Julikväll

Efter en mulen och småregnig dag har det spruckit upp och kvällssolen värmer. Jag känner mig alltid simpel när jag så uppenbart påverkas av vädret: det var visst inte krångligare än så. Jag var inte krångligare än så. Och jag är nöjd över hur jag det senaste dygnet har diskat allt direkt det har använts istället för att låta berget växa till sig. Nyckeln till gott självförtroende.

Kollar instagram, vad folk anstränger sig för att göra livet bra i juli. Åker långt, packar matsäckar, styr upp. Badar trots att man inte svettats på flera dagar. Tar med sig filten till balkongen bara för att få sitta ute. Jag är likadan. Mastering the art of passa på.

Ullgåvor

Jag gör något själv istället för att köpa, det går snabbt – en vanlig tanke hos mig. Plötsligt sitter jag där i packningskaos och nåltovar ett kaninöra en timme innan avfärd, som när vi skulle åka till Uppsala och jag fick revidera planen på tovade djur till alla barn vi skulle träffa. Det fick bli en tackpresent till de tre barnen som vi bodde hos istället.

Kaninen, isbjörnen och grisen, en trio med varierat lynne.

Två svansar och en knorr. Alla borde testa nåltovning, det är både kul och lätt! Det går inte riktigt lika snabbt som att köpa något, men nästan.

Till de nyfödda stjärnorna i gänget (varav en väntade att komma ut till dagen efter vi åkt) hade jag stickat mössor i evighetsgarnet från Hammarkullen (det räcker till så mycket!) och Magasin Duetts Supersoft. Samma mönster har min mamma stickat till hur många bebisar som helst och finns trots några år på nacken att ladda ner här, det är mössan som går under namnet hjälm. Och hjälmar gillar vi ju!

Närheten

De senaste veckorna har rymt allt. Sol och värme, glada barn, glass nummer tre, inplanerade och oväntade återseenden och ont i kinderna av glädje. Men också tråkiga besked och tårar, svängarna har varit snabba. Nu börjar ännu en semestervecka och jag får lätt svindel av hur mycket av livet som rymdes i de första tre. Och så tänker jag på hur livet påverkas av att leva nära andra människor; ju fler som finns nära hjärtat desto mer utsatt blir det. Ju närmare de är desto djupare går både glädjen och sorgen. Men aldrig skulle jag vilja ha det på något annat sätt, närhet slår distans alla gånger.

Sommarskavet

Nu peakar naturen med diken i gult, vitt och lila, knallblå himmel, bulliga moln och svalkande regn. Ett enda stort äntligen! efter månader i dvala, och det slösas på krutet. Är det bara i mig som det skaver lite? Samtidigt som jag njuter av svala dopp och kvällssol på balkongen finns det ett vemod över den här årstiden. Allt är så mättat att det blir tungt i hjärtat.

I teorin förstår jag att tjugotre grader och sol inte utplånar fruktansvärda sjukdomar, trasiga relationer och oläkta sår, men i verkligheten blir jag rubbad av allt det där som tycks matcha underkylt regn och vintermörker bättre. Bara tanken på alla som inte ser sommarlov som något positivt, de som hellre hade varit kvar i skolans trygghet och rutiner. Och för den som ändå gillar sommarledigheten är det är lätt att haka på ”nu händer det”-stämningen, försöka hinna med allt inklusive att slappna av tillräckligt för att orka jobba ännu ett år. Men vad säger att vi behöver få mer gjort nu? Inget. Dikena blommar utan att jag behöver lyfta ett finger.

Min sinnesstämning hittar hem i En vänlig grönskas rika dräkt, framförallt de tre sista verserna (som inte sjungs så ofta – men här är jag inte rädd för att förstöra någon skolavslutningsstämning med tankar på visset gräs och evigheten):

Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
och blomstren dö,
och tiden allt fördriver;
blott Herrens ord förbliver.

Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Ur gömmorna

Även om inläggsfrekvensen har varierat är det ett tag sen Malin och jag startade den här bloggen, och några inlägg har visat sig värda att komma tillbaka till.

Häromdagen såg jag att någon googlat sig till receptet på rabarbersaft som kommer från min mamma Ingrid. Den är verkligen hur god och enkel som helst!

Min deo börjar ta slut och när det händer gör jag alltid en ny omgång av blandningen jag haft i mina armhålor i över fem års tid. Bra betyg med andra ord! Särskilt enkelt i sommarvärmen då kokosoljan redan är flytande.

Lejonkudden används fortfarande, inte av mig själv men av mitt syskonbarn – då han fick den fyllde han tre och förra veckan gick han ut förskoleklass.

Och Malins recept på tomatsås är fortfarande fantastiskt och funkar både till pasta, pizza eller som soppa. Testa!

