musik

Barkley, amarinjan och nåden

Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:

Bildresultat för barkley marathons netflix

Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderland om samma person.

Bildresultat för where dreams go to die

Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!

Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:

Schibbye och Sey

Nu, vänner, ska jag tipsa er om två utomordentligt bra grejer att lyssna på:

Martin Scibbye, aka the swedish journalist, etiopiensvensken, misstänkte terroristen, har gjort en dokumentär om poeten Caalaa, en av hans medfångar från tiden i Addis Abeba. Vill inte avslöja för mycket (spänning ni vet) men han kommer i alla fall till Sverige. Gripande, upplysande och faktiskt rätt sentimentalt för mig, en annan fd etiopiensvensk. 

Så till Seinabo Sey. Hon är ett geni. Hennes debutalbum är enormt kritikerrosat och jag förstår verkligen varför, det är nämligen fantastisk musik. Jag har lyssnat igenom det en massa varv och ibland tänker jag att omväxling förnöjer och slår på nåt annat – jag står ut i en halv låt ungefär, sen är jag tillbaka till Pretend