målat

Målat för Tigray

Situationen i Tigray är fortsatt svår då konflikten har tvingat många människor på flykt. Det är svårt att inte göra något så det här blir min lilla bäck; jag säljer en del av det jag målat det senaste året och pengarna som kommer in går direkt till norra Etiopien via EFS och Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC.

Bilderna är målade i akryl och akvarell, på papp i ca A5-storlek. De kostar 300 kronor styck (även om det såklart är fritt att ge mer med tanke på Tigray) och jag bjuder på portot. Om du vill köpa är det enklast att på min instagram (elinsharew) kommentera den bild du vill ha i stories. Men eftersom inte alla har insta lägger jag också upp några av dem här, skriv en kommentar om du vill tinga en!

Mycket ger mer

Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.

Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.

Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.

Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!

Noder

Det är en vecka med mycket, av allt. Då krävs noder för att allt inte ska bli en enda stressig sörja. Som små nålar på kartan; här har jag varit.

Fina vänner i backen

Det är årets sista onsdag – afghanskt nyår coming up

Oväntade tårar över dansutmaning i flödet

Tulpaner, tulpaner, överallt tulpaner

Sms man skrattar högt åt

Människor som växer och utvecklas, och jag få stå bredvid

Se en gudstjänst, måla en papperspåse

Lättnaden av att prata med en vän som kan sätta ord på vad jag känner och går igenom

Kan jag få skinnbyxor att träna i? Fattar du hur jobbigt det kommer vara?
och
När jag var fyra år och gjorde kullerbyttor och bakåtkullerbyttor tänkte jag alltid på apelsiner, clementiner, papaya och sånt där.
och
Av alla som jobbar i Sverige är en åttondel professionella legobyggare.

Jag drömde att lövsprickningen skedde över några timmar, från noll till hundra så man inte hängde med. Hur blir det här? undrade vi med påtaglig besvikelse. Vaknade med en ny blick på det som tycks ta lång tid. Snabbt och direkt är inte alltid bäst fastän träden fortfarande är kala. Processen osv. Solen lyser in i sovrummet klockan sex, vårtecken om något.

Bröd; livets, dagligt och hembakat

Han får mig att rita när det känns som jag inte orkar

Ja, ännu fler tulpaner

En stund med penseln

Hela sommaren gick utan att färgerna togs fram men klyschigt nog kom målarlusten med svalare temperaturer – på en förmiddag, vem är jag ens? Ovanligt planerad var jag också, visste vilka färger jag ville ha och vilken teknik jag ville testa.

Mitt stora A3-block har fått sällskap av ett litet, det är kul att göra små grejer som omväxling. Jag måste verkligen bli bättre på att köpa material, färgerna är alla riktigt gamla och de flesta har tagit slut eller torkat ihop.

Det jag är mest nöjd med kan nog vara paletten, tänk så bra det kan gå när hjärnan inte lägger sig i.

Underlätta skapandet

Även om man i teorin vet vad man vill fylla sitt liv med är det inte helt enkelt – även om tiden finns. Men jag tror att det finns sätt att underlätta för skapandet och kreativiteten att ta plats, och här är mina bästa knep för att göra mer av det jag längtar efter:

Byt ut den dömande blicken mot en utforskande. På min födelsedag i januari var Malin hemma hos mig och vi pratade om kreativitet, att uttrycka sig och att hitta sin identitet i skapandet. Och där hände något i mig som gjorde att jag målade mer den månaden än hela förra året. Med Malins råd i ryggen målar jag inte längre med syftet att det ska bli fint nog för att hänga på min eller någon annans vägg. Jag bara målar. För att testa, blir de här färgerna fina ihop? Jag bara skriver. Kan jag uttrycka känslan jag känner med de här orden? Det blir en övning och vila istället för prestation – och därmed tusen gånger roligare.

Ha grejerna framme. Idealbilden är kanske att sitta i timtal och glömma världen runtomkring, men så ser inte alltid vardagen ut. Därför gillar jag att ha något framme, så att jag kan måla lite medan pastan kokar. Om man har större behov av rena ytor tror jag det gör stor skillnad att i alla fall inte ha allt undanstuvat i nåt förråd. Till detta hör också att vara lite smart i sitt val av material; hellre akvarell eller blyerts än oljefärger till exempel. Då går det lättare att sitta ner fem minuter och en halv blomma är väl bättre än ingen alls?

Tänk veckovis. Ännu en grej som Malin har lärt mig, hon känner mig så väl. Vissa bestämmer sig att de ska spela gitarr 30 minuter per dag och gör det, men jag funkar inte så, jag blir bara stressad och då blir det pannkaka av alltihop. Att däremot tänka att jag varje vecka vill måla lite, baka eller skriva, det är en ribba på lagom nivå. Sen får det gärna bli mer än så men hetsen klarar vi väl oss utan?

