Mer musik

Antagligen är vi många som har blivit något avtrubbade av den ständiga nyhetsrapporteringen, men häromdagen blev jag förvånad av den här notisen på SVT:

Slutar folk lyssna på musik nu?? Såhär kan vi ju inte ha det, situationen kräver mer musik, inte mindre!

Det är konstigt att jag inte tipsat om Johanan tidigare, för jag tycker att denna härliga persons musik är hur bra som helst. Prick min musiksmak och rakt igenom fantastiska texter.

Steffany Gretzinger släppte nytt album i förrgår, det ger vila och perspektiv.

Ett annat nysläpp är Meadows The Emergency Album som min kompis Anton fick mig att upptäcka – han har dessutom gjort musikvideon till några av låtarna. Kolla bara så fint:

När Sara Parkman strömmar ur högtalarna fylls kroppen av vrede över allt som inte är som det ska och hopp att det ändå inte är kört. Det är starkt och svagt på samma gång. Parkman gästade det senaste avsnittet av Kakans Hermanssons podd Under huden vilket utmynnade i ett väldigt fint samtal, också det ett lyssningstips.

De senaste veckorna har många musiker behövt ställa in spelningar och turnéer och vissa väljer att då att istället dela med sig av sin musik digitalt. NPR kör på Tiny Desk (Home) Concert, Global citizen engagerar en massa artister och vissa livesänder i sina egna kanaler. Leta upp dina favoriter och se om de har gjort något liknande, även om det livesänds finns det ofta kvar att se senare också. Jag har hittills lyssnat på bland annat H.E.R, Emily King, Kirk Franklin, Chris Martin, John Legend – supermysigt och BRA!

Vilka lyssnar ni på i dessa stanna hemma-tider?

Vatten och äventyrs

Fredag! Det känns som en bedrift att veta vilken veckodag det är. Utanför fönstret ligger snötäcket stabilt kvar men fåglarna vittnar om vår och Esaias tycker att tallen ser ut som en tavla – även om det är länge tills björkarna börjar knoppa ser barrträden inte längre vintrigt gråsvarta ut. Det har varit ännu en vecka av förkylning och att hålla sig hemma, vid varje symptom tänker jag tre dagar till. Hemma minst tre dagar till. Tacksamt är att jag kan jobba från köksbordet när eleverna också gör det och utan pendlingstid känns även heldagar korta för denna familj. Vi är den minsta familjen man kan vara, konstaterade sonen och jag är glad för sällskapet han ger.

De ringer från Addis Abeba och frågar om läget. Där är skolorna stängda och mycket stänger ner, stämningen på stan är allt annat än god. När de hör att jag är förkyld ringer de dagen efter också. Ät mycket vitlök nu! En av tjejerna i huset var förkyld när vi var där och jag uppmanade henne att sova och dricka vatten. Vad skulle vatten vara bra för? skrattade hon till svar och jag fick upp ögonen för hur svenskt jag tänker – hitflyttade människor kan inte förstå hur en läkare kan säga åt en att dricka vatten? Ge mig bättre råd eller mediciner.

Dagarna har hittat en ny lunk, med tid och ro för bokläsning och långsamma promenader. Cykelvägarna är blöta och vi går till äventyrslekparken som ungarna kallar för äventyrs. På äventyrs klättrar vi tills händerna blir kalla och vi lämnar den skuggiga dungen. Solen värmer och himlen är blå och glassbilen ljuder från ett annat kvarter.

Underlätta skapandet

Även om man i teorin vet vad man vill fylla sitt liv med är det inte helt enkelt – även om tiden finns. Men jag tror att det finns sätt att underlätta för skapandet och kreativiteten att ta plats, och här är mina bästa knep för att göra mer av det jag längtar efter:

Byt ut den dömande blicken mot en utforskande. På min födelsedag i januari var Malin hemma hos mig och vi pratade om kreativitet, att uttrycka sig och att hitta sin identitet i skapandet. Och där hände något i mig som gjorde att jag målade mer den månaden än hela förra året. Med Malins råd i ryggen målar jag inte längre med syftet att det ska bli fint nog för att hänga på min eller någon annans vägg. Jag bara målar. För att testa, blir de här färgerna fina ihop? Jag bara skriver. Kan jag uttrycka känslan jag känner med de här orden? Det blir en övning och vila istället för prestation – och därmed tusen gånger roligare.

Ha grejerna framme. Idealbilden är kanske att sitta i timtal och glömma världen runtomkring, men så ser inte alltid vardagen ut. Därför gillar jag att ha något framme, så att jag kan måla lite medan pastan kokar. Om man har större behov av rena ytor tror jag det gör stor skillnad att i alla fall inte ha allt undanstuvat i nåt förråd. Till detta hör också att vara lite smart i sitt val av material; hellre akvarell eller blyerts än oljefärger till exempel. Då går det lättare att sitta ner fem minuter och en halv blomma är väl bättre än ingen alls?

