Challenge accepted

Flödet fylls av tio år gamla bilder och minnen (här kan ni läsa det vackraste hittills) och som ett resultat av ten year challenge drunknade jag nästan i den externa hårddisken. På ett bra sätt!

2009 började med Livskraft, det enda året lägret inte har varit över nyår utan istället över trettondagshelgen, så märkligt?

Alla var där! Britta var bokbordsansvarig.

Anton bad för mig, alltid en hit. Och jag predikade för typ första gången.

Jag bodde i Uppsala med Klara och Fanny, i en lägenhet med egen ingång vilket var värsta lyxen på den tiden (och kanske nu också). Vi levde verkligen livet på det härligaste av sätt och det var aldrig dålig stämning (läs mer här).

Fyllde 21 och blev firad. Har lite svårt att ta in att jag bodde i samma stad som alla dessa underbara människor.


Gissa vem av dessa som blev psykolog.

Förutom att hänga med folk typ jämt läste jag freds- och konfliktkunskap och på vissa kvällar även amarinja. Kul och oklart:

Etiopienlängtan var inte att leka med. Åkte till London med Salts styrelse och tog den här bilden för att stället påminde mig om landet jag hellre hade åkt till:

Sen kom våren till Uppsala! Det blev grillkvällar och fler anledningar att hänga.

Vissa var väldigt nykära.

Vår equals valborg, särskilt i Uppis. Julia frös och jag var varm, så var det jämt. Obs på telefonen och sjalarna!

Malin bodde i Stockholm så jag åkte dit ofta. Gick på Betelspelningar och andra spelningar.

Malin, Malina och jag åkte med ett gäng andra till Taizé i Frankrike. När vi kom hem till Uppsala igen var lägenheten strömlös för att vi inte betalat elräkningen. Drömliv. Sen skulle Malin och jag åka nattåg norrut med ett otympligt piano hon hade lånat av nån över sommaren.


Somrarna när man kom hem till Pite var speciella, några månader av undantag från det vanliga livet.

Vi var i Umeå och vek en massa pappersgrejer till Mirjam och Anders bröllop – plus att vi tog en massa pauser. Man pausade så fritt den här tiden i livet.

Jag jobbade med konfaläger och skogsplantering och sen var det dags för Uppsala och ännu en ny termin och vacker höst.

Anton, Jesus och Malina, fortfarande sjukt viktiga personer!

I november blev jag faster för första gången och det var stort på alla sätt.

Och här är väl anledningen till den sjuka mängden foton som togs trots att ingen hade en vettig mobilkamera, man använde digitalkameror? Tyget i mitt hår är ett gammalt örngott. Nu är det en taklampa i vårt sovrum istället. Som en slutsats från toppenåret 2009; typ allt finns kvar, bara lite annorlunda. Och snyggare?

Kylan och motsatsen

Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:

Det är nåt särskilt med dig

Det är nåt särskilt med dig
svårt att sätta fingret på
men om du satte ditt finger här
och tryckte hårt
skulle jag få syn på ett alldeles särskilt avtryck
vägar och fåror, det som är du:
fingeravtryck från skaparhand

Det är nåt särskilt med dig
Någon satte fingret på dig

Pirr i magen

Jag blir väldigt lätt bubbligt fnittrig inombords. Den senaste veckan har jag fått pirr i magen av:

korridoren på jobbet

mitt eget kvällsfika när barnet somnat

eritreaner på stan

få prata amarinja

tanken på att åka till Boden

uppenbart skröpliga tanter och farbröder som tagit sig ut på en promenad med stavar

diverse födelsedagsrelaterade grejer

att Gud finns och vill ha med mig att göra

blåbär och havregryn. Alltså. Skulle fixa kvällsmat till Esaias och dessa mörkblå bär och nästan gyllene havregryn var en sån vacker färgkombination att jag blev helt golvad. Försökte ta en bild men jag antar att man behövde vara där för att inse storheten.

Vad blir du peppad av?

Han var här

Det är lätt att personen som dött bara blir personen som dött. Kompisen som inte finns mer, föräldern som inte finns mer, barnet som inte finns mer. Kanske särskilt när någon gått ur tiden tidigare än vi tänkt, då döden blir så överväldigande att den skymmer allt som var innan den kom.

Det kan ta lång tid att inse att den man älskar inte längre är här. Så mycket energi går åt till att förstå just det att det till slut blir svårt att minnas livet och den levande.

Men Tariku är inte främst han som dog, utan han som levde. Han var brutalt ärlig, orädd för konflikter och sanna människomöten. Han var skarp i sina analyser, såg mönster i samhällsstrukturer och människors beteenden. Han var ständigt frisk i tanken. Han gick med stora kliv genom livet, närvarande och kompromisslös. Han blev arg och glad, irriterad och lycklig. Han var principfast och spontan, trygg och modig.

