About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Höstvurmen

Vad är grejen med hösten egentligen? När naturen går ner i varv och skalas av spritter det liv och glädjerus i mig.

Det är vackert prick överallt

och går jag tjugo meter till är det visst fint där med

Livet vid älven är ett bra liv, jag planerar mina förflyttningar för att få så se så mycket vatten som möjligt. Det är ingen utmaning i denna stad.

Det är bara så vilsamt? Vinden blåser friskt och solen skiner skarpt men ändå är allt som en enda stor kram som säger att nu är det okej att andas djupt.

Och som om dagen inte vore nog kommer kvällen med mer. Tack för allt hösten, du är så bra på det du gör.

Ork och evighetsglimtar

När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.

Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.

Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?

Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.

Tre tankar

Jag skrev kram i ett sms och tänkte att det gör jag nog inte lika ofta numera, den fysiska distansen har nästlat sig in i telefonen. Undrar hur många som är snäppet mer olyckliga efter ett halvår av frånvarande kramar, utan bekräftande händer på axeln eller vanliga handslag för att säga hej du var visst ny i mitt liv. Vassa armbågar har väl aldrig någon mått bra av.

De troende talar om tacksamhet över trofasthet, mer än tidigare. Inbillar jag mig eller har vi kommit till en kollektiv insikt? Gud är god oavsett.

Om bitterhet är en låsning, är då motsatsen öppenhet? Öppen för nya känslor, andra människor, otrampade stigar. Att inte sitta fast, att vara fri att gå.

Ligga efter

Känslan av att ligga efter; hitta ett bibliotekskvitto och se att böckerna skulle ha varit återlämnade för två veckor sedan, 06.20 leta byxor utan hål och fläck till barnet, öppna frysen i jakt på matlåda, hoppas att jag inte har glömt någon viktig födelsedag. Hela tiden lite sen, hela tiden något som rycks med i sista sekund.

Tur då att det finns parallellgator i hjärnan. Jag ser tillbaka på dagen och märker hur mycket som liksom bara blev, och som blev bra. En bekant blir till vän, jag ringer någon precis den stund han tänker på mig, delad glädje blir minst dubbel. ”Ville du prata med mig?”, när jag själv har glömt bort att jag ville det. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, varje dag läggs en ny pusselbit, en kompis hör av sig och hon är utan tvekan en av de roligaste och smartaste jag känner. Hjälp kommer i rätt tid och allt hänger inte på mig.

Även om jag ligger efter är det uppenbarligen någon annan som ligger före.

Helg av skönhet

Att cykla genom stan i skymningsljus

Alla dessa sms från personer jag älskar, hur jag älskar även dem

Overkligt mättade färger: vatten, skog och himmel i sprakande kombination

Att få be tillsammans igen efter vad som känns som en lång tid ifrån

Att slå in och ge present, hon blev glad

Blåsmarkstomater

Att dela svåra saker och känna sig omringad av bra folk

Hur tiden försvinner vid pianot

Nya nagellack, oförskämt kul

När telefonen ringer och det passar

Att springa genom tallskog och se hur nattens regn dunstar i morgonsolen

Musik som får en att känna efter

Och hur det fortfarande blommar

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Kladdet

Uppenbarligen är vi inte de enda som är hemma, skolstartsförkylningarna är ett faktum. Häromdagen testade vi två kladdiga men roliga grejer med ingredienser vi lyckligtvis hade hemma

Den första var obleck som görs med vatten och majsstärkelse (jag höftade mängden och vi testade både lösare och fastare), plus lite färg om man så vill (vi använde spirulina). Vi blev helt hänförda – blandningen blir fast om man tar hårt i den men rinnande annars. Hur går det till?

På kvällen var det dags för slime gjort på 2,5 dl vatten, 1 msk fiberhusk och färg, det fick stå i 10 minuter och sen kokas lite på spisen. Vi skulle ha kokat mer för att få den fastare men det var tydligen okej ändå. Dagen efter tillsattes även en väldans massa glitter och då försvann förstås ätbarheten, men i ärlighetens namn hade nog ingen varit särskilt sugen på att smaka.

En stund med penseln

Hela sommaren gick utan att färgerna togs fram men klyschigt nog kom målarlusten med svalare temperaturer – på en förmiddag, vem är jag ens? Ovanligt planerad var jag också, visste vilka färger jag ville ha och vilken teknik jag ville testa.

Mitt stora A3-block har fått sällskap av ett litet, det är kul att göra små grejer som omväxling. Jag måste verkligen bli bättre på att köpa material, färgerna är alla riktigt gamla och de flesta har tagit slut eller torkat ihop.

Det jag är mest nöjd med kan nog vara paletten, tänk så bra det kan gå när hjärnan inte lägger sig i.

Bubblan

Efter två dagar av hemmavarande kan jag återigen konstatera att begränsningar inte bara är av ondo. Jag får ro till att fixa en lampa som blinkat, rensar lite i en garderob och spelar piano. Vilar på ett sätt jag aldrig får till på eget initiativ.

Esaias växlar mellan sina standardaktiviteter och jag upphör aldrig att förvånas av hans kreationer. Är du inte lite för ung för att rita såhär? vill jag fråga.

Båda dagarna har jag ätit firfir till lunch, igår var det så gott att jag grät. Lök, olja, berbere och injera, svårare är det inte.

Och så går timmarna, jag är generös med skärm och fika och det fortsätter regna medan vi fortsätter att stanna inomhus. Den här bubblan vill vi inte stanna i för alltid, men för tillfället är den väldigt trivsam.

Dimma och chokladbollar

Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.

Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.

Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.