Premiär

Vilken lång långhelg det blev! Vi har haft högsommar, vår och idag nästintill höst bortsett från kvittriga fåglar och skir grönska. Dagarna har fyllts av premiärer; första glassen på bryggan, första middagen på balkongen. Första doppet för Esaias, första löpturen i shorts för mig. Första myggbetten, första omplanteringen av basilikan. Första barnfria kvällen som föregåtts av vaccin, inte av dagar i karantän. Första känslan av att sommaren är nära.

Varje år ökar min fascination över allt som växer – och jag undrar om inte våren märks extra tydligt i år? Vintern var rejäl och vi är ute så mycket att varje krympande snöhög och knoppande björk noteras. Att isarna har smält gör att hela Piteå ser annorlunda ut.

Inomhus har det känts som släktträff då jag har glatts åt otaliga bekanta ansikten från den kyrkofamilj jag tillhör; EFS och Salts årskonferens har i år varit helt digital och alla inblandade gjorde det otroligt bra! Gud är uppenbarligen inte begränsad av var i landet eller världen vi sitter och vikten av tillhöra ett sammanhang är kanske större nu än någonsin.

Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Gud, ge oss ögon att se det du ser. Hjälp oss att märka!

Med värme och nåd i ryggen är vi redo för vecka 20!

Om att härma

Ni som har hängt med på den här bloggen minns kanske att jag flera gånger nämnt hur bra det är att härma, att lära sig nya tekniker och upptäcka nya motiv genom att gå i någon annans fotspår. Det är självklart att laga mat efter andras recept, lägga upp träningen efter andras träningsprogram, spela andras låtar eller sticka efter andras beskrivningar. Av någon anledning kan det ändå, åtminstone för mig, ta emot att rita eller måla efter någon annans bild – men det behöver det bli ändring på, just för det funkar så bra!

För det första är det lättare att måla eller rita av något som redan är målat eller ritat. Tänk dig att rita av en riktig hund eller att rita av en seriefigurshund – såklart kommer seriefiguren vara lättare. Det är färre intryck att ta ställning till. Att skapa en bild, från verklighet eller foto till målning eller teckning, är ett översättningsarbete där tusentals detaljer och nyanser ska tolkas och bli till streck eller ytor. Vad ska med och vad ska sållas bort? Vad måste tas med för att känslan i resultatet ska bli den jag vill? Om du istället utgår från en bild som är målad eller ritad är den tolkningen redan gjord. Du kan fortfarande välja vad du vill ta med i din version, men det blir väldigt mycket lättare för hjärnan och en lägre tröskel när du sitter vid ett tomt papper en halvtrött kväll.

Det funkar också väldigt bra att utgå från en bild men använda en annan teknik, just för att syftet inte är att måla en exakt kopia. Bilden på skogen är en torrpastell i A4 där jag utgick från en oljemålning jag hittade på Pinterest och maskrosorna är utifrån ett annat pinterestfynd.

För det andra kan vi härma oss själva genom att återkomma till samma motiv. En lärare gav en gång tipset om att skissa (en eller flera gånger) innan man går över till pensel och färg, inte främst för att få tänka till kring komposition utan för att träna ögat och handen, lära känna bilden. En del av ett pilträd var ett återkommande motiv i april.

Det ursprungliga trädet klippte jag ut (fortfarande oklart vad som ska bli av det) och sen målade jag en akryl som blev en del av Tigrayförsäljningen. Därefter ritade jag ännu ett och det tredje gick bara av farten just för att det var som en sång jag lärt mig nästan utantill. Nu slår det mig att det är precis såhär barn kan hålla på; rita av och sen rita samma motiv om och om igen. Lära sig hur man ritar ögon på ett visst sätt och sen använda den typen av ögon på alla teckningar. Ungarna har koll på läget, kanske vi skulle ta och härma dem?

Himmelsfärd

Isen gick igår
det sägs att det var en dålig is
Barnet badade idag
det sägs att det är ett bra barn 
Stoppa inte tiden
Låt den gå
nya årstider och åldrar vill komma

Låt isar smälta 
det frusna släppa taget
Låt barnet växa 
stoppa inte kroppen som växer upp och ur och i 
Tiden går, så också vi
Himlen kommer närmare
Dit färdas även vi 

Det folk märker

Det folk märker är att du börjar jobba igen, börjar jobba mer, tar initiativ till att ses eller skrattar oftare. Det folk inte märker är det du tänker på när du vaknar, att magkatarren släpper eller att vårens maxade kraft inte längre är en lika smärtsam kontrast till hur livet känns.