Tänk veckovis. Ännu en grej som Malin har lärt mig, hon känner mig så väl. Vissa bestämmer sig att de ska spela gitarr 30 minuter per dag och gör det, men jag funkar inte så, jag blir bara stressad och då blir det pannkaka av alltihop. Att däremot tänka att jag varje vecka vill måla lite, baka eller skriva, det är en ribba på lagom nivå. Sen får det gärna bli mer än så men hetsen klarar vi väl oss utan?

Snåla inte. Har du också finpapper och finpennor och fingarn och fintyger som väntar på rätt stund? Den stunden är nu, som Löfven skulle ha sagt. Jag vet att det tar emot och att man vill spara till mer speciella tillfällen, men det blir så mycket roligare att skapa om man har bra grejer. Material av sämre kvalitet funkar såklart också, använd det du har! Huvudsaken är att inte begränsa sig för mycket, jag tror vi sätter krokben för oss själva då. Och yes, det här är ett av tipsen från det jag tidigare skrivit om att skapa med barn – små och stora människor fungerar nog ganska lika.

Härma. När det kommer till musik och matlagning är ju härmandet vedertaget; folk tar till och med betalt för att spela andras låtar eller laga mat efter andras recept. Vilket är helt självklart, vi lär oss av varandra och sätter alltid vår egen prägel på det vi gör. Så varför skulle det vara annorlunda på andra områden? Hitta bilder eller färgkombinationer du gillar, se vad andra hittat på och ta den vägen en stund. Se det som träning, inspiration och kul.

Har du några tips? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Virus och liv

Situationen är helt ny och de säger att vi aldrig varit med om något liknande. Det känns ändå bekant. De faktiska händelserna är så väsensskilda att de inte alls går att jämföra men likafullt kastas jag tillbaka till förra gången vi levde under virushot.

För jag vet att ett virus kan vända upp och ner på hela ens nu och framtid. Att varje dag vakna med frågan om viruset vunnit mark eller backat, för att snart få veta att det är det förstnämnda. Jag vet hur det är att konstant känna efter. Är jag bara trött eller är det feber? Har jag inte lite ont i halsen ändå? Om ja; ställa in planerna, hålla distansen, gräma sig över att en liten förkylning får så stora konsekvenser.

Tariku dog i sviterna av en stamcellstransplantation som han genomgick på grund av den kroniska leukemi han levt med i ett par år, komplikationerna var många men i slutändan handlade det om envisa virus. Hans svaga immunförsvar kunde inte stå emot de många viruskopiorna.

Jag kan inte låtsas som att virus inte har påverkat, påverkar eller kommer att påverka mitt liv. Det gör det, på olika sätt. Samtidigt är det viktiga fortfarande viktigt, livets grundvalar rubbas ej.

En sommardag för snart fem år sen gick jag barfota över en gräsmatta, besviken över att sommaren var sjukhus och väntan på provsvar istället för sommarstugor och bad beklagade jag mig för Tariku över telefon. Han låg i en säng på hematologen men svarade med samma tydlighet som alltid:

What is life? Is it driving a car, or going to the beach, or earning a lot of money, or being healthy? No. Life is about knowing God, to serve him and people.

Inatt gick jag i drömmen från den smutsiga floden, uppför backen, förbi vårt rosa hus som ägaren hade byggt om och upp mot den stadsdel i norra Addis Abeba där vi kände oss som hemma. Jag och min vän kom upp på den trafikerade gatan, och där på andra sidan satt Tariku med en ung hemlös på trottoaren. Tariku hade en rödrutig skjorta på sig och lyste upp när han såg mig, hans blick var kärlek och stolthet och vi behövde bara se på varandra för att jag skulle förstå att samtalet han påbörjat behövde avslutas. Vi ses på en stund. Han satt kvar hos sin vän, lycklig och fri.

Lyssna laga träna följ

Internet svämmar över av corona och tips från folk som säger hur man ska lyckas med att jobba hemma, jag antar att något måste fylla tomrummet när alla semesterbilder försvinner. Här har jag varken expertis eller disciplin att bjuda på, men däremot några tips:

▲ I senaste avsnittet av podden Inför söndag pratar mina vänner Tobias och Elin med varandra och i min ensamhet kändes det som att jag fick träffa dem en stund. Plus att de säger bra saker!

▲ Idag fick jag äntligen lämna min förkylningskarantän efter två friska dagar, firade med att åka och handla. Har aldrig känts så konstigt att köpa toapapper (hade två rullar hemma), men hade jag fått för mig att köpa fler förpackningar hade det kostat mig 300 kronor styck. Willys strikes back. Något som inte fanns alls var pasta, ris och röda linser – så om du är en av dem som bunkrat linser men inte vet vad du ska göra av dem kan du testa göra fröknäcke. Gott blir det!

▲ Tidigare i veckan en simpel broccolisoppa som blev oväntat god. Eventuellt har det att göra med skillnaden från injeradieten jag gått på, ni får helt enkelt testa och se.

▲ Om ditt gym har stängt, eller om du aldrig har gått till ett gym men vill träna hemma ändå, har jag samlat alla mina bästa hemmaträningspass i denna spellista:

▲ Två initiativ som har tagits för att stötta företag som har det svårt är hemmamarknad som lyfter fram grymma småskaliga hantverkare och localheropitea som påminner om att fortsätta handla och äta i Piteå – motsvarande finns på flera orter i landet.

