Januari

Jag tillhör den lilla skaran januarigillare. Teoretiskt förstår jag att mörkret är lika mörkt nu som i december och att vintern knappt kommit halvvägs, men jag kan inte låta bli att tycka om den här månaden. Julen i ryggen, ett nytt år, det pratas om förhoppningar och nya tag.

Det har känts motigt att bryta upp från ledighet och tvinga sig att somna i tid, köra långt och fokusera, men det ger också en annan typ av luft. Mer variation, fler samtalsämnen, styrfart. Dessutom har jag fyllt år i veckan, blev strösslad med kärlek och fylldes av tacksamhet över mina nära och ännu ett år.

Igår sken solen pang på och jag hörde fåglarna igen. Så mycket skönhet det finns. Även i januari.

(bild från Morgan Harper Nichols)

Klipp och klistra

I lugnaste jullovslunken tog jag fram gamla illustrerade böcker och almanackor, letade rätt på fint och berg och himmel.

Kombinerade färger och former

Efter en stund fick jag sällskap

Och som så många ungar är han ett konstnärligt geni. Ingen ängslighet eller jämförelse, han bara kör

Bloggeriet

För ett år sen bestämde jag mig för att ge bloggandet en nystart och kapa den här platsen (med fullt samtycke från min medbloggare Malins sida). Vad jag är glad att jag gjorde det! Det har varit så roligt och utvecklande att få skriva, tänka, dela med sig och därefter få ta del av er respons, både här och på andra sätt. Jag uppskattar så att ni vill läsa, fortsätter besöka den här sidan – och att ni blir fler!

Vet att sånt här kan bära eller brista, men det vore kul att få lite input från er! Vad gillar ni att läsa om? Vad önskar ni få veta mer om? Och vilka är ni ens??? (Ja, jag veeet att det kan vara skönt att läsa bloggar inkognito, så om ni vill svara på de övriga frågorna utan att röja er identitet har jag för veckan gjort det möjligt att kommentera anonymt. För allas trevnad och privacy)

Och som alltid får ni hemskt gärna tipsa andra om att komma hit och läsa – även om ni bara syns som en siffra i statistiken blir jag uppriktigt glad för varenda en. Tack!

Hittills

Januaris fyra första dagars fördelar:

Sen kväll och sen morgon

Kvantitetstid

Att åka hem från vänner och vara pirrigt lycklig över sanning, närhet, ärlighet, bön och bara allmänt kul

När han går out of character och sorterar pärlorna

Sms som bubblar av uppriktig tacksamhet

Att jämfört med många andra vara totalt ouppstyrd, att dagarna ändå fylls med bra

Att ta sig ut

Handla sent i kvällstom mataffär, när min son oombedd packar varorna och kassörskan säger: vad snäll du är, det är inte många barn som hjälper sin mamma på det där sättet

Se kusinerna leka i timmar

Folk som får oss att se ut såhär

Att ta över pussel andra påbörjat

Ett två och en halv timme långt telefonsamtal utan att bli det minsta less

”Du är bäst, mamma.” Blir inte less på det heller

2020

Vips var vi på andra sidan. Tjugotalet, hej på dig. Jag känner mig nästan lite nervös av den påtagliga känslan av ett nytt kapitel. Vad ska hända nu? Vad ska det här året fyllas med? Jag sysslar inte med löften men gillar att blicka framåt, hoppas och längta.

Jullovet känns långt och än har vi flera dagar kvar. Vi sover länge och låter dagarna reda sig allt eftersom. Älskar att vara ledig! Jag suger fortfarande på måndagskaramellen, en dag på nyårslägret Livskraft. Blev golvad av skönheten i människor och Guds godhet och storhet. Och kvällens tema fastnade i mig: Tänk om det finns mer?

Nittons sista

Det har varit ett långt år, i positiv bemärkelse, proppat av saker som inte låter sig fångas på bild. På ett sätt har inget märkvärdigt hänt. Jag bor kvar på samma ställe, jobbar på samma jobb, är fortfarande singel. Det har varit fullt av vanliga tisdagar och onsdagar och matlådor och längtan efter helg. Men just det har varit finare än någonsin, mättat av skönhet och mening. Och mycket av det som har varit svårt och jobbigt har parallellt rymt gemenskap, tillit och transparens.

Jag har blivit utmanad och uppmuntrad av människor i min närhet. Jag är friare, ärligare, modigare och friskare än för ett år sen. Mer mig själv.

Vissa saker kommer jag minnas tydligt: Esaias skolstart, finlandsresorna, midsommar med de många nära vännerna. Sjukdomarna som härjade. Löpningen som fick mig att må bättre och se klarare. Hur Gud visade sig vara större än jag tidigare trott. Hur Nils och Evelina kom in i mitt liv med aldrig tidigare skådad självklarhet.

Ett nytt decennium är bara några timmar bort. Jag önskar så att ni får känna friska vindar i ert inre den här kvällen och veckan. Gott nytt år!

Det hände

Det hände
Vi var där
Du föddes
Jag vågade
Hon såg mig
Han talade sanning
De litade på mig

Böner fick svar
Drömmar blev vardag
Det hände

Vi blev vänner
Vi förlät
Vi tröstade, vi skrattade

Vi kände
Det hände

Tredjedag jul

Tredjedag jul, detta gränsland mellan jul och det övriga livet, då vi ska försöka lära oss att tänka i veckodagar igen. Visst är det fredag? Under det att vi ser en film noterar jag hur solen når trädtopparna, men fort är det överstökat.

Tre dagar av familj och vänner, kyrka och paket, lego och snögrottegrävande kan inte göra oss annat än väl. Efter en hösttermin med ofattbart mycket vardag (jag skyller på skolstarten) är jullovet efterlängtat.

Utomhuset gör oss icke besvikna!

Och medan andra ska valla ihop sina sjuttifyra ungar och muta dem till ett leende tar vi familjebilden i bilen mellan julaftonsfirandena. Fördel tvåmannafamilj!

Ta i trä eller låt bli

Har ni märkt den subtila panik folk (vi/de/du/jag) kan få när någon uttrycker att det går bra? Vi verkar klara oss från vinterkräksjukan i år, bebisen har sovit ovanligt bra på sistone eller nu var det längesen bilen krånglade, säger någon varpå en annan kontrar: Men oj, hur vågar du säga det?

Eller så tar huvudpersonen i fråga saker i egna händer, tar i trä och har sig. Det där skulle jag väl aldrig ha sagt, nu lär vi väl bli sjuka imorgon.

Vad gör det här med oss? Jag har inte mycket till övers för skrock, men det värsta är nog att hur det här tankesättet verkar begränsa oss. Kan vi inte få tala klarspråk om det som går bra och det vi är tacksamma för istället för att hålla inne allt av rädsla för motgång? När det svåra kommer i vår väg blir det väl knappast värre av att vi dagen innan var glada och tacksamma?

Jag vill kunna uttrycka min glädje över det goda i livet utan att för den sakens skull vara rädd att något dåligt väntar runt hörnet. Identifiera det vackra, uttala det, fira små segrar. Utan att ta i trä, utan att lägga band på eller dölja det som vill bubbla upp och uttryckas. Vi är friska! Vi är sams! Vi har det bra! Tack!