vår

Premiär

Vilken lång långhelg det blev! Vi har haft högsommar, vår och idag nästintill höst bortsett från kvittriga fåglar och skir grönska. Dagarna har fyllts av premiärer; första glassen på bryggan, första middagen på balkongen. Första doppet för Esaias, första löpturen i shorts för mig. Första myggbetten, första omplanteringen av basilikan. Första barnfria kvällen som föregåtts av vaccin, inte av dagar i karantän. Första känslan av att sommaren är nära.

Varje år ökar min fascination över allt som växer – och jag undrar om inte våren märks extra tydligt i år? Vintern var rejäl och vi är ute så mycket att varje krympande snöhög och knoppande björk noteras. Att isarna har smält gör att hela Piteå ser annorlunda ut.

Inomhus har det känts som släktträff då jag har glatts åt otaliga bekanta ansikten från den kyrkofamilj jag tillhör; EFS och Salts årskonferens har i år varit helt digital och alla inblandade gjorde det otroligt bra! Gud är uppenbarligen inte begränsad av var i landet eller världen vi sitter och vikten av tillhöra ett sammanhang är kanske större nu än någonsin.

Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Gud, ge oss ögon att se det du ser. Hjälp oss att märka!

Med värme och nåd i ryggen är vi redo för vecka 20!

Underbara håvor

Tack för ny vecka, tack för helgen som var
Tack för gemenskap, tack för mat
Tack för ärlighet, tack för skratt
Tack för jobb värt namnet, tack för det mysigaste vi haft
Tack för besvarade böner, tack för modiga frågor
Tack för brev på posten, tack för underbara håvor
Tack för träningsvärk, tack för solen
Tack för doft av vårregn, tack för vår plats på jorden
Tack för måndag, tack för maj
Tack för livet, tack för allt

Oh my Maj

Det ringer en klasspappa och ber mig skicka hem hans barn om jag vet var han är, de har också glömt bort tiden. Alla barn, hemåt! Vi har bara spelat tennis och lekt inte nudda mark hela tiden för det var så himla kul, sägs det. Den otroligt trötta morgonen känns långt borta och vi misslyckas återigen med att lägga oss i tid. Mamma, klockan är halv tio! Solen är ständigt pigg och tar sig in genom gavelfönster som stått oupplysta hela vinterhalvåret.

Vårterminens slutspurt, oklara sommarplaner, påminnelser om att lägga schemat för fritids. Det som hade kunnat vara rutin är att börja om på nytt, för ett års skillnad märks. Idag fyller han sju och ett halvt, förra året var det världens grej och idag är det ett grattis och två hundringar från hans egen börs. Barn vinner över föräldrar på kontanter.

Jag ser min self view på zoom och känner igen mig själv, eller rättare sagt mitt hår. Det ser ut som det gjorde förra maj – som mitt hår kanske gör när det inte måste mosas in under jackor och halsdukar eller tryckas ner av mössor. Har du fixat håret? frågar en kollega jag aldrig har träffat utanför skärmen. Skulle jag ha svarat att det är maj som har gjort det? Det fanns en Maj i gruppen så det hade nog blivit konstigt stämning.

Jag ritar och ritar, beställer fler kritor och räknar dagarna tills de kommer. Dagarna går snabbt, allt går snabbt utan sjutton lager kläder. Jag gör saker i farten och gillar det, men sen ska läxan och simningen kommas ihåg i samma fart och då gillar jag det inte. För att inte tala om att veta vad klockan är – klart tidsuppfattningen blir rubbad när himlen är blott mörkblå efter midnatt. Klart man inte kan sova när hela skapelsen är i startgroparna.

Aprils sista dagar

Isen släpper sitt grepp och flera hemmadagar på raken får mig att se fram emot sommarlov. Då ska vi bada och knappt ens tänka på morgondagen.

Vad låter bättre, beställningsjobb eller teckningar till pappa?

– Varifrån fick du den där idén?
– Från min hjärna.

Jag påbörjar den sedvanliga utrensningen av vinterkläder men måste avbryta för att klippa i papper. Tankarna rör sig återigen kring att välja och välja bort – jag har svårt att motivera mig till sånt som vissa tycker är självklart men lägger stora mängder tid på det som är viktigt för mig. Var går gränsen? Jag återkommer kanske med fler ord i frågan.

Träden väntar fortfarande på mer värme men här och var finns trotsande grönska. Snart har vi glömt bort hur kala träd ser ut.

Fasta, vår och rättvisa

Först protestanterna, sen de ortodoxa och nu muslimerna – alla har fastat de senaste månaderna och det ses som självklart. Jag ställer många frågor och svaren jag får fascinerar mig. Ses det som positivt om fastan är svår och krävande? Vilken tid får ni äta? Vilken tid slutar ni? Bryter ni fastan någon dag? Lördag och söndag är det okej att äta från frukost, men det är fortfarande bara vegansk mat vi äter, berättar en etiopisk-ortodox kristen. Men det är lätt att glömma att det är lördag så då kan man visst råka fasta till klockan tre ändå.

