About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Kommer och far

Snön kommer och far. Igår regnade det mesta av den bort men imorse fick vi återigen vakna till vitt. Jag jobbade hemma och det kan verkligen vara härligt i rätt dos, någon gång per vecka sådär, när listor behöver bockas av och tankar behöver tänkas klart. Då är det underbart att få arbeta i sin egen takt, laga en god lunch och börja och sluta dagen med utomhus.

I bakgrunden spelades bland annat Yasmin Williams vars musik jag tycker så mycket om och som i veckan gav en hemmakonsert. Men mest var det tyst, på det sköna sättet.

Vardagen är i rullning, också den på det sköna sättet. Läxor, gympapackning och tider har satt sig, vi somnar och vaknar och kommer och far – jag är glad att vi fått ett par månaders träning på rutinerna innan snö och is ska in i ekvationen. Isiga bilrutor och blöta överdragsbyxor kräver ett annat fokus än det man har i augusti. I oktober vet jag lite mer vad jag gör och varför. Gud och människorna jag har förmånen att möta har påmint mig.

Livet jag får leva

Livet jag får leva
Framtiden jag får längta efter
Fasta steg utan tvekan
Nya vägar och djupa rötter

Luften jag får andas
Landa, höra till
Skärp synen när jag famlar
Och i mig, andas liv

Livet jag får dela
evighet och nåd
våra sår vill han hela
nycklar till fulla förråd

Rita träd

Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.

Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.

Med eller utan löv?

Med!

Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.

Jag gillar

hur min dator luktar

att min son avslutar fredagen med att fråga varför så många svenskar tyckte illa om Donald Trumps politik

biblioteket

att pianospelandet tar mer tid i anspråk

idéer till teckningar som inte ger sig förrän de blir verklighet

att börja dagen med Bibeln

tanken på min kompis som äntligen får flytta till Addis

sms apropå inget

svartvinbärssmoothie

när jag hittar tillbaka till musiker jag glömt namnet på

och snö i oktober

Minusgrader

Det är något särskilt med minusgrader – allt blir vackert, allt känns rätt. Stegen går snabbare, luften går lättare att andas. Även det vissna gräset mår bra av frostens omfamning. Jag lyckades pricka in min friskvårdstimme precis innan regnet och fick en torsdagsmorgon av stillhet och sol. Kanske är det konstigt att förhållandevis snabb rörelse kan upplevas som stillhet, tricket är att stanna upp när utsikten kräver det och haka på naturen. Här kan man vara, här kan man stå. Och så härligt livet är under nollan.

Har du alldeles glömt

Har du alldeles glömt 
hur jag bar dig förut 
Har du alldeles glömt 
min blick 
Har du alldeles glömt 
hur det känns mot min hud
Har du alldeles glömt 
vad du fick 

Låt mig påminna dig
om min fasta hand  
Fräscha upp ditt minne 
se, jag finns kvar
Tala till rätta 
jag går ingenstans 
Det du fick 
– vad du fortfarande har

Tips tips tips

Fredag! Om ni är osäkra på var ni ska lägga er uppmärksamhet har jag några förslag:

Ni som har lyssnat på höstspellistan kanske la märke till Yebba? Låten Distance och fler fina spelade hon på sin NPR Tiny Desk (Home) Concert – undrar hur länge det dröjer innan de kan återgå till kontoret?

Ända sedan Malina slutade blogga känns det som att jag inte har några bloggar alls att läsa. Rent matematiskt handlar det bara om minus en, men fallet är markant. Typ två bloggar är ju knappt plural. Ibland kan man också glömma bloggar för att sen komma på dem igen, och så är det med Malin Wollins blogg som jag kan skratta högt åt – till exempel det här inlägget om lugg och platser på tåget.

En bra grej med oktober är inktober och att Erik lägger upp fantastiska grejer på instagram, kolla bara:

Är det några texter man vill ha på hjärnan är det väl ändå Psaltaren? Allt är nåd hjälper till med det, med den äran.

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist är ett genialiskt seriealbum för alla som någon gång ägnat sitt utseende en tanke. Smart, roligt och lärorikt.

Författaren gästade Babel häromveckan, jag blir så imponerad av hennes hjärna.

Hoppas ni alla får en fin helg med måttligt speglande!

Årstiderna

Jag brukar älska hösten ohämmat – i år har jag vissa förbehåll. Svårigheter att släppa taget om en underbar sommar och bävan inför en lång vinter gör att jag parallellt med glädjen över skönheten kan stämma in i suckar över årstidsväxlingen. Men förutom färger och frisk luft har hösten många år varit en välkommen vila, ett större lugn och erbjudit en bättre matchning med min allmänna känsla. 2021 kunde jag istället haka på vårens ankomst på ett sätt jag aldrig gjort men är inte lika redo för avlövade träd.

De senaste dagarna har vi haft anledning att tänka tillbaka på och prata om tider som varit, vi har gjort graven höstfin och räknat år. Vilken lång vinter det har varit – vilken vacker vår det är. Jag är nästan rädd att glömma hur det var, mån om att bevara allt det som präntats in i hjärtat: Gud med oss, Gud är god, Gud vet vad han gör. Alldeles oavsett årstid.

Skönhet överallt

Jag sätter mig ner för första gången på länge. Det är förstås inte sant, jag har suttit ner en massa, men det gått i ett och min närvaro har släpat efter. Nu däremot, sköljer de senaste dagarnas skönhet över mig.

Som att vi fick sådana där septemberdagar då allt är rätt; himlen är blå, träden är alla färger och luften är frisk. Dimmiga morgnar och lagom mörka kvällar. Vi går ut för att spela fotboll och hittar Esaias borttappade jacka i ett av målen.

Någon på jobbet fixar saker åt mig för att hon ser att jag är stressad, fina mejlsvar, elever som inte snålar med uppmuntran. Jag får ägna två av mina jobbtimmar åt att spela piano en helt vanlig onsdag och de som sjunger blir glada.

En kropp som börjar må bättre och raska steg på mjuka stigar. Citrusfrukter och eldrök skapar doftminnen som sköljer över mig; plötsligt är jag gravid, i ett annat land eller i en annan sinnesstämning.

En vän lyssnar tålmodigt och tar emot mig med kärlek och förståelse även när jag ringer henne mitt i lunchfixet, en annan kommer förbi och får vårt hem att kännas ännu mer som hemma.

Bilen går igenom besiktningen och tandläkartider bokas av bara farten – sånt där litet som ändå spelar roll. Och sånt där stort som att knacka på hos sin bror och få bli bjuden på middag, gå på nattvardsgudstjänst och sen plocka blombukett i skymningen.

Och en alldeles för tidig morgon efter en alltför sömnlös natt får jag vakna upp till Psalm 92 och känna bördorna lätta och andetagen nå djupare för varje ord jag läser:

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!

Utvecklingen

Den första tiden följs varenda litet framsteg med stora ögon. Leendet, att kunna sitta, stapplande steg på fortfarande knubbiga fötter. Det skrivs ner och filmas, vill inte hela världen veta att mitt barn kan vända sig från mage till rygg? Men det finns inga böcker att fylla i för år fem, sex, sju och åtta. En dag har man bara slutat köpa barntandkrämen för alla använder samma. Stranden blir sig lik igen, det går att ligga ner långa stunder och sen simmar vi ut tillsammans. Jag förlorar självbestämmanderätten över kläderna. Annat än favoriträtterna går ner. Spela spel som är roliga för alla inblandade. Det måste rensas bland böckerna. Cykla själv till skolan, stämma träff med kompisar, tänka ut present till kalaset. När hände detta? Vi vet bara att det har hänt.