Fasta, vår och rättvisa

Först protestanterna, sen de ortodoxa och nu muslimerna – alla har fastat de senaste månaderna och det ses som självklart. Jag ställer många frågor och svaren jag får fascinerar mig. Ses det som positivt om fastan är svår och krävande? Vilken tid får ni äta? Vilken tid slutar ni? Bryter ni fastan någon dag? Lördag och söndag är det okej att äta från frukost, men det är fortfarande bara vegansk mat vi äter, berättar en etiopisk-ortodox kristen. Men det är lätt att glömma att det är lördag så då kan man visst råka fasta till klockan tre ändå.

Det är mer vår än det brukar vara i Norrbotten – så känns det i alla fall. Alla årstider har känts så mycket det senaste. Arbetsbördan ökar i takt med att läsårets slut närmar sig, vardagen är hektisk på ett sätt som andra år har varit normaltillstånd men som nu sticker ut. Styrfart och energi parallellt med eftersatt lägenhet och improviserade middagsplaner.

Chauvin döms vara skyldig till Floyds död – detta är ansvarsutkrävande, rättvisa hade varit om George Floyd fortfarande var vid liv. Hur hade domen sett ut om den inte föregåtts av ett års reaktioner och protester? Det vet vi inte, men vi vet att den nu blir ett svar; black lives do matter.

Frihet

Jag älskar hur vintern ser ut och känns men jag hatar inte att kunna gå ut utan behöva tänka efter, en pokémonpromenad efter frukost och återvändande svanar. Frihet!

Att springa intervaller på känsla när träningsklockan laddat ur. Små deltagargrupper så det finns tid för varje elev. Ljust både 05.30 och 21. Frihet!

Att kunna cykla till stan, välja och äta glass, cykla vidare till Storfors och hem igen – oj, vilken frihet det är med ett stort barn, att avnjuta våren på ett mer vuxet vis, utan galonisar.

Att rensa i skaparhögarna, lägga ut till försäljning, se siffrorna nå över 11 000 och häpna över människors generositet. Att kunna och vilja dela med sig – en sån frihet!

Målat för Tigray

Situationen i Tigray är fortsatt svår då konflikten har tvingat många människor på flykt. Det är svårt att inte göra något så det här blir min lilla bäck; jag säljer en del av det jag målat det senaste året och pengarna som kommer in går direkt till norra Etiopien via EFS och Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC.

Bilderna är målade i akryl och akvarell, på papp i ca A5-storlek. De kostar 300 kronor styck (även om det såklart är fritt att ge mer med tanke på Tigray) och jag bjuder på portot. Om du vill köpa är det enklast att på min instagram (elinsharew) kommentera den bild du vill ha i stories. Men eftersom inte alla har insta lägger jag också upp några av dem här, skriv en kommentar om du vill tinga en!

14 april

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå jan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Mycket ger mer

Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.

Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.

Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.

Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

Former och färger

Ibland vill jag göra något utan särskild funktion

Leta fram lufttorkande lera och knåda fram former och strukturer

Esaias fångade vår något kaosiga lerdag på bild – det var första söndagen i februari

Formerna fick ligga några veckor, varför stressa när de ändå inte ska användas till något? Men sen blev det dags för färg.

Efter ett misslyckat försök till upphängning lät jag dem ligga på byrån. Där mår de gott och bara är; en blygsam protest mot prestationssamhället.

I väntan på en ljusning

Likt en stadig bebishand greppar jag tag i allt som talar om hoppet. Ljuset som kommer åter, glädje mitt i sorgen, oväntade vändningar till det bättre. Livet kan kännas som en norrbottnisk vår ibland; vi hör om krokus och knoppande träd men här ligger isen fortfarande tjock på älven. Vad lätt det är att jämföra, bli missmodig och otålig. När den etiopisk-ortodoxa påskdagen nalkas är kyrkan från lördagskvällen full av kvinnor och män som hela natten väntar på uppståndelsen. Vitklädda med ljus redo i händerna står de tätt, tätt, ingen verkar kolla på klockan. I Bibeln är det snabba klipp från fredag eftermiddag då Jesus dog till söndag morgon då kvinnorna fann hans grav vara tom. Vad hände däremellan? Jag gissar inte på stilla tårar. Han dog ju.

Nu väntar jag. Det blir ingen vaknatt och jag vet hur det slutar men ändå drar rörelsen mig med; natten är lång och mörk men morgonen kommer. Vintern är lång och kall men våren kommer. Döden är brutal men har inte sista ordet, livet vinner och ljuset har visat sig vara starkare än mörkret. Bebisen sover men greppet är oväntat fast: det här släpper jag inte taget om. Hoppet sviker inte och imorgon lever Jesus igen.

Ta i träd

Vårspritt i barnaben, snötäcket blir tunnare och jag trär pärlor på björkriset. Längtar efter nattvardsgudstjänst med många kända och okända, att se altaret kläs av och höra hur toner fyller stora rum. Genvägen till skolan är ojämn och halkig, jag måste ta tag i ett träd för att inte tappa balansen och påminns om hur jag som student gjorde samma sak. När huvudet var fullt av teorier och kurslitteratur tog jag på träden jag gick förbi, som för att känna på något riktigt, för den mentala balansens skull. Det finns något som finns och är och inte behöver analyseras fram.

I den här landsändan har vi haft två och en halv vecka mellan sport- och påsklov – jag kan hålla med min kollega som konstaterade att det känts som minst fem. Saker som ska kommas ihåg och hinnas och testas och rättas, möten ska hållas och beslut ska tas. Efter det behöver jag landa i kroppen, bli tredimensionell igen och minnas att det finns saker som bara är. Ta i träd, pynta pinnar och låta honom som dog på korsets trä landa i mig, han som finns och är och inte behöver analyseras fram.

Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:21-25)

En ny tid

05.45 påminner väldigt mycket om 04.45. Trötthet som känns i kroppen påminner om nyårsläger, sjukhustiden, tidiga morgonböner på huvudkontor. Småbarnsåren bjöd på andra utmaningar än sömnbrist. Våren kommer som en rejäl kvinna som vet vad hon vill. Hon kommer in i ett dunkelt rum, drar upp persiennerna, plockar undan disken och bäddar sängen. Tar tag i saker, styr upp. Väntar inte på att jag ska vakna, hon bestämmer att det är dags. Jag ska skriva Elin, det blir Ekub, ser damm som efter flera månader ger sig tillkänna. Vad kort vintern var? Nu tar vi och gör vi så här, säger våren och även om jag hade sagt emot hade hon inte lyssnat.