tovat

Tovade grönsaker

Vad är detta om inte resultatet av ett ihållande tovningsil? Malins dotter Tove skulle fylla ett och eftersom hon inte har avslöjat sina intressen än gick jag på Malins, så grönsaker fick det bli. Tovat till Tove är väl ändå tillräckligt mitt i prick?

Jag chansar väldigt mycket när jag nåltovar. När jag skulle göra blomkålshuvudet började jag med att vira vit ull runt en bit skumgummi, annars brukar jag inte ha någon stomme.

Jag fäste lösa ändar genom några nålstick på undersidan (vilket är vad nåltovning är, en massa nålstick) och sen formade jag ovansidan utan att tänka för symmetriskt.

Jag nålade ingenting uppe på buketterna, för att formen skulle bli så tydlig som möjligt.

Bladen nåltovade jag först ihop genom att lägga några tunna lager ull på varandra och få till en oklar form. På nästan alla grönsaker blandade jag in lite från min begränsade färgpalett för att det skulle kännas lite mer – wait for it – levande.

Eftersom nåltovningen är lite begränsad, liksom mitt tålamod, våttovade jag alla blad (till både blomkål, purjolök och morot) för att de skulle bli tunnare och fastare. Varmt vatten, såpa och gnugga!

De torkade bladen skulle få såna där streck som blad har på sig (finns det något namn för dem?) men jag ville inte att de skulle vara för definierade så jag drog på ett tunt lager som jag utgick från.

Hela tiden fick jag påminna mig själv om att en ettåring skulle ha grejerna – helt säkra för hårda nypor är de inte, men hyfsat.

De tre bladen tovade jag sen fast på undersidan och blomkålen var klar!

Och på tal om undersidor fick purjon, vitlöken och broccolin lite extra grått och vitt på sig.

Det är underbart att vara helt inne i ett projekt, just den här lilla ullklumpen längtade jag hem till hela tisdagen.

Jag är glad att julen närmar sig, för än ser jag ingen anledning att sluta med ullen och nålen. Hurra för Tove och tovning!

Fokus och lejon

Torsdag och fredag skulle jag gå en fortbildningskurs, givetvis digital, om att undervisa illitterata. Innehållet var otroligt intressant (kommer kanske återkomma till det), men redan första dagen blev jag påmind om att jag inte är gjord för hemmajobb. Jag längtar ut, längtar efter människor, längtar efter att få gå snabbt. Ändå gjorde jag alla rätt; steg upp i tid, åt frukost, hade på mig människokläder och sprang på lunchen. Gissar att det är en vanesak, vad säger ni som jobbar hemifrån? Evelina frågade i alla fall om jag inte kunde göra något samtidigt, och det kunde jag ju! På torsdagen var min enda sidoaktivitet nämligen att äta godis.

Gör om gör rätt, fram med ulltunnan!

En sån lättnad när båda hjärnhalvor får jobba. Jag började nåltova en gul fluffig cirkel och formade sen ett lejonansikte, det gula fick byggas på sen för att bli någorlunda proportionerligt.

Funderade i någon sekund på om jag skulle ha fler gula nyanser, fler streck i manen. Men eftersom fokus ändå var på kursinnehållet fick det bli som det blev.

Slutligen nålade jag konturerna och byggde på nos och panna för att den skulle bli lite mer tredimensionell.

En betydligt mer behaglig kursdag! Tack lejonet för hjälpen

Gammalt blir nytt

Säg hej till ännu ett 2019-djur! Vår yngsta granne fyllde ett i veckan och vi funderade på vad han skulle få. En tiger? Ett lejon? En elefant? Idésprutan sprang ut på gården och Pinterest fick hjälpa mig med fler uppslag.

Någon gång köpte jag en ulltröja som uppenbarligen krympt i tvätten. Perfekt! Hoptovad, kompakt ull funkar nämligen utmärkt att klippa och sy i, som filt ungefär. Att medvetet krympa ett ullplagg funkar förstås lika bra. En enkel skiss på storleken fick klippas ut.

Om jag inte hade lämnat tillbaka symaskinen jag lånat bara någon dag innan hade detta steg gått på någon minut, nu sydde jag för hand istället. Meditativt eller stressigt beroende på framförhållningen. Jag har sett många som gör liknande djur med synliga stygn, men jag valde att sy och vända.

Stoppade och sydde igen

Jag funderade först på att brodera ögon och nos, men jag var sugen på att testa nåltoving på den gamla tröjan. Asymmetriskt som vanligt men vad gör det?

Om jag hade planerat mer i förväg (händer sällan) skulle jag nog ha sytt på armarna när jag sydde kroppen, men det gick också bra att tova fast dem med ull både inuti och runtom. Presenten klar, redo för kalas!

Ullgåvor

Jag gör något själv istället för att köpa, det går snabbt – en vanlig tanke hos mig. Plötsligt sitter jag där i packningskaos och nåltovar ett kaninöra en timme innan avfärd, som när vi skulle åka till Uppsala och jag fick revidera planen på tovade djur till alla barn vi skulle träffa. Det fick bli en tackpresent till de tre barnen som vi bodde hos istället.

