Tummen upp!

snöhand

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillar snö. Snön har legat som ett tjockt täcke över Piteå i några veckor nu och jag blir inte less. Inte ens när jag står där vid bilen och måste skrapa och borsta och skotta. Jag gör sådana sysslor alldeles för sällan. Jag sitter ju som mest på rumpan varje dag. Så tack snön, så himla fint att du ger mig en riktig norrbottnisk vinter. Tummen upp!

Jag och resten

Två helikoptrar har flugit förbi utanför vårt fönster denna tisdagskväll. Så blev antalet personer som ska spendera natten under detta sjukhustak ytterligare något större, ytterligare några inkluderas i skaran för vilka livet inte bara rullade på.

När jag reser, eller bara är bland många okända människor brukar jag tänka på individernas sammanhang. Att alla har någon form av familj, vänner de tycker om, ytliga bekanta, grannar som de stör sig på eller släktingar de kanske helst vill säga upp kontakten med. Alla har sitt eget, för dem värdefulla sammanhang. Så även de personer som fick sig en tur med ambulanshelikoptern ikväll. Den insikten gör mig gott, då inget tär på mig som min egen inkrökthet – hur befogad den än tycks vara.

Ett litet lejon

Jag har en liten vild pojke som till min stora glädje gillar mjuka djur, vilket gör det så mycket enklare att knåpa ihop små presenter till honom. Att snickra ihop en bil ligger mig nämligen inte lika nära till hands som att ta upp garn och nål. Inspirationen kom från Malins syster Mirjam, garnet från min mammas gömmor, och resten hittade jag på framför några avsnitt av Modern family.

IMG_0052.JPG  IMG_0054.JPG

Eftersom jag höftar rätt mycket och hellre letar inspiration för lejonman på Pinterest än att virka efter beskrivning är jag extremt nöjd att garnet räckte. Efter montering och allt var bara tre minibitar kvar. Och när Tariku gav det lilla lejonet till Esaias skrattade han av glädje, det måste ju vara det bästa betyget!

IMG_0053.JPG

Om korset jag bär

IMG_0033.JPG

Silvergatan är ett speciellt ställe. En bit av en väg, precis i början av stadsdelen som kallas Piassa, är tillägnad silver och guld. Addis Abebas trafik, caféer och hål i trottoaren återfinns även där – liksom silvret. Armband och halsband, souvenirer och konstverk, i butik efter butik. Där köpte jag som tonåring mina första etiopiska kors, rika på små detaljer som gör att de betyder så mycket mer än endast det som dödade Jesus. Billigt tycktes det vara, och jag köpte flera, men ändå tycktes min kompis ha valt bättre än jag. Några år senare bytte vi kors med varandra, och strax därefter var det dags för mig att återvända till staden med både silvergator och lervägar.

I trängseln på väg in i en minibuss drogs mitt halsband av, kedjan sprack och i myllret av vackra människor såg jag en ung man slinka undan, med mitt kors i sin hårt spända hand.

Fler år kom, fler besök på silvergatan likaså. Besök för lunch och eftermiddagskaffe, otaliga. Besök i butikerna, för att leta och köpa förlovningsringar. Och ett tag efter både förlovning och giftermål tog min man bussen till silvergatan. Hem kom han med ett kors, och av alla de modeller och storlekar som där kan finnas lyckades han välja ett likadant som det jag en gång bytt till mig och fått ryckt från halsen.

Låta ambitionen vila

För väldigt många år sedan köpte jag en kylskåpsmagnet till min mamma. Det finns av någon anledning kvar på mina föräldrars kylskåp och föreställer en sovande hund som var lik vår egen, med hörlurar. Ibland måste man låta ambitionen vila, står det under hundbilden och jag minns hur jag läste meningen igen och igen utan att förstå innebörden hur mycket jag än försökte. Tyckte mest om att det var en golden retriever på bilden. Men ändå har orden fastnat och poppar upp som en ofta behövd påminnelse. Som denna kväll, då ryggen är trött efter en dag med min förkylda ettåring och hjärtat är trött av allt annat. Ibland måste man faktiskt låta ambitionen vila. Så att den ska kunna orka senare.

Summer of 14

redDSC_3349

Det var sommaren i gula, gröna och lila toner. Hela stora familjen var samlad i stugan i två veckor. Inte en enda regnig dag, bara sol och bad och grillat. Det är dessa dagar jag tänker på när jag längtar till sommaren.

 

redDSC_3356

 

redDSC_2851

Etiopien på några minuter

Aaaaaa, var känslan när jag såg den här lilla filmen. Varenda sekvens väcker en känsla i mig, för Etiopien har långt ifrån släppt taget om mig. Jag känner nostalgi över de år jag bodde där, ett litet pirr i magen inför framtidens eventuella äventyr i det vackraste land jag vet och ett injerasug utan motstycke.