Snåla inte. Har du också finpapper och finpennor och fingarn och fintyger som väntar på rätt stund? Den stunden är nu, som Löfven skulle ha sagt. Jag vet att det tar emot och att man vill spara till mer speciella tillfällen, men det blir så mycket roligare att skapa om man har bra grejer. Material av sämre kvalitet funkar såklart också, använd det du har! Huvudsaken är att inte begränsa sig för mycket, jag tror vi sätter krokben för oss själva då. Och yes, det här är ett av tipsen från det jag tidigare skrivit om att skapa med barn – små och stora människor fungerar nog ganska lika.

Härma. När det kommer till musik och matlagning är ju härmandet vedertaget; folk tar till och med betalt för att spela andras låtar eller laga mat efter andras recept. Vilket är helt självklart, vi lär oss av varandra och sätter alltid vår egen prägel på det vi gör. Så varför skulle det vara annorlunda på andra områden? Hitta bilder eller färgkombinationer du gillar, se vad andra hittat på och ta den vägen en stund. Se det som träning, inspiration och kul.

Har du några tips? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Hemma

Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.

Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.

Skapa med barn

Ikväll satt Esaias och jag uppe länge och ritade och jag blev helt hänförd av hans detaljer, färgval och teknik. Tänk, nu är vi här! Nu har vi skapandet som gemensamt intresse och det är nästan bara kul. Vad har då fört oss hit? Jag tror det finns några saker som har påverkat:

Generositet! Jag, och många med mig, har en tendens att vilja spara på bra pennor och fina papper. Till när? Finare tillfällen? Det där är en ballong vi behöver spräcka hål på. Fram med fingrejerna ba! Att rita med bra pennor och måla med fräscha penslar på riktig tavelduk gör det så mycket roligare. Visst finns det vissa pennor som bara finns inom räckhåll för mig, men på det stora hela tror jag på att använda allt när man vill. Det är ju inte äkta guldglitter vi snackar om.

Låt det bli kladdigt! Det är omöjligt att måla med barn utan att få färg på möbler, kläder eller hår, särskilt under fingerfärgsfasen. Och ja, det finns även barn som ogillar kladdet, men så länge det är vi vuxna som lider kanske det är värt lite extra jobb? En vaxduk och IKEA:s långärmade förkläde funkar bra för de allra minsta. Elsie Larson på A Beautiful Mess (extra passande bloggnamn i sammanhanget) har nyligen skrivit om just detta om du vill ha fler argument.

Har man väldigt ont om tid eller energi kan man dutta ut färg på ett papper och lägga det under genomskinlig plast, så får barnet smeta ut färgen så mycket det bara går:

Och var inte rädd att begränsa färgerna! Om allt bara blir en brun sörja är det inte så roligt längre. Ibland har jag valt färger, numera får Esaias ofta välja några stycken, och svart får komma in på slutet för att inte solka ner allt helt. Visst finns det även gånger med fri lek, man får känna av när det är läge.

Bra tuschpennor! Ty torra tuschpennor är det värsta som finns. För fyra (!) år sen köpte jag en stor förpackning Fibracolor colormaxi superwashable och de använder vi fortfarande. Bonus är att de också funkar för brush lettering, den här gjorde jag med en sån penna:

Tänk utanför boxen. Boxen i det här fallet är väl papper och krita. När Esaias var ett körde vi på blåbärsmålning, som jag vet att några andra testat med sina ungar och det gör mig så glad!

När han blev lite äldre fick han rita på iPaden, och vet ni, där kunde han göra sina första huvudfotingar. I samma veva ritade han något liknande med en pinne i sanden och det var så tydligt att det hjälpte att komma bort från pappret och pennorna.

Många ögon hade vi allihopa ↑ 

Vi har också klippt och klistrat en del, färgat papper och rolig tejp kommer man långt med.

Haka på ilen! Helt plötsligt reser sig barnet upp ur soffan och ropar att han vill göra en minimellofigur, eller så sitter han djupt försjunken i en teckning när klockan är läggdags, och då är valet mitt. Ska jag låta honom fortsätta? Orkar jag haka på? Inte alltid, men när jag väl gör det blir det oftast väldigt bra – och föder fler idéer hos oss båda.

Gör nåt själv! Om jag sätter mig och pysslar med nåt kommer Esaias nästan alltid och joinar. Och nu är han så stor att han dels klarar sig lite bättre själv, även när det är akrylfärg och penslar, och dels har ett större tålamod och sitter längre.

Visa intresse. Det var inte särskilt intressant att sitta och rita med en tvååring som ville få mig att rita en traktor för elfte gången den dagen, men att idag kunna sitta och ta del av en femårings fantasivärld är en helt annan grej. Titta på, ställ frågor. Och rama in grejerna! Jag tror det gör något med ett barn om deras alster får hänga på väggen istället för att förpassas till den gigantiska teckningshögen. Enda nackdelen med detta är om man målar abstrakt själv och risken att mina tavlor tas för barnets. Du målar som en bebis, säger Esaias.

Har någon av er fler tips eller idéer att dela? Jag inser att vi bara har skrapat på ytan av denna rolighet. Mer färg åt folket!

Augustialster

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897