Träd och färg

Jag målar sällan akvarell men ibland är det de skira färgerna jag vill åt – märkligt att det låter så konstigt när det är precis så det är. Idéer eller bilder som gnager i mitt huvud tills de får komma ut – det låter också konstigt men det är också sant. Varför är det så svårt att sätta ord på den kreativa processen? Alla ord är pretentiösa, ni hör ju, den kreativa processen. Snön är i alla fall envis i skuggorna.

Här finns varken ekskogar eller grönska, men jag fick anledning att rita just det till en beställning åt kompisar häromveckan. Jag känner dig inte men älskar dig ändå, är min känsla gentemot eken. Här i allt annat än skira färger, behovet av dem kommer som sagt sällan.

Nya pennor! Bra färgpennor med ordentligt pigment, som blir mer än en tunn hinna på pappret. En sak jag älskar med att bli äldre är att jag blir bättre på livet; jag lär mig mer, vet hur jag och andra funkar i större utsträckning och gör lite smartare val. En sån grej är att jag numera inte har riktigt lika lång startsträcka när det kommer till att köpa saker som vi behöver eller vet att vi kommer att använda. Det funkar att rita med eller på det mesta, men bra material underlättar och nya material kan vara ett sätt att testa nya tekniker. Sen är mina hobbies är fortfarande ganska billiga, det är ju ingen båt vi snackar om.

I fredags tog jag en promenad med en kompis och med tanke på hur snackig den promenaden var är jag förvånad att jag hade sinnesnärvaro nog för att tvärnita och fota ett träd. Vet ni hur många träd det finns i min telefon? Man kan icke räkna dem alla.

Träd och kritor, 2021 års stora kärlek! Nackdelen med många färger och nyanser är frustrationen som kommer när inte exakt rätt färg finns, med begränsad palett får man vara mer påhittig. Men jag ska nog vänja mig vid överflöd också.

Och bra färgpennor är jag redan van!

Underbara håvor

Tack för ny vecka, tack för helgen som var
Tack för gemenskap, tack för mat
Tack för ärlighet, tack för skratt
Tack för jobb värt namnet, tack för det mysigaste vi haft
Tack för besvarade böner, tack för modiga frågor
Tack för brev på posten, tack för underbara håvor
Tack för träningsvärk, tack för solen
Tack för doft av vårregn, tack för vår plats på jorden
Tack för måndag, tack för maj
Tack för livet, tack för allt

Skärmdumpat

Det är något med skärmdumpar som fascinerar mig; av alla tusen bilder och ord som scrollas förbi är det vissa som föräras inte bara med en like utan också med en plats i kamerarullen. Som tidningsurklipp i digital form. Här är några som jag sparat det senaste:

Morgan Harper Nichols kan formulera stora frågor i koncentrerad form. Varianter av den här frågan har jag burit med mig under pandemiåret.

En peppad stämning när jag och Malin skulle ses.

Ett guldkorn på insta är Abinet Teshome som fångar Addis Abeba sant och vackert. Nu har han en serie bilder som kallas Addis Mornings där känslan av kalla, disiga och på samma gång stressiga som fridfulla morgnar lyser igenom på ett underbart sätt.

För ett år sedan tipsade min kompis Julia mig om att lyssna på Annika Norlins Jag ser allt du gör, inläst av Olof Wretling och nu äntligen slår jag slag i saken. Många gillar den och så även jag! Särskilt skildringen av Norr- och Västerbotten som är tydlig och rolig utan att bli en karikatyr.

Konstnären Siri Carlen är nog den som inspirerar mig mest just nu, och dessutom är hon bäst på stories. Den här texten drabbade mig.

Mustiga böner! Jag är så tacksam över att Tidegärden finns som app, att få be utifrån bibeltexter gör att mina perspektiv vidgas.

Det finns många anledningar att följa Vilda barn där Maria Borda skriver om föräldraskap i olika kulturer och tider, det är vansinnigt intressant. Och så kommer hon ibland med toppentips som dessa glasspinnar som man får genom att blanda sötad kondenserad mjölk med vanlig mjölk och smaksätta på valfritt sätt. Vi har testat göra detta med oreokex och det blev fantastiskt gott! Oförskämt lätt var det också.

Slutligen ett Van Gogh-citat som talade till mig. Jag ödslar inte mycket tid åt självkritik, men jag tror på den här attityden i livet. Testa, vad kan gå fel? Gör de ba.

