Vad är värst?

De som delar sina svårigheter med mig gör det ofta med stor försiktighet. Jag kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig, det där är ju det värsta som kan hända, jag menar verkligen inte att jämföra. Det gör mig ställd och lite fundersam, för vad är egentligen värst? Död eller otrohet, barnlöshet eller sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet?

Alla kamper är olika, vissa måste vi igenom och andra slipper vi. Någon har ångest som aldrig ger med sig. En annan blir lämnad av sitt livs kärlek. En tredje fick mens igen fastän hon i flera års tid drömt om att få barn. En fjärde tycks ha alla förutsättningar att må bra men gör ändå inte det.

Min man dog, det var och är fruktansvärt. Samtidigt älskade vi varandra in i det sista och på så sätt har mitt hjärta bevarats helt. Dödens orubblighet är vansinnigt smärtsam men erbjuder något att ta spjärn mot och förhålla sig till (extra tydligt efter en lång tid av sjukdom och ovisshet). Alla visste att min man hade dött och många hörde av sig, skickade blommor och sms. Folk frågar fortfarande hur det går och visar förståelse de gånger jag brakar ihop. Det är tungt och svårt men på många sätt ganska okomplicerat och enkelt. Andra svårigheter kan vara kantade av skuldbeläggande och skvaller, eller sträcka sig över så många år att omgivningen slutar bry sig.

Dessutom anser jag att oavsett vad som har orsakat sorgen eller krisen är det inte alltid den närmast sörjande är den mest sörjande. Den direkt drabbade kan få stöd och hjälp som de indirekt drabbade inte får – och kanske inte heller inser att de behöver för ”det är ju inte värst för dem”.

Min poäng är inte att det ena är lätt och det andra svårt. Det är bara olika. Situationer är olika och människor är olika, och därför behöver vi varandra oavsett vad som är värst.

Hemmaträningen

Löpningen är utan tvekan min bästa träningsform – även om uppehållen varit många och långa försvinner aldrig springsuget helt. Men att det är svårt att ta sig ut och springa som singelmorsa behöver man inte vara något snille för att räkna ut. Det är snudd på omöjligt att barnvakt och ork ska sammanfalla med motivationen. Du kan väl springa med barnvagnen? sa någon när barnet fortfarande rymdes i en. Skulle inte tro det va.

För ett år sen började en massa kompisar träna hemma med hjälp av träningspass på youtube. Och som de pratade om det, det var träningsvärk hit och instruktörer dit. Jag var skeptisk, som sig bör. Men så en dag fick jag för mig att testa ett pass som jag fått rekommenderat till mig och

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så sjukt bra! Jag var hemma, ungen likaså, det var överstökat på en halvtimme och träningsvärken kom nästan oroväckande fort.
Tydligen kunde hemmaträning vara mer än några armhävningar och benböj, variationen har fått mig att fortsätta med detta och nu förslappas jag inte totalt mellan mina oregelbundna löprundor. Jag fattar att det här inte passar alla, det är väldigt käckt och amerikanskt. Men jag vill ändå tipsa vidare då det har gjort mitt liv så mycket bättre (läste sen boken Hjärnstark och förstod varför).

Här hittar ni det första passet jag testade och som jag nu kan nästan utantill.

Här hittar ni min spellista med de träningspass jag testat och gillat, favoriterna är högst upp.

Det enda rimliga

Kroppen känns tung, inspirationen är som bortblåst. Söker febrilt efter andningshål och genvägar, längtar hem hela tiden oavsett hur roliga kompisarna är. För några veckor sen kunde jag inte somna för alla idéer som surrade hopp i mitt huvud, nu kan jag utan problem somna på soffan tre gånger per dag. Upplevelsen är långt ifrån ny, men ändå tar det ofta märkligt lång tid innan jag kopplar och fattar att allt handlar om en ny våg av sorg. Sorgen är en kronisk sjukdom som går i skov.