Kaninen, isbjörnen och grisen, en trio med varierat lynne.

Två svansar och en knorr. Alla borde testa nåltovning, det är både kul och lätt! Det går inte riktigt lika snabbt som att köpa något, men nästan.

Till de nyfödda stjärnorna i gänget (varav en väntade att komma ut till dagen efter vi åkt) hade jag stickat mössor i evighetsgarnet från Hammarkullen (det räcker till så mycket!) och Magasin Duetts Supersoft. Samma mönster har min mamma stickat till hur många bebisar som helst och finns trots några år på nacken att ladda ner här, det är mössan som går under namnet hjälm. Och hjälmar gillar vi ju!

Två nya husdjur

Härom veckan tog några vänner från Göteborg nattåget upp och vi sammanstrålade i Luleå under ett par blåsiga och soliga dagar. Det var fullt med barn och mat och allmänt fix, men också förvånansvärt mycket tid att sitta i soffan och sticka, sy, karda ull eller tova. Ja, ni hör ju – det är inte vilka vänner som helst jag pratar om, de är grymma. Johanna kollade igenom min Pinterest och hittade en tovad pingvin som hon bestämde sig för att göra, och den blev underbar! Så fin att jag blev tvungen att göra en likadan. Esaias fick den och gav den namnet Pingiping. Okej.

Fyra sorters ull och lite tålamod – men inte så mycket, det gick rätt snabbt. Nästa gång vill jag lägga en sten inuti så den får lite mer tyngd.

Sen ville Esaias ha ett till djur och eftersom jag inte har något emot att låta disken vänta och sitta och nåltova föreslog jag en val, ännu en grej jag sett på Pinterest. Varför hitta på nya saker när det finns så många att härma?

Den här var lite mer tidskrävande, men även denna gång hade jag fina vänner runt mig – bland annat Malin som gick från ”det där verkar inte alls som min grej, bara att sitta och hacka med en nål på ull, fy vad tråkigt” till ”jamen jag testar väl då” till ”det här var ju kul”. Hehe.

Den strandade valen. Jag såg ut exakt sådär när jag var klar, helt slut av tre timmars nåltovande.

Någon ull? Säcken full!

  

Japp, en hel hög med ull har jag kvar sedan det senaste tovningsilet för drygt tio år sen, och tur var väl det! Valde den bästa färgen och tillbringade ett par kvällar med det finaste gula. 
 

Jag strävade efter tunn filt och la således två lager ull i olika riktningar och använde varmt vatten, såpa och fingrarna för att försiktigt massera ullen utan att den separerades. Precis så mysigt som det låter! 

  

Ganska snart går det att ta i hårdare, om man testar nypa upp ullfibrerna syns det hur mycket det tovats ihop. Min favorit är precis mot slutet när jag inte längre kan sabba det hela utan kan ta i precis hur mycket jag vill.

  

Var rejält peppad! Också tydlig terapi att stå arbeta ihop ullfibrer. 
  

När den asymmetriska – men ändå hyfsat jämntjocka – filten torkat var det dags att bestämma vad jag skulle göra av den. Bebistofflor fick det bli (att vi vurmar för tovade tofflor kan väl knappast ha undgått någon av er)! Utgick från en bild på Pinterest och de går självfallet lika bra att göra av köpt filt. Om inte bättre (jämnare osv)…

  

Klippte till sulor lagom till en sex veckor ung brorson och två avlånga bitar som skulle bli överdelen. 

  

Mitten av den långa remsan ska sitta längst bak på hälen och därifrån sydde jag ihop med langettstygn. Ändarna läggs omlott framtill och det är lätt att klippa till dem så att allt blir jämnt.

Redo att värma små små fötter!

  

Lyckat misslyckande

  

Med inspiration från Malins tovade tofflor som jag verkligen gillar att låna när jag är hos henne bestämde jag mig för att göra ett eget par. Stickade, sydde ihop, och sen var det dags för tovning – och här nånstans tappade jag ovetandes kontrollen. Jag ville nämligen att tofflorna skulle vara ordentligt tovade, och efter att ha pratat med Malin som fick tvätta sina två gånger och läst kommentarerna på det här inlägget (på en fantastisk blogg för övrigt) tänkte jag att det var lika bra att köra på 90 grader direkt. Vilket på grund av tvättmaskinens förval höjdes till 95… Lite peppad väntan och därefter var det dags att öppna luckan och låta ens ansikte spegla den inre förvirringen över att tofflorna i storlek 38 inte gick att finna då de förvandlats till två minitofflor i storlek 25. Så sjukt små, så sjukt tovade! Och ja, faktiskt fina! 
  

Blir oerhört fascinerad av ullens egenskaper och hur vacker färgen och strukturen blev jämfört med hur det såg ut före tvätt, vilket ni ser här ovan. Samt den makalösa lyckträffen att de blev exakt min sons storlek. Om de blir för halkiga ska jag sula dem med skinn från en gammal skinnjacka, och om jag ska tova fler tofflor blir ursprungsstickningen meterlång – eller temperaturen något lägre.