemberskutan och njöt så av att ha en plats där jag kunde göra vad jag ville. Inte vara en del av ett flöde, inte trängas med reklam, låta kreativiteten bestämma innehåll. Många år har gått och ofta tänker jag: jag kanske skulle skriva ett blogginlägg? Längtan finns efter att klä vardagen i ord och samtidigt erbjuda den artificiella intelligensens övertagande av internet ett trotsigt motstånd – men jag hamnar så sällan framför datorn på fritiden. På arbetstid gör jag inget annat än att skriva, och däremellan är livet väldigt annorlunda nu jämfört för tio eller fem år sedan.

Därför blir det här det sista inlägget på den här sidan. Senare i veckan kommer den att plockas bort – och eftersom ni fortfarande är ett gäng som kikar in här (och ytterligare några som prenumererar), så vill jag innan dess säga tack. Tack för att ni läst, kommenterat och uppmuntrat. När jag nu har sparat ner alla inlägg har jag återkommit till de många kommentarer som betytt så mycket för mig.

Nu är vi i mitten av maj och det växer åt alla håll och kanter; självsådd koriander emottages tacksamt i trädgården och i min livmoder blir inte mindre än två personer större och större. Att allt har sin tid har nog aldrig varit tydligare.

Tack! Gud välsigne er!
Elin

Att kapsla in

, 2 Comments

Det finns många stunder jag hade velat kapsla in, skyddat med silkespapper och bubbelplast för att varsamt packa upp i en framtid när det inte finns en tvååring i närheten. Hennes frisyr, blick och röst när hon vaknar. Den koncentrerade bokläsningshållningen i soffan. Hur hon säger ”okej” med ett storbarns tonfall. När hon ställer sig på tå vid besticklådan och tar fram tre små skedar för att på vägen till bordet komma på att Esaias inte är hemma, då lägger hon tillbaka en av dem.

Jag lockas att ta upp kameran gång efter annan, skriva ner alla små ord och filma hennes ljuvliga sångröst. Ibland gör jag det, men ibland tänker jag: det här är livet. Barndomen och föräldraskapet sida vid sida, en ständig utveckling – eller ett evigt, underbart nu. På ett sätt ingen skillnad från livet i stort, för vad kan vi fånga och spara egentligen, men så väldigt mycket mer påtagligt. Jollret byts till treordsmeningar, stapplande steg till spring och dans och på sidan står vi och häpnar.

Presenspresent

2 Comments

Får vi en dag till
Får vi fortsätta leva
Fastän vi så gärna vill
Va? Igen? Ännu mera?

Ny dag, ny nåd
Vi fick samma sak igen
En ständig gratisgåva
Evighetens presenspresent

Själv med barn

2 Comments

Häromhelgen var jag ensam hemma med barnen. Det var alla måltider, alla insomningar och hela den hostiga natten, och tanken på förr låg nära. Att förut hade jag det såhär jämt. Men den tanken fick aldrig fäste, för att vara själv med barnen en tid är något helt annat än att ha ensamt ansvar för dem. Att vara själv med barn är en praktisk utmaning; hur ska jag hänga tvätt när en ettåring drar ner allt från torkställningen och hur ska jag dammsuga när hon först skruvar ner intensiteten och sen trycker på av-knappen varje minut? Hur ska jag hämta hem den stora när den lilla sover? Att vara ensamstående har allt detta, men enligt min erfarenhet väger det ganska lätt jämfört med att just stå ensam. När hela ansvaret står på en person, alla avvägningar och beslut grundar sig på en persons perspektiv. Att inte kunna bolla, reflektera, pysa ut frustrationen efter en jobbig natt. Att bli arg på barnet och sen, direkt och innan man har lyckats samla sig, vara den som förstår och tröstar – det är utmaningen.

Torsdag kväll

1 Comment

Det är torsdag kväll, har känts som fredag hela dagen, himlen är svagt aprikosfärgad och gråblå genom bubbliga vardagsrumsfönster. I förrgår sprang jag längre än jag gjort på två år – det säger mer om de två åren än distansen – och jag stannade vid havet. Fåglar som grupperade sig, flög i v-form över sundet mellan vårt land och danskarnas, näbbarna vända söderut. Solen brann vid horisonten och det torra gräset som samsades med sanden blev svagt rosa. Jag tog upp telefonen och filmade, varför tror jag att det ska gå att fånga? Sprang senare förbi andra som stod i samma position, höll upp en telefon mellan sig själva och naturens under.