Han var här.

Tre år till trots

Det har gått tre år, jag vet det. Sorgen härjar inte längre lika oberäkneligt i mitt inre och jag mår för det mesta bra. Samtidigt tar sorgen inte slut bara för att ett visst antal år har passerat. Samtidigt finns det så många oskrivna texter om just detta, om Tariku, om livet med och sen utan honom. Tankar som tänkts under de senaste åren, som jag inte velat dela för att de känts för sköra. Nu är läget annorlunda. Det finns få saker som hjälpt mig mer än att läsa om andras sorgeprocesser, och om någon kunde finna tröst av det jag gått igenom vore det en nåd.

Därför, bli inte förvånade när jag nu, till synes helt plötsligt, väljer att skriva om sorgen. Och minns att det ni får ta del av är ett urval. Vissa saker kommer att förbli osagda – och det är som det ska.

Trettiett

Jag älskar att fylla år. Ett förvuxet barn som njuter av uppmärksamhet och presenter, där har ni mig. Igår blev jag 31 och hade det oförskämt bra tack vare vänner och familj i kombination med känslan av nystart, som kanske blir extra stark av att fylla år i januari; nytt år, ny ålder.

Folk frågar numera om jag har någon ålderskris, de kanske tycker jag borde ha det, men nej. Eller jo, en gång för ett par år sen då jag träffade ett gäng konfirmander och mitt under pågående presentation av mig själv insåg att jag var dubbelt så gammal som dem. Hur är det ens möjligt!? Men bortsett från den junidagen har nojan lyst med sin frånvaro, för det är faktiskt skönt att bli äldre. Lugnet har lagt sig efter de intensiva tjugonåntingåren då det alltid var någon som hade kris och panik över vad man skulle plugga, var man skulle bo, vem man skulle vara.

Efter att alltid ha varit den som är yngst – yngst i både syskon- och kusinskaran, yngst i klassen, yngst bland vänner – märker jag att det är ganska nice att ibland vara den som är lite äldre i olika sammanhang. Det är ju fantastiskt att ha yngre kompisar, är kanske på tiden att jag upptäckt det nu. Och bland äldre möts ens åsikter inte lika ofta av ett ”vänta bara” eller ”så tänkte jag också när jag var 22”.

Och om det ändå skulle kännas jobbigt med åldern finns det ju absolut inget vi kan göra för att förändra det faktum att tiden går? Eller så byter vi nationalitet och börjar mixtra med födelseåret, det är ju ett beprövat knep. Men totalt onödigt, åtminstone fram till 40.

Konsten att inkludera

Min svåger Abraham är del av ett riktigt tight gäng. De har känt varandra sen söndagsskolan och trots att de nu är utspridda på tre kontinenter håller de fortfarande kontakten. I februari förra året var det äntligen dags för dem att ses alla på samma gång i deras hemstad Addis Abeba, vilket inte hade hänt på många år, 15 för att vara exakt. De pratade i munnen på varandra, körde bil runt i en nästan oigenkännlig stad och drack otaliga koppar kaffe.

Jag hade verkligen förstått om de bara hade ögon för varandra, men de överraskade mig till den grad att jag fortfarande tänker på det. Vi var nämligen i Etiopien samtidigt som dem, och det var så självklart att Esaias och jag skulle bli en del av deras gäng. Vi fick vara med på luncher och gruppfoton, dop och parkhäng – när jag någon gång tänkte ge dem lite space och kom sent fick jag genast frågan var vi hållit hus. Äntligen! Vi har saknat er! Min fru var här och undrade var du var! Visst kommer ni imorgon också?

Första hjälpen vid sorg

Hur man bemöter någon som sörjer är inte lätt att veta. Till och med den sörjande kan ha svårt att urskilja vad som egentligen hjälper – när jag var som djupast i sorgen efter Tariku kändes allt bara fel och det var nästan omöjligt att identifiera och formulera mina behov. Svenska kyrkan har något som kallas första hjälpen vid sorg, med syftet att ge konkreta råd till alla oss som lätt står handfallna när människor i vår närhet drabbas av svårigheter. Och det är så bra! Jag håller med om varenda råd och kan se att just de här grejerna är det som hjälpt mig genom de senaste tre åren. In å läs!

Tack tiden

Medan andra vill mysa med bebisar hejar jag på tiden, för varje ålder har visat vara den bästa jag har upplevt. Älskar att min son växer och längtar inte tillbaka alls? Jaja, småttingar har också sin charm, men de är inte alls lika roliga som femåringar.

Som häromdagen, då munnen gick i ett som vanligt:

– Vad heter Esaias på japanska? Jag gissar bara… Curry?