ritat

Fördel deltid

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Himlen är otroligt blå

”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.

Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.

Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.

Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.