I onsdags lämnade jag landet och tog det finska nattåget till Åbo för att hälsa på vänner. Jag hakade på dem till en tvärvetenskaplig dag på Turku universitet där vi fick lyssna till filosofen Antti Kauppinens föreläsning Suffering and Negative Affect. Mitt huvud var tungt av förkylning men jag märkte hur tankarna blev lättare på det vis de kan bli av att lyssna till någon som tänkt några steg längre. Han nämnde att ett sätt att se på lidande är att det är en upplevelse vi vill bli av med, med ett undantag; sorg. Där handlar det inte om en vilja att bli av med den negativa upplevelsen, det du vill är att din älskade ska leva. Skulle du vilja ta en tablett som tar bort den jobbiga känslan? Troligen inte, för det är inte känslan i sig själv som är det jobbiga.

En kollega till mig brukar säga att han beklagar förlusten istället för att beklaga sorgen. Sorgen är helt korrekt, en rimlig reaktion på något fruktansvärt. Därför måste den få finnas, hur smärtsam – eller oväntad – den än är.

Vardagsmat

Vissa veckor tar jag alla genvägar jag kan finna med argumentet att fil och gröt minsann också är mat, andra veckor – som de två senaste – längtar jag hem för att få börja laga middagen. Det som fick mig att känna matlagningssuget var januarinumret av Coops tidning Mer smak och möjligheten att en kväll åka och storhandla utan en femåring i hasorna. För den där tidningen alltså, jag hittade så mycket bra i den! Tänkte ni kunde få se vad jag lagat och gillat.

På sistone har jag ofta bytt ut kikärter mot gula ärter, helt enkelt för att de odlas i Sverige. Och de här biffarna med tillhörande coleslaw var både enkla och goda, bra grej att ha i frysen och äta med whatever. Jag skippade brysselkålen och åt med matvete en gång och tortillabröd en annan. Den currydoftande (och currysmakande) soppan var god, en helt vanlig soppa liksom.

Alla dessa recept är lika sånt jag vanligtvis brukar laga, men med lite andra kombinationer. Rotfrukter i ugn med hummus är en sån standardrätt, här var det gurkmejan och vinägretten som gjorde det lite annorlunda. Gott var det, men jag föredrar vanlig hummus – gjord på gula ärter då.

Allt som är mustigt är väl nice? Inga spontana utrop över den här maten direkt, men helt okej middag och matlåda.

Quinoabollarna överraskade däremot! Jag var lat och gjorde biffar istället, och Esaias åt flera stycken. Blev så nöjd över det att han fick äta samma lite för många dagar i rad och därefter vägrade äta fler. Orutinerat av mig. Vi åt dem med potatis och coleslaw från receptet högst upp.

Sist ut var denna vinterwok som jag bjöd mina föräldrar på igår, och den kommer jag garanterat att göra fler gånger. Bara alla ingredienser finns hemma är den lätt att sno ihop.

Förutom en radda goda middagar har det här fört med sig ett gäng fyllda matlådor, vilket är tacksamt när inspirationen inte är fullt så stor. Och när resterna tagit slut finns ju alltid fil och gröt.

Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.

Lampan

Ni vet den härliga känslan när julen plockas bort och allt känns fräscht? Tills kvällen kommer och det blir mörkt även inne då adventsljusstakar och stjärnor lyser med sin frånvaro. Ett par veckor in i januari tog jag tag i detta problem genom att dammsuga Pinterest efter lampskärmar man kan göra själv. Hittade den här videon som jag inte förstod ett ord av, men det gjorde inte så mycket.

En gammal kartbok användes för att klippa ut kvadrater och jag anade att det inte skulle räcka för det behövdes många sidor. Sen var det bara att vika vika vika

Sen skulle de närmare hundra vikta papperna flätas ihop på ett sätt som mina ord uppenbarligen inte kan beskriva. Kul var det i alla fall! Vet inte riktigt hur det gick till, men jag lyckades få den mindre än på filmen, vilket var tur med tanke på det begränsade antal sidor jag hade att jobba med.

Och såhär blev den! Inte en tejpbit behövdes och glödlampan från adventsstjärnan får fortsätta lysa.