▲ Och till sist ett blogginlägg med en utmaning som jag blev väldigt inspirerad av: Stay Home + Make Something.

Ny dag, ny nåd

Ny dag, ny nåd. Och nytt inlägg, nu när jag bara går hemma ser jag ingen anledning att minska på frekvensen jag körde på i Addis. Varje morgon är smått surrealistisk, alarmet ringer och det tar en stund innan hjärnan greppar vad som händer. Frågan är om den någonsin gör det. Jag tänker en hel del på de människor som av språkliga eller andra skäl inte kan tillgodogöra sig informationen om läget, och vad som händer i redan sårbara familjer om eller när fler åtgärder träder i kraft. Missbruk, våld i nära relationer, psykisk ohälsa, ensamhet eller en redan ansträngd privatekonomi kan inte vara särskilt goda förutsättningar för kris och karantän. På andra sidan myntet hoppas jag det finns större eftertänksamhet, tid att höra av sig till de människor som drabbas hårdast, nya idéer och medmänsklighet.

När vi kommit hem i söndags såg Esaias och jag Melodifestivalen och det var som en annan värld. Inte för att vi precis varit i Afrika, men för att allt som sas liksom kom från andra sidan viruset. Det viktigaste är att ha kul, följ ditt hjärta eller andra klassiska mellosägningar kändes bleka och till och med falska. I coronavärlden håller inte flosklerna, det är substans och fakta som gäller nu. Det viktigaste är att ta hand om varandra och tvätta händerna, inte att ha kul. Följ Folkhälsomyndighetens råd, de vet bättre än ditt hjärta.

Att vara hemma och inte träffa människor brukar inte ta fram mina bästa sidor, mina egna tankar blir oproportionerligt stora och jag blir lätt lite deppig. Men i och med omställningen till distansundervisning på folkhögskolan jag jobbar på ökar möjligheten att faktiskt kunna göra något hemifrån, egentligen är jag ledig idag men det känns kul att äntligen kunna ha någon form av kontakt med våra deltagare. Dessutom har jag funnit sån glädje i generositeten, kreativiteten och humorn som har fått ta plats på sociala medier de senaste dagarna. Och Norrbottens vårvinter, vilken ro för själen att få bo just här.

Fred eller demokrati?

Innan vi åkte funderade jag på vilket land, vilken politisk stämning, vi skulle komma till. Det är lätt att minnas situationen när premiärministern Meles Zenawi dog år 2012 – han hade styrt landet med järnhand och fattat många tveksamma beslut, men ändå var sorgen och stoltheten enorm. Människor grät på gatorna (var det av rädsla eller saknad?) och hyllningarna tog aldrig slut. Och om jag backar bandet ytterligare ett par år minns jag hur folk sänkte rösten så fort politik fördes på tal. Många kunde anförtro sig åt mig men ville inte att andra skulle höra. Vänner blev chockade när jag sa att jag kan säga att mitt lands ledare är dåliga – om vi gör det, även i privata sammanhang, hamnar vi i fängelse utan att någon vet vart vi tagit vägen.

Med tanke på Abiy Ahmeds Nobelpris trodde jag att etiopierna skulle vara osmakligt stolta, det verkade nämligen så på sociala medier, och att decennier av diskussioner på visk-nivå satt så djupt att en demokratiseringsprocess inte kan rå på vanan av tystnad och mekaniska nickanden. Jag hade till min stora glädje fel. Många är glada för Abiy och menar att han är en smart ledare, har rustat upp flera ställen i Addis Abeba och gör mycket för gatubarnen. Men jag hörde ännu fler som var kritiska. Han samarbetar för mycket med USA! Han måste hålla en hårdare linje! Han försöker lura oss! Vi träffade ett gift par där en gillar honom, den andra inte. Äldre diskuterade med yngre. Antalet partier har exploderat. Samtalen var högljudda och till synes fulla av uppriktighet, på ett sätt jag tidigare inte upplevt.

Ett val är planerat att äga rum i augusti och oroligheterna förväntas öka innan dess. Premiärministern har öppnat upp för tidigare bannlysta grupper att komma in i landet och politiska fångar har släppts. Vissa ser det som en taktik snarare än en del av demokratiseringsprocessen; genom att tillåta spänningar och därmed politiskt våld kommer befolkningen längta tillbaka till hur det förut var. Demokrati eller fred, vad är bättre? På så sätt kommer Abiy Ahmed få styra precis som han vill, kritiska röster spärras in och alla blir nöjda.

I ett land med över 100 miljoner invånare ryms en hel massa språk, kulturer och åsikter. Men där finns också en ovana i att få höja sin röst och bestämma själv, det finns väl alltid någon man, någon äldre eller någon mer välutbildad som vet bättre eller borde bestämma istället? Just därför blir det extra spännande att se vad som händer i augusti.

Hemma

Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.

Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.

Sista förmiddagen

Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.

Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion. 

Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!

Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!

Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.