Tariku

Fyra år utan

I söndags var det fyra år sedan Tariku dog. Han har varit borta lika länge som vi var ett par, och lika länge som vi var vänner innan vi blev mer än så. Fyra år.

Det är tolv år sen jag träffade honom första gången, i Mbarara i södra Uganda. Då var den tioåriga åldersskillnaden påtaglig och vi levde totalt olika liv, hans engelska var sämre och min amarinja obefintlig. Ändå blev vi vänner, på det sätt man bara blir av att testa nya saker och få gemensamma erfarenheter. När vi efter avslutad kurs i Uganda och praktik i Etiopien skulle åka till Sverige sa han: du kommer att komma tillbaka.

Jag kom tillbaka.

Vem hade jag varit utan honom?

Ljusslingor, julmusik och pepparkaksdoft vinner mark – jag har längtat för första året på länge, men ändå kommer minnena som en blöt filt. 2014 års adventstid då konsekvenserna från stamcellstransplantationen bröt ner hans kropp och höll på att ta hans liv. Då vi tröstade oss med att det bara var en jul på sjukhuset, det kommer fler jular. 2015 års adventstid då han hade dött och lägenheten fylldes av blombud och fika som andra bakat. Soffan stod vid fönstret och luften var tät.

Tidigare milstolpar, årsdagar och halvårsdagar, har känts som små segrar. Yes, vi klarade ett halvår! Ett år, två år, tre år. Fyra år känns för mycket. Till en början var sorgen konstant och orubblig – numera varierar den i styrka och känsla, och när den slår till ordentligt blir kontrasten till liv och glädje smärtsamt tydlig.

När jag ser på mitt liv är det så mycket som är annorlunda nu. Så mycket som skulle ha varit nytt för Tarre; vännerna vi umgås med, husförsamlingen, vad Esaias säger och gör, mitt jobb, relationen till hans familj och musiken vi lyssnar på. Livet har fortsatt framåt i full kraft, om jag hade velat hejda det hade jag nog inte haft en chans.

Det finns så mycket kvar att lära av Tariku, så mycket jag inte vill glömma utan snarare gräva djupare i, lära mig bättre. Hans blick för evigheten och andra människor, att orädd tackla nya situationer för att Gud är med. På så sätt känner jag att Tarre har min rygg; han har gjort och gör mig modigare, djärvare, mer konsekvent. Han har väckt en längtan efter mer kärlek, godhet och sanning. Det var så mycket Gud i honom. Och det är tomt utan honom, men det hade varit betydligt värre om han aldrig funnits.

Tack Gud för att han fanns.

6 oktober

Idag är det sju år sedan Tariku och jag gifte oss. Regnperioden var över, leukemibeskedet hade kommit någon vecka tidigare och organisationens gästhus var fullt av vänner och familj (som ni kan se på filmen här nedanför). Dagen fylldes av kärlek från Gud och våra nära, glädjen var stor och vi var säkra på beslutet att leva livet tillsammans.

Som nygift önskade jag att vi hade varit gifta längre – det kändes som att vi hade varit det. Och på något konstigt sätt känns det fortfarande så, att vårt treåriga äktenskap var fullmatat med liv och kärlek. Tariku var en underbar make. Han visade kärlek på sätt som jag förstod, bar oss i bön och diskade alltid utan gnäll. Tänk att han valde mig, att just jag fick vara gift med honom.

Bortom graven

I sorgens första fas blev jag inte tröstad av tanken på ett återseende, det eviga livet och uppståndelsen. Jag ville ha Tariku tillbaka här och nu, inte där och sen. Om vi en dag får mötas igen, fria från sjukdom, smärta och synd, är det något helt annat än det vi hade tillsammans här på jorden – säkert bättre, men okänt. Även om vårt treåriga äktenskap var kantat av fruktansvärda omständigheter var det vårt och vackert. Sen, oåterkalleligt. Det vi hade kommer inte tillbaka.

Sakta har jag gått på en väg mot mer förtröstan, och har fått höra viskningar om att det finns så mycket mer än det jag ser och tror mig veta. Att det finns sann befrielse också från dödens härjande. Gör det saknaden mindre? Nej, faktiskt inte. Men det välkomnar det spirande hoppet och lär mig att livet fortsätter på gravens båda sidor, trotsigt och starkt.

Tariku var förankrad i evigheten, inte som en verklighetsflykt under sjukdomsåren utan som identitet och tillhörighet. För honom var himlen aldrig bara en fluffig barriär för att dämpa fallet efter dödens grepp, utan målet, meningen, hemlandet. Graven är en hållplats, inte slutet. Och med det följer en skillnad i sorgen, för hur konstigt det än låter unnar jag honom att vara där, helt fri i sitt hemland.

Han var här

Det är lätt att personen som dött bara blir personen som dött. Kompisen som inte finns mer, föräldern som inte finns mer, barnet som inte finns mer. Kanske särskilt när någon gått ur tiden tidigare än vi tänkt, då döden blir så överväldigande att den skymmer allt som var innan den kom.

Det kan ta lång tid att inse att den man älskar inte längre är här. Så mycket energi går åt till att förstå just det att det till slut blir svårt att minnas livet och den levande.

Men Tariku är inte främst han som dog, utan han som levde. Han var brutalt ärlig, orädd för konflikter och sanna människomöten. Han var skarp i sina analyser, såg mönster i samhällsstrukturer och människors beteenden. Han var ständigt frisk i tanken. Han gick med stora kliv genom livet, närvarande och kompromisslös. Han blev arg och glad, irriterad och lycklig. Han var principfast och spontan, trygg och modig.

Han var här.

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)