Oh my Maj

Det ringer en klasspappa och ber mig skicka hem hans barn om jag vet var han är, de har också glömt bort tiden. Alla barn, hemåt! Vi har bara spelat tennis och lekt inte nudda mark hela tiden för det var så himla kul, sägs det. Den otroligt trötta morgonen känns långt borta och vi misslyckas återigen med att lägga oss i tid. Mamma, klockan är halv tio! Solen är ständigt pigg och tar sig in genom gavelfönster som stått oupplysta hela vinterhalvåret.

Vårterminens slutspurt, oklara sommarplaner, påminnelser om att lägga schemat för fritids. Det som hade kunnat vara rutin är att börja om på nytt, för ett års skillnad märks. Idag fyller han sju och ett halvt, förra året var det världens grej och idag är det ett grattis och två hundringar från hans egen börs. Barn vinner över föräldrar på kontanter.

Jag ser min self view på zoom och känner igen mig själv, eller rättare sagt mitt hår. Det ser ut som det gjorde förra maj – som mitt hår kanske gör när det inte måste mosas in under jackor och halsdukar eller tryckas ner av mössor. Har du fixat håret? frågar en kollega jag aldrig har träffat utanför skärmen. Skulle jag ha svarat att det är maj som har gjort det? Det fanns en Maj i gruppen så det hade nog blivit konstigt stämning.

Jag ritar och ritar, beställer fler kritor och räknar dagarna tills de kommer. Dagarna går snabbt, allt går snabbt utan sjutton lager kläder. Jag gör saker i farten och gillar det, men sen ska läxan och simningen kommas ihåg i samma fart och då gillar jag det inte. För att inte tala om att veta vad klockan är – klart tidsuppfattningen blir rubbad när himlen är blott mörkblå efter midnatt. Klart man inte kan sova när hela skapelsen är i startgroparna.

Aprils sista dagar

Isen släpper sitt grepp och flera hemmadagar på raken får mig att se fram emot sommarlov. Då ska vi bada och knappt ens tänka på morgondagen.

Vad låter bättre, beställningsjobb eller teckningar till pappa?

– Varifrån fick du den där idén?
– Från min hjärna.

Jag påbörjar den sedvanliga utrensningen av vinterkläder men måste avbryta för att klippa i papper. Tankarna rör sig återigen kring att välja och välja bort – jag har svårt att motivera mig till sånt som vissa tycker är självklart men lägger stora mängder tid på det som är viktigt för mig. Var går gränsen? Jag återkommer kanske med fler ord i frågan.

Träden väntar fortfarande på mer värme men här och var finns trotsande grönska. Snart har vi glömt bort hur kala träd ser ut.

En tovad mjukglass

Det var en VAB-dag mitt i veckan, Esaias hittade ett gäng tovade glassar på Pinterest och vi tänkte; en sån måste vi ha! Jag tycker dock det är lättare med ett foto på det riktiga som förlaga när jag tovar något i matväg, vilket är en risk i sig. Att googla bilder på mjukglass när man är fast i vab-träsk alltså.

Jag har en påse rester från tidigare tovningsprojekt som är utmärkta att ha som stomme. Vissa använder skumgummi eller styrolit som bas, men jag föredrar att ha ull raktigenom (för att det är härligare att tova i, inte av principskäl). Först ut var struten, jag formade ullremsorna och nålade ihop med den grövsta nålen.

Därefter bytte jag till en finare nål och täckte med brunt genom att lägga på ett tunt lager och tova fast så jämnt som möjligt. Jag har ofta en annan färg inuti, helt enkelt för att jag har mycket av vit och grå ull, men jag gillade också att det ljusare sken igenom lite. För att få fram mönstret av en våffla – en struktur som uppenbarligen sitter i fingrarnas minne – nålade jag små fyrkanter. Det är bra att tänka på att mönster som ska tovas fram gör att allt blir mindre, det är logiskt då det tovar ihop allt ännu mer men lätt att glömma i planeringen.

Dags för själva glassen! Jag ville ha vanlig vit mjukglass, Esaias önskade rosa, han fick som han ville. Det var ju trots allt hans förkylning och pinterestscrollande som möjliggjorde det hela.

Den största utmaningen var att det skulle se ut som glass och inte som en hjärna. Det löste jag genom att lägga på ett till lager ull längs med mönstret.

Tadaa! Mjuk glass. Särskrivningsspärren varnar, men det är ju exakt vad det är. En väldigt mjuk glass.

God är den inte, men den tål både värme och att tappas i golvet så det går väl på ett ut.