Det är mer vår än det brukar vara i Norrbotten – så känns det i alla fall. Alla årstider har känts så mycket det senaste. Arbetsbördan ökar i takt med att läsårets slut närmar sig, vardagen är hektisk på ett sätt som andra år har varit normaltillstånd men som nu sticker ut. Styrfart och energi parallellt med eftersatt lägenhet och improviserade middagsplaner.

Chauvin döms vara skyldig till Floyds död – detta är ansvarsutkrävande, rättvisa hade varit om George Floyd fortfarande var vid liv. Hur hade domen sett ut om den inte föregåtts av ett års reaktioner och protester? Det vet vi inte, men vi vet att den nu blir ett svar; black lives do matter.

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

En ny tid

05.45 påminner väldigt mycket om 04.45. Trötthet som känns i kroppen påminner om nyårsläger, sjukhustiden, tidiga morgonböner på huvudkontor. Småbarnsåren bjöd på andra utmaningar än sömnbrist. Våren kommer som en rejäl kvinna som vet vad hon vill. Hon kommer in i ett dunkelt rum, drar upp persiennerna, plockar undan disken och bäddar sängen. Tar tag i saker, styr upp. Väntar inte på att jag ska vakna, hon bestämmer att det är dags. Jag ska skriva Elin, det blir Ekub, ser damm som efter flera månader ger sig tillkänna. Vad kort vintern var? Nu tar vi och gör vi så här, säger våren och även om jag hade sagt emot hade hon inte lyssnat.

Måndag i maj

Så blev det Norrbottens tur att börja grönska, snabbt går det och veckor av väntan gör att det nu känns självklart med prickiga björkar och skira pilar. Det är lite som att få barn och glömma hur det var förut; har inte du alltid funnits?

Allt låter annorlunda. Under kallaste vintern hörs varenda bil som kör över innergårdens knarrande snö, nu dränks allt av fågelkvitter och prat från grannar som tinat fram. Vägen från inomhus till utomhus märks knappt, inte för att det har varit målet med planlösningen, men för att det räcker med skorna. Barnen springer snabbt över gräset och stannar ute längre. Balkongdörren får stå öppen tills vi märker vad klockan är, jag känner mig lite som Esaias när han var två och undrade: är det dag? Är det natt?

Norrbottensvåren

Vart jag mig på nätet vänder möts jag av vitsippor, kungsängsliljor och intensivt gröna nyanser. Här är ligger smutsiga snörester trotsigt kvar, några enstaka knoppar kan anas men mest är det kalt och brunt. När jag var liten kunde jag inte förstå folk som angav våren som favoritmånad – vad är den ens? Klassiska månadsillustrationer har aldrig matchat verkligheten i norr. Ändå vill jag inte ha något annat än just detta; ljusa nätter, is som blir matt mörkblå innan den smälter helt, varm sol mot nakna träd. Lite mer svårtillgängligt, men inte alls mindre vackert.

Här har vi aldrig varit förut

I söndags tappade Esaias sin första tand, den redan sena kvällen blev ännu senare då den nya gluggen skulle beundras och glaset till tandfen förberedas. Bristen på kontanter löste tandfen genom att låna från tandtapparens pengar, som tur är har han inte stenkoll på sin privatekonomi ännu. Morgonen kom och det var minst sagt spännande att se vad som hänt i glaset – spännande i ungefär tio sekunder. Faktum är att det tog ännu ett dygn innan Esaias kom på att han skulle se hur mycket pengar han hade fått.

För två månader sen vet jag att jag tänkte på hur osannolik grönskan kändes, då det fortfarande var kala kvistar, snöhögar i dikena och isbeklädda älvar. Hur ser det ens ut på sommaren? Och nu, med ett par dagar kvar av maj är det svårt att tänka sig omgivningen med någon annan färg än knalligt grön.

Hur otroligt lätt det är att vänja sig vid det vi tidigare längtat så mycket efter. Glömma att kolla tandglaset eller att ta några extra andetag vid häggen. För där jag är nu har jag inte alltid varit. Det jag har nu är inte självklart. Fram tills alldeles nyss längtade och kämpade jag för att komma just hit.

Trasiga relationer blir hela och sunda, kroppar slutar göra ont, människor som förut var bekanta blir nära vänner. Det som var tungt börjar gå lättare. Plötsligt är disken inte ett problem och soporna tas ut av bara farten, det går dagar utan tårar. Beroenden tappar sitt grepp. Plötsligt går det att förlåta någon som sårat eller vara uppriktig mot den man älskar. Den första tanden tappas och hela världen slår ut i blom.

När det händer, när det äntligen händer, får vi stanna upp en sekund och tänka på det nya. Just här har jag ju aldrig varit förut.