Äppelträden dignar, det är tredje året vi kan plocka från dem. Tredje hösten i Skåne, en höst som drar på sin ankomst genom tjugo grader en torsdagseftermiddag. Jag ser framför mig hur äpplena ska bli pajer och smoothies, min man tänker dricka och äppelmos. Och så ser jag framför mig hur himlens gråblå färg tar över och mörknar, det aprikosa försvinner ner i horisonten mellan tegelhus och trädkronor. Minnet av dagens arbete sjunker långsamt undan, kvällstankarna tar över, är friare och lugnare. Vad kommer den här dagen bli ihågkommen för? Inget särskilt. En helt vanlig dag, tack gode Gud för den.

Goda nyheter

2 Comments

Goda nyheter. Versaler över kortsidan på busshållplatsen jag passerar på väg till kyrkan. Det är priset på Ikeas påslakan och örngott som åsyftas och det är lätt att bli besviken om det är goda nyheter man längtar efter och ett bäddset man får. Listan rätt rubriker med fel innehåll kan göras lång; våra djupaste behov tagna som gisslan av kommersiella intressen. Möbelvaruhusets katalogframsida 2007; Lev livet lite enklare. Jag var nitton och ett enkelt liv var allt jag längtade efter. Samma sak då; rätt rubrik men fel innehåll.

Jag kommer fram till kyrkan. Vi är många, alla åldersgrupper är representerade och psalm 23 blir läst. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Där har vi dem, de evigt goda nyheterna.

Min dag är din

, 7 Comments

Du har min kropp som din egen
somnar på den, äter av den,
bärs av den
Du tar min tid som om den var din
vaknar, ropar,
drar ut på skratt och nattning

Mina en gång så fria händer
håller, stryker, matar
Min en gång så fria tanke
Hålls fast vid dig och ditt leende
Din förkylning
Din sömn
Och allt du stoppar i munnen

Min dag är din
Min natt är din
Ägget som kokats till mig blir ditt när det visar sig att du tycker om det

Du tar för givet
som vore jag god och osjälvisk
kanske blir jag god och osjälvisk

Halvåret

8 Comments

Det är tisdag förmiddag, jag är ensam i huset. Sol och snö idag igen, nåd i väderform att snön kommer men än mer att den stannar kvar. Tystnaden är påtaglig för det finns ingen tystnad likt den när en bebis sover. Ute i vagnen ligger hon, inbäddad i ull från Blåsmarksfår och overall från PMU. När hon kom var det varm maj, vi fick förlossningens bästa rum med utsikt över havet, Danmark och sprakande röd solnedgång. Tänk att det var hon hela tiden? Stina, mitt hjärtas fröjd och glädje. Hon som vaknar med ett leende och tar fram så mycket gott i oss runtomkring.

Folk frågar hur gammal hon är, vi säger ett halvår, folk häpnar över hur snabbt tiden går. Men har hon inte alltid funnits? Har det funnits en vardag utan henne? Det är ett ständigt nu med en liten, för jag vet i teorin att hon en gång låg stilla med knutna små händer och böjda ben, men nu finns inget annat än klappande händer och bubbliga skratt. Och stundtals, sovtystnaden.

Majmåndag

, 2 Comments

Vakna till morgonpigga fåglar

Oväntat varmt igen

Syrénprakt och syréndoft

– Syrenis kan barnet heta!

Frön som kommer upp senare än väntat, en annan känsla än de som passar tiden

Rosa blomblad i drivor på trottoaren

Uppladdningssömnen innan hämtning

Mullrande åska

Vårregn, barn som har vett att uppskatta det och hoppar högljutt på studsmattan

Jublet när regnet övergår i hagel

Att se hur hejaropen får en sjuåring att springa snabbare

Ljud av barn som badar badkar (om man inte är precis bredvid är det behagligt)

Straffläggning och glass

Och somna med öppet fönster

Hela paletten

8 Comments

Det har varit dagar då livet bjudit på hela paletten. Det som tynger har fått sällskap av varma vindar och buskar och träd som blommar i vitt, gult och rosa. Jag tittar till tomatplantorna och tror att jag drömde om dem inatt, å andra sidan finns det inte mycket jag inte drömmer om. Symaskinen står redo – kanske idag, tänker jag när jag vaknar men det blev inte idag heller. Bokstavligen runt hörnet har vi en symaskinsaffär så trådfärgerna är det i alla fall inget fel på. Jag kör genom staden i storfamiljsbilen och lyssnar på musik som påminner om juni 2021, det ser nämligen så ut. Barndomens doftminnen av smältande snö och leriga diken är långt borta men tvätten torkar tacksamt snabbt i vårsolen.

Tårarna rinner över någon annans sorg, någon annans goda hjärta eller min egen trötthet. I eftermiddags såg jag fritidspedagoger ligga på asfalten medan lågstadiebarn ritade fjärilsvingar med gatukritor runtom dem. Tidigare ikväll såg jag en bankomatkö, tänkte att det var längesen. Och nu är himlen ljust blå och aprikosrosa mot horisonten.

1 2 3 4 5 >»