Vart skulle jag gå?

En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.

Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.

Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?

Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.

Gladiator eller glädjetår

Om förra veckan var en seg början är den här mer av en nystart. Det är en härlig hop människor jag får ha att göra med, en gigantisk isbjörn står i foajén och lektionsplaneringen ser lovande ut. Igår kom en fråga om vad gladiator betyder – trodde jag, tills det framgick att det var glädjetår som menades. Man lär så länge man har elever.

De perioder som jag inte jobbat med människor som inte är födda i Sverige har det kliat i mig. Det har känts fattigt och fel. Men hur kan tiden räcka till att lära känna, bygga relationer, lyssna och följa upp? Kvällar och helger? Med ett barn i hasorna och i konkurrens med samspråkigt umgänge som går av bara farten?

Jag har, bara delvis medvetet, byggt in det liv jag vill leva i mitt arbete. Som att jobba med sin hobby, vilken i det här fallet är människorna och inte svenskan eller matten. Med det inte sagt att jag på något sätt blir klar eller nöjd med bara jobbet – det finns mer liv att leva när arbetsdagen tagit slut – men det ger en grund som jag kan stå för och vill leva med.

I ärlighetens namn kan det vara svårt (om än inte omöjligt) att få till en ärlig, ömsesidig vänskap när de yttre förutsättningarna är helt olika. Lätt att nästla in sig i höga förväntningar, kulturkrockar eller otydlighet. Lärarrollen hjälper mig på det sättet. Den är tydlig, något att ta avstamp från i seendet och lyssnandet. Dessutom ger jobbet en kontinuitet jag aldrig skulle lyckas uppbåda ideellt, hur goda intentioner jag än må ha. Dag efter dag, vecka efter vecka, med alla dessa jag inte hade känt om det inte vore för att vi tillbringar vardagen tillsammans.

Familjen

Jag letade ett foto på min telefon när mina ögon föll på den här bilden från i somras då vi var i Uppsala, själva i våra vänners lägenhet. Synen fick mig att stanna upp i scrollandet och överrumplas av hur mycket jag tycker om oss. Det vi är, det vi har blivit. Att vi, samtidigt som hans värld blir större, blir tightare. Hur väl vi känner varandra och hur hans ökade förståelse och empati ger möjlighet att gå djupare och bli starkare. Det är mycket energi, kul och kreativitet, spontana utrop, dans och pyssel – tänk att vi är så lika? Man blir som man umgås och han är mitt bästa umgänge.

Januari

Jag tillhör den lilla skaran januarigillare. Teoretiskt förstår jag att mörkret är lika mörkt nu som i december och att vintern knappt kommit halvvägs, men jag kan inte låta bli att tycka om den här månaden. Julen i ryggen, ett nytt år, det pratas om förhoppningar och nya tag.

Det har känts motigt att bryta upp från ledighet och tvinga sig att somna i tid, köra långt och fokusera, men det ger också en annan typ av luft. Mer variation, fler samtalsämnen, styrfart. Dessutom har jag fyllt år i veckan, blev strösslad med kärlek och fylldes av tacksamhet över mina nära och ännu ett år.

Igår sken solen pang på och jag hörde fåglarna igen. Så mycket skönhet det finns. Även i januari.

(bild från Morgan Harper Nichols)

Klipp och klistra

I lugnaste jullovslunken tog jag fram gamla illustrerade böcker och almanackor, letade rätt på fint och berg och himmel.

Kombinerade färger och former

Efter en stund fick jag sällskap

Och som så många ungar är han ett konstnärligt geni. Ingen ängslighet eller jämförelse, han bara kör

Bloggeriet

För ett år sen bestämde jag mig för att ge bloggandet en nystart och kapa den här platsen (med fullt samtycke från min medbloggare Malins sida). Vad jag är glad att jag gjorde det! Det har varit så roligt och utvecklande att få skriva, tänka, dela med sig och därefter få ta del av er respons, både här och på andra sätt. Jag uppskattar så att ni vill läsa, fortsätter besöka den här sidan – och att ni blir fler!

Vet att sånt här kan bära eller brista, men det vore kul att få lite input från er! Vad gillar ni att läsa om? Vad önskar ni få veta mer om? Och vilka är ni ens??? (Ja, jag veeet att det kan vara skönt att läsa bloggar inkognito, så om ni vill svara på de övriga frågorna utan att röja er identitet har jag för veckan gjort det möjligt att kommentera anonymt. För allas trevnad och privacy)

Och som alltid får ni hemskt gärna tipsa andra om att komma hit och läsa – även om ni bara syns som en siffra i statistiken blir jag uppriktigt glad för varenda en. Tack!

Hittills

Januaris fyra första dagars fördelar:

Sen kväll och sen morgon

Kvantitetstid

Att åka hem från vänner och vara pirrigt lycklig över sanning, närhet, ärlighet, bön och bara allmänt kul

När han går out of character och sorterar pärlorna

Sms som bubblar av uppriktig tacksamhet

Att jämfört med många andra vara totalt ouppstyrd, att dagarna ändå fylls med bra

Att ta sig ut

Handla sent i kvällstom mataffär, när min son oombedd packar varorna och kassörskan säger: vad snäll du är, det är inte många barn som hjälper sin mamma på det där sättet

Se kusinerna leka i timmar

Folk som får oss att se ut såhär

Att ta över pussel andra påbörjat

Ett två och en halv timme långt telefonsamtal utan att bli det minsta less

”Du är bäst, mamma.” Blir inte less på det heller

2020

Vips var vi på andra sidan. Tjugotalet, hej på dig. Jag känner mig nästan lite nervös av den påtagliga känslan av ett nytt kapitel. Vad ska hända nu? Vad ska det här året fyllas med? Jag sysslar inte med löften men gillar att blicka framåt, hoppas och längta.

Jullovet känns långt och än har vi flera dagar kvar. Vi sover länge och låter dagarna reda sig allt eftersom. Älskar att vara ledig! Jag suger fortfarande på måndagskaramellen, en dag på nyårslägret Livskraft. Blev golvad av skönheten i människor och Guds godhet och storhet. Och kvällens tema fastnade i mig: Tänk om det finns mer?

Nittons sista

Det har varit ett långt år, i positiv bemärkelse, proppat av saker som inte låter sig fångas på bild. På ett sätt har inget märkvärdigt hänt. Jag bor kvar på samma ställe, jobbar på samma jobb, är fortfarande singel. Det har varit fullt av vanliga tisdagar och onsdagar och matlådor och längtan efter helg. Men just det har varit finare än någonsin, mättat av skönhet och mening. Och mycket av det som har varit svårt och jobbigt har parallellt rymt gemenskap, tillit och transparens.

Jag har blivit utmanad och uppmuntrad av människor i min närhet. Jag är friare, ärligare, modigare och friskare än för ett år sen. Mer mig själv.

Vissa saker kommer jag minnas tydligt: Esaias skolstart, finlandsresorna, midsommar med de många nära vännerna. Sjukdomarna som härjade. Löpningen som fick mig att må bättre och se klarare. Hur Gud visade sig vara större än jag tidigare trott. Hur Nils och Evelina kom in i mitt liv med aldrig tidigare skådad självklarhet.

Ett nytt decennium är bara några timmar bort. Jag önskar så att ni får känna friska vindar i ert inre den här kvällen och veckan. Gott nytt år!