Bära barn

Det är en aldrig tidigare skådad babyboom bland mina vänner i år, jag känner inte färre än femton kvinnor som har fått eller ska få barn under 2019. Så många personer vi ska få lära känna – och så många jag önskar att vi bodde närmre. De många magarna får mig att tänka lite extra på min egen graviditet, det känns nämligen som evigheter sen jag var nyss fyllda 25 och plussade på stickan samtidigt som kroppen minns exakt hur det kändes att bära barn. Sparkarna, förvärkarna, illamåendet. Hela livet var annorlunda då; vi bodde i Etiopien, ekonomin var knaper, idealen höga. Tariku hade just sagt upp sig från sitt jobb, jag kräktes både i diken och på flygplatser och grät för att det inte gick att få tag på Piggelin eller vinägerchips. Samtidigt var det underbart att vara gravid, jag kände mig viktig och vacker.

Halvvägs in i graviditeten flyttade vi till Piteå, det kändes som ett äventyr! Vi cyklade och gick överallt – jag minns hur vi promenerade till kyrkan dagen efter det beräknade förlossningsdatumet och blev erbjudna skjuts tillbaka hem. Kanske det vore bra att slippa gå ytterligare tre kilometer i novembermörkret?

Sen föddes han, Esaias. Med kolsvart, rakt hår och stora ögon. Han gjorde oss till föräldrar och Tariku var som gjort för uppgiften medan jag i efterhand kan se att jag själv var rätt oförberedd. Min erfarenhet av bebisar och livet med dem var liten, särskilt i jämförelse med mina nu gravida vänner som är oerhört insiktsfulla och medvetna. Kan det också bero lite på åldern? Och så mycket som var annorlunda då – babynest hade inte slagit igenom, det var ugglor på alla barnkläder och plastbantningen var ny.

Idag hämtade jag Esaias på förskolan för sista gången någonsin och dagistiden är förbi. Nu väntar ett långt och härligt sommarlov och därefter skola och fritids. Han är lång och snabb, full av ord och idéer, så otroligt långt ifrån en bebis men ändå helt och hållet mitt barn. Vilken glädje att det var han som kom!

Sjunde i sjätte

Dagen var sol vind vatten och syréndoft. Gränsen till kväll är nästintill omärkbar, temperaturen tjugonånting och solen strålande på trädtopparna. Dörren står fortfarande öppen, ljudet från storvägen och småfåglarna strömmar in. Sommaren slog till och början av juni känns som mitten av juli. En av mina klasskompisar från grundskolan fyller år idag, vem minns jag inte, bara att det var en som fyllde år sjunde i sjätte och en annan sjätte i sjunde. Jag ville så gärna fylla år på sommaren, vi firade Elindagen, Kristinadagen och sjuochetthalvtårsdagen istället.

Imorse vaknade jag med en klump i magen inför ett telefonsamtal jag behövde ringa. Ville göra det direkt, satt vid köksbordet med håret på ända, tänk om de visste, att jag var motsatsen till deras välordnade skrivbord och strukna skjortor. Frågetecken rätades ut, pulsen lugnade sig, det gick bra. Två dagars nojande framstod nu som märkligt. Vi gjorde frukostsmoothien på fryst banan, det blev glass till frukost.

Hemlängtan

Januari präglades av en för mig ny känsla; hemlängtan. Jag var inte mer än några mil bort, på jobb, hos kompisar, på affären, men hela tiden längtade jag hem. Medan vansinnigt låga temperaturer förstås gjorde sitt var den största orsaken allt jag ville göra. Skriva, laga mat, se film, sticka, skriva brev och läsa – hemma.

Nu har den slagit till igen. Vill sitta på balkongen och läsa, sy kuddar för att ha det ännu härligare där, plantera tomatplantor, höra barnen leka på gården, skriva sms och äta goda grejer. De lediga dagarna fylls snabbt med diverse utflykter och besök hos vänner, men jag undrar om jag inte ska bejaka denna nya sida hos mig själv?

– Jag tror vi måste fara nu, jag längtar hem.

Nyheter

De senaste dagarna har jag läst och lyssnat på saker som gjort mig glad. Jag borde kanske hålla mig från att tipsa, vänta och se om kvaliteten håller för en vecka, en månad, läsa ut, lyssna mer. Men nej, jag gör det ba

Jag har börjat läsa Jag for ner till bror av Karin Smirnoff och kanske 30 sidor in gillar jag drivet i språket och västerbottenkulissen – kan inte låta bli att undra hur många detaljer som läsare från andra delar av landet missar.

Bon Iver har släppt ny musik! Det är bra och påminner mycket om hans första platta. Någon som lyssnat mycket på honom och tycker samma eller annat?

Tack vare en vän fick jag upp ögonen för en bibelläsningsplan på The Bible Project, som efter några dagar redan har fått mig att upptäcka nya saker i texter jag redan har läst. Till varje bibelbok finns nämligen helt sjukt informativa filmer och det gör att helhetsbilden blir tydligare – klippen går såklart också att se utan att följa läsplanen. The Bible Project har också en podd, diskussionsunderlag och posters att ladda ner gratis.

Har ni missat NPR Music Tiny Desk Concert har ni verkligen något att se fram emot! Har hittat så mycket jag gillar tack vare dem. Idag släpptes en ny konsert med Lucky Daye och jag verkar tycka om den med. Om ni inte får nog tipsar jag om H.E.R, Jorja Smith och Daniel Caesar. De har faktiskt hållit i flera månader!