Det är en vecka med mycket, av allt. Då krävs noder för att allt inte ska bli en enda stressig sörja. Som små nålar på kartan; här har jag varit.
Fina vänner i backen
Det är årets sista onsdag – afghanskt nyår coming up
Oväntade tårar över dansutmaning i flödet
Tulpaner, tulpaner, överallt tulpaner
Sms man skrattar högt åt
Människor som växer och utvecklas, och jag få stå bredvid
Se en gudstjänst, måla en papperspåse
Lättnaden av att prata med en vän som kan sätta ord på vad jag känner och går igenom
Kan jag få skinnbyxor att träna i? Fattar du hur jobbigt det kommer vara? och När jag var fyra år och gjorde kullerbyttor och bakåtkullerbyttor tänkte jag alltid på apelsiner, clementiner, papaya och sånt där. och Av alla som jobbar i Sverige är en åttondel professionella legobyggare.
Jag drömde att lövsprickningen skedde över några timmar, från noll till hundra så man inte hängde med. Hur blir det här? undrade vi med påtaglig besvikelse. Vaknade med en ny blick på det som tycks ta lång tid. Snabbt och direkt är inte alltid bäst fastän träden fortfarande är kala. Processen osv. Solen lyser in i sovrummet klockan sex, vårtecken om något.
Bröd; livets, dagligt och hembakat
Han får mig att rita när det känns som jag inte orkar
Jag springer förbi Piteås provtagningsstation och ser två personer i full mundering av skyddskläder, visir och munskydd som står med långa tänger och väntar på nästa person med symptom. Sinnebilden av pandemi och jag har inte vant mig, trots att ett helt år har gått.
Den 14 mars 2020 var vår sista dag i Addis Abeba. Jag hade på ett par dagar gått från aningslös till att nöta Folkhälsomyndighetens hemsida och SVT:s direktuppdatering. Vi kramade alla när vi åkte. Flygplatsen var full med folk som antagligen gjorde sin sista resa på länge, ungefär en tredjedel hade munskydd. Munskydd över munnen, runt halsen, över ögonen när man ska sova. Skyltar informerade om det som då var nytt; håll avstånd, tvätta händerna, do not spit everywhere.
I efterhand är det märkligt hur vi kunde vara så övertygade om att det hela skulle gå över snabbt. Hade vi agerat annorlunda om vi vetat hur långdraget det skulle bli? Kan man ens se längre än några veckor fram? Jag känner igen det från perioder då andra sjukdomar påverkat min vardag; även om ett snabbt tillfrisknande är osannolikt är det svårt att tänka sig hur månader eller till och med år av samma harvande ska se ut.
Konsekvenserna av viruset och restriktionerna är stora för drabbade individer, vården, ekonomin, den psykiska ohälsan och kulturlivet. Vidden av det kan vi nog bara ana. I det lilla finns också spår av pandemi; att behöva uttrycka med ord det som annars hade sagts med en kram, hur man för sig och klär sig utom synhåll från andra, annorlunda rutiner och rörelsemönster. All denna skärmtid. Och så går dagarna och för, som alla år, med sig både svårt och glatt. Skyller vi allt jobbigt på pandemin eller glömmer vi, trötta och håglösa, att den fortsätter att påverka oss?
Pandemin drabbar alla men slår olika – och mig har den inte slagit särskilt hårt. Jag tillhörde gruppen som initialt blev fokuserad och motiverad av det osäkra läget. Sen har det stundtals varit vardagslunk och stundtals olidligt tråkigt. En klarare blick och en tydligare längtan. Ofta tänker jag på vår kulturs förväntningar på parrelationer och familjeliv – som att det är där allting ska hända och alla önskningar uppfyllas. Nu ombeds vi att bara umgås med dem vi bor med och kraven blir ännu högre. Vi behöver ju gemenskap med fler, tillhörighet, hjälpas åt. Kan vi göra det ändå?
Det var mycket vi inte visste för ett år sedan. Men en sak lutar jag mig fortfarande mot:
Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?
Vi är nyvakna och hör musik från någon granne, det är fint och får oss på gott humör. En annan gång i en annan lägenhet hörde jag musiken en annan granne spelade. Jag kände genast igen låten. Sen kom nästa, ännu en av mina favoriter. Är det grannen ovanför? Sen en till. Vem är detta? Ytterligare en låt. Jag tror jag måste gå upp och knacka på, det är ju för bra för att vara sant! Så märkte jag att min iPod var på och min alldeles egna spellista sipprade ut genom hörlurarna.
En annan gång skulle jag sova i ett gästrum med en tysk volontär och jag hörde musiken hon lyssnade på. Låt efter låt helt i min smak. Åh, lyssnar du på Erykah Badu? Ja, det är ju skivan du brände till mig i födelsedagspresent. Eh jaha.