Hoppet, som sagt


Hoppet tillhör en annan kategori än det positiva tänkandet. Det är en annan koordinat, ett annat språk. Hopp kan inte konstrueras, bara födas, »när ljuset kommer från sidorna«, som poeten Marie Tonkin skriver i dikten Metamorfoser. Optimistens tro att »det ordnar sig nog till slut« visar sig oftast ogrundad. Det är just när det inte ordnar sig som det kristna hoppet visar sin halt. I förföljelsens malström är det hoppet som låter martyrerna bevara sin mänsklighet. Inte ett hopp om att lidandet ska ta slut, men att det är infogat i en större bild.

Peter Halldorf i Spåren till det fördolda

Det löser sig inte alltid

Han fanns och fanns och fanns tills han en dag inte fanns längre. Döden är det sjukaste som finns. Att en människa kan leva, göra avtryck och ha en kropp tills allt det där en dag tar slut. Man undrar; hände det verkligen? Hur gick det till?

Kanske är det därför jag har så svårt att acceptera ”det ordnar sig” som en allmän sanning. Det löser sig; tron och hoppet i vår tid och kultur. Men det löser sig ju inte alltid. Människor blir sjuka, människor dör. Och vi kan försöka leta lärdomar och positiva twistar på all möjlig skit, lova andra att det blir nog bra ska du se. Men hur kan vi vara så säkra på det? Förstå mig rätt; jag tror att mycket kan bli bra. Nåden gör att det kan blomma i öknen, men öken är och förblir öken.

Att säga att det ska ordna sig blir ofta även ett sätt att frånsäga sig ansvar (talar till mig själv här). Vem ska ordna det? Du eller jag, någon kollega eller chef, försäkringskassan eller en sjukgymnast? Ingen?

Jag har många erfarenheter av att saker och ting faktiskt har löst sig, att säga något annat vore en lögn. Det har handlat om bönesvar, omtänksamma människor i min närhet och tid som sätter saker i perspektiv. Livet har visat sig vara fullt av oväntade lösningar, även om jag inte kan påstå att alla de lösningar jag hoppats på har besannats. Dessutom är jag privilegierad. När saker skiter sig har jag ändå en massa skyddsnät och kan föra min egen talan – jag blir trodd. När jag inte fick uppehållstillstånd i det land jag ville bo i åkte jag till mitt fredliga hemland, fixade ett nytt pass och försökte igen. Men vad säger vi till den som har flytt ett krig och nu har ett besked om utvisning hängande över sig? Den som inte har råd att gå i skolan? Den som ligger på sin dödsbädd?

Vi måste hitta något annat att säga.

För även när det inte har löst sig har det ändå inte varit nattsvart. För ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Hoppet består inte i att allt ska gå vår väg, utan i att vi inte är övergivna i allt det olösta.

Dadelbollarna

Chokladbollar med dadlar i lockar fram mångas inre skeptiker – fika ska ju vara gott, inte nyttigt! Men det här receptet är liksom för bra för att inte dela med sig av. Det går lätt och snabbt, det blir inte lika kladdigt som konventionella bollar och så är det ju lite nyttigare. Och framförallt väldigt gott, många som först rynkat på näsan har tagit både en andra och en femte. Malin har till och med bjudit en person som sa att ”de här är så sjukt mycket godare än dadelbollar”, ovetandes om att det var just en dadelboll han åt.

Det ursprungliga receptet hittade jag här men det har modifierats en del med tiden.

Dadelbollar, ca 30 st (eller färre större)
16 urkärnade dadlar
4 dl havregryn
3-4 msk kakao
1/2 dl kokosolja
ev 1 dl kokos
3 msk kaffe
lite vaniljpulver
en ganska stor nypa flingsalt
kokos att rulla i

Mixa allt, enklast i matberedare (jag gillar att mixa rätt länge så att bollarna blir mer kompakta, men det är en smaksak). Gör bollar och rulla i kokos. Kyl eller frys och ät! Bjud gärna en skeptisk kompis.