Imorgon är det söndag och söndagar mår extra bra med hjälp av en passande spellista. Tänk er en god och långsam frukost, en bra bok, nöjda barn, tulpaner och sol mot bakgrund av lugna vackra toner. Och om vi inte är där kan även snöstorm, halvstressad sinnesstämning och halvtrista pålägg hjälpas av låtar som påminner om annat. Sagt och gjort, här kommer lite söndagsmusik från mig till er.
Trevlig lyssning! Om du bor granne med mig och jag råkar överhöra är sannolikheten stor att jag tänker väldigt fina tankar om dig.
En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.
Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.
Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.
Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?
Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.
På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.
Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.
Tre saker har präglat min syn på pengar mer än något annat;
Vännerna i Uppsala. Från nollsju och några år framåt delade jag vardagen med mitt älskade Uppsalagäng som hade och har stark kärna och öppna gränser. Förutom ovanligt roligt häng hade vi rättvisenätverk, temakvällar i kyrkan och diskussioner om livets alla frågor. Vi ville inte att våra liv skulle styras av andra värden av en jakt på mer pengar. Hur kan vi leva annorlunda? Pengar är bara siffror på internet, sa en kompis. Jag vill inte drömma kakeldrömmar, sa en annan. Jag köpte i princip aldrig nyproducerade kläder men däremot alltid ekologiskt och rättvisemärkt utan att jämföra priser – ”för det här priset är ju det rätta”. Det är lätt att vara idealistisk när alla lever på CSN och vuxenlivet just har påbörjats men de där åren och samtalen blev en viktig grund för hur jag ser på både livet och ekonomi. Under mer knapra år har tankarna på och vanan av en enkel livsstil hjälpt mig betydligt mer än försäkringar och sparande.
Vikten av givande. Kanske är det ett resultat av en uppväxt inom kyrkan eller ett internationellt intresse, men från första sommarjobbslön har givandet varit en del av min privatekonomi. Praktik påverkar tanke och jag tror det finns tusen poänger med att dela med sig. Dels för att pengarna kommer andra till del, men också för att den som ger får märka att det som blev kvar räckte och att det finns en befrielse i att inte hålla hårt i vartenda öre. Givandet kan variera i storlek men ska inte prutas bort. Sen har också jag många gånger hjälpts av andras pengar, så det är verkligen inte en enkelriktad väg.
Vetskapen om hur folk har det. Det globala perspektivet kan nog aldrig suddas ut från mitt medvetande. Det händer att folk frågar hur jag klarar mig ekonomiskt, med tanke på att jag är en deltidsarbetande ensamstående förälder, men svaret är alltid att det funkar bra. För det gör det. Det är liksom inpräntat i mig att jämförelsepunkten inte kan vara svensk medelklass, köksrenoveringar och utlandssemestrar. Och det är inte ett sätt att lura hjärnan, det bara är så att vi tillhör de rikaste på jorden.
Ilskan bubblar inom mig över dålig internetuppkoppling en full parkering sena ankomster ett barn som inte kan somna och att jag köpt en pryl precis innan nedsatt pris
Vreden brukade brinna inom mig över orättvisa arbetsförhållanden hemlöshet segregation oärlighet och min egen egoism
Vi luras att tro att ilskan är problemet när den kanske bara är felriktad
– Bli inte arg nu som om arg var det värsta jag kunde vara som om likgiltig inte var värre
– Lugna ner dig nu som om lugn var det bästa jag kunde vara som om lidelsefull inte var bättre
Dalar bedövas med offrade toppar tills hela landskapet blir platt ljummet och kontrastlöst ett utsmetande filter över hela tillvaron
Känslokompassen visar fel uttryck gör oss obekväma till och med Gud överreagerar
För vi misstog vreden för vårdslöshet känslobaserade beslut och elakhet nyckfull, taskig och våldsam När den istället var en brinnande eld fart, energi, riktning och beslutsamhet ett stadigt hjärta Den som står upp och reagerar Den som vågar skrika ut sin sorg, sin kärlek
Låt mig gå Från låt gå-mentalitet till tydlighet Ge mig tålamod för bakgrundsbrus långa leveranstider och tekniska problem Ge mig åter rättmätiga reaktioner bestämda steg och klar röst Ge mig helig brinnande vrede – rätt riktad och skarp
Ett par vantar har blivit klara! När jag i november märkte att det var hål i mina varmare stickade vantar satte jag igång med ett par nya. Första vanten gick snabbt – men någonstans vid tummen var jag tvungen att skifta fokus till julklapparna som skulle göras och göras om, och sen svävade fokuset iväg till okänd ort.
Lite sms:ande med Louise a k a stickmästaren fick mig att göra ett nytt ryck för ett par veckor sen. Sen var vi såhär irriterande nära mållinjen ett bra tag.
Vilken skräll då att jag fäste trådarna direkt!
Och la i blöt! Här kan ni läsa allt om varför nästan alla stickningar blir bättre av det och hur man går tillväga.
Mönstret är Selbuvotter från Clara stickar, ett toppenfint men enkelt diagram som passar bäst för den som stickat en del förut. Det krävs en del eget tänkande och t ex skulle jag ha gjort andra hoptagningar och centrerat mönstret på insidan av tummen om jag gjort det igen. Det blå garnet är från skelleftefår, färgat av en skelleftebo och det vita är nåt massproducerat ullgarn.
Det är så skönt att bli klar med något! Nästan så att jag hoppas på fler kalla dagar.
Sen kan man undra om det inte hade gått snabbare att bara laga tummen på de varma vantar jag redan hade? Men den frågan bordlägger vi till nästa sammanträde.
Det var en som ville att jag skulle skriva om rasism. Det har jag också velat, men vem är jag att skriva om en orättvisa som inte drabbar mig? Men – vem är jag att inte skriva om den orättvisa som drabbar så många av dem jag lever nära? Till exempel den som hälsar på sina kollegor på Coop men inte får något hej tillbaka, trots att de pratar massor på jobbet. Den vars yrkeskunskaper går förlorade för att de inte uttrycks på perfekt svenska. Den som butikspersonal tittar snett på och väktare följer efter. Den som alltid reagerar på barnbokskaraktärer som också har brun hud och mörkt hår, för de är sällsynta. Den som ständigt tas för lågutbildad trots masterexamen. Den som från ett barn får höra att brun är en sämre färg. Den vars födslovärkar inte tas på allvar och är en hårsmån från att föda hemma.
Som familj, vän och lärare till rasifierade går det inte att blunda för rasismen. Som vit tillåts jag vara mig själv; arg, ledsen, glad, intensiv, lugn, lat, pratglad eller tyst. Som svart måste du gå emot massvis av förutfattade meningar och tillskrivas egenskaper, till störst del negativt laddade, innan du ens har öppnat munnen. Vi bemöts och döms på olika grund. Det kan om man har tur bara handla om ett första intryck, men alltför ofta innebär det begränsad tillgång till arbetsmarknad, vård och demokratiska institutioner.
Vi är på stranden och jag kommer på mig själv att gå nära min son, som ett alibi. Jag vet att det är sjukt, men jag vet också att min son döms hårdare än andra högljutt lekande barn, som råkar vara blonda. På PMU ljuger jag, när han frågar om de stora bilderna på väggarna som hänger där för att väcka medlidande och köplust. Det där är en student, det där är en läkare, ljuger jag. Vi pratar mycket om fattigdom i vår familj men det ska inte stå likhetstecken mellan den och en viss hudfärg.
Jag tänker på oss som sett liknande bilder i ett helt liv. Att svarta ansikten visats för att be om pengar eller porträttera problem – och nu tror vi oss stå opåverkade? Klart alla är lika mycket värda! ropar vi gång på gång men ser ändå inte vilken skev verklighet vi matar oss själva och våra barn med i varje tv-program, film, musikstycke eller bok. Proportionerna är helt off och bildens makt är stor. Räcker det inte med lite välvilja för att skaka av oss glasögonen som gör skillnad på folk och folk? Bevisligen inte, eftersom berättelserna om orättvisan fortsätter att berättas.
Jag har vänner som inte blivit trodda av sjukvården. Hade min kompis fått hjälp innan cancern blivit så långt gången om hon varit vit? Det vet vi såklart inte, men mycket talar för att det hade varit annorlunda. Kan man skylla på språket när någon bara får jobb långt under sin utbildningsnivå och kapacitet, när språket i själva verket inte är något problem? Vi kan säga att rasismen inte drabbar oss men i själva verket är det en skevhet i hela samhället – som påverkar oss alla. En frihet på andras bekostnad är ingen sann frihet.
Det är helg, det är lov – det är väldigt ledigt. Den där vilsamma ledighetskänslan då det inte är bråttom med återhämtning och vila, vi kan göra lite vad vi vill, vi hinner. En promenad på två och en halv timme, varför inte.
Det är aprilväder trots mars; snö, sol, stilla och vind. Först går vi med ansiktena mot solen som riktiga svennar, sen måste vi gå baklänges för att inte blåsa bort (då övergår varför inte till varför). Jag läser en bok jag vill låta ta tid men samtidigt fortsätta läsa, jag läser att Gud står fast oberoende av våra känslostormar.
På biblioteket lämnar jag igen en trave böcker jag lånat om och lånat om och lånat om sen höstlovet. Vi värmer oss i foajén en stund, läser på väggen om ett liv präglat av gemenskap och mänsklig värdighet. Målbild.
Det är min dopdag och jag firar 33 år av Guds trofasthet i mitt liv. Min vän är min och jag är hans. Jag sitter i samma soffa som jag då låg i, vilar på samma grund som då även i evig bemärkelse. Ser med tacksamhet alla dessa händer, mina bröders och mina farföräldrars, tänk att få vara så omsluten. Också en målbild.
Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.
Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.
Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.
Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.
Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.
