önskeinlägg

Pengar

Tre saker har präglat min syn på pengar mer än något annat;

Vännerna i Uppsala. Från nollsju och några år framåt delade jag vardagen med mitt älskade Uppsalagäng som hade och har stark kärna och öppna gränser. Förutom ovanligt roligt häng hade vi rättvisenätverk, temakvällar i kyrkan och diskussioner om livets alla frågor. Vi ville inte att våra liv skulle styras av andra värden av en jakt på mer pengar. Hur kan vi leva annorlunda? Pengar är bara siffror på internet, sa en kompis. Jag vill inte drömma kakeldrömmar, sa en annan. Jag köpte i princip aldrig nyproducerade kläder men däremot alltid ekologiskt och rättvisemärkt utan att jämföra priser – ”för det här priset är ju det rätta”. Det är lätt att vara idealistisk när alla lever på CSN och vuxenlivet just har påbörjats men de där åren och samtalen blev en viktig grund för hur jag ser på både livet och ekonomi. Under mer knapra år har tankarna på och vanan av en enkel livsstil hjälpt mig betydligt mer än försäkringar och sparande.

Vikten av givande. Kanske är det ett resultat av en uppväxt inom kyrkan eller ett internationellt intresse, men från första sommarjobbslön har givandet varit en del av min privatekonomi. Praktik påverkar tanke och jag tror det finns tusen poänger med att dela med sig. Dels för att pengarna kommer andra till del, men också för att den som ger får märka att det som blev kvar räckte och att det finns en befrielse i att inte hålla hårt i vartenda öre. Givandet kan variera i storlek men ska inte prutas bort. Sen har också jag många gånger hjälpts av andras pengar, så det är verkligen inte en enkelriktad väg.

Vetskapen om hur folk har det. Det globala perspektivet kan nog aldrig suddas ut från mitt medvetande. Det händer att folk frågar hur jag klarar mig ekonomiskt, med tanke på att jag är en deltidsarbetande ensamstående förälder, men svaret är alltid att det funkar bra. För det gör det. Det är liksom inpräntat i mig att jämförelsepunkten inte kan vara svensk medelklass, köksrenoveringar och utlandssemestrar. Och det är inte ett sätt att lura hjärnan, det bara är så att vi tillhör de rikaste på jorden.

Vreden

Ilskan bubblar inom mig
över dålig internetuppkoppling
en full parkering
sena ankomster
ett barn som inte kan somna
och att jag köpt en pryl precis innan nedsatt pris

Vreden brukade brinna inom mig
över orättvisa arbetsförhållanden
hemlöshet
segregation
oärlighet
och min egen egoism

Vi luras att tro att ilskan är problemet
när den kanske bara är felriktad

– Bli inte arg nu
som om arg var det värsta jag kunde vara
som om likgiltig inte var värre

– Lugna ner dig nu
som om lugn var det bästa jag kunde vara
som om lidelsefull inte var bättre

Dalar bedövas med offrade toppar
tills hela landskapet blir platt
ljummet och kontrastlöst
ett utsmetande filter över hela tillvaron

Känslokompassen visar fel
uttryck gör oss obekväma
till och med Gud överreagerar

För vi misstog vreden för vårdslöshet
känslobaserade beslut och elakhet
nyckfull, taskig och våldsam
När den istället var en brinnande eld
fart, energi, riktning och beslutsamhet
ett stadigt hjärta
Den som står upp och reagerar
Den som vågar skrika ut sin sorg, sin kärlek

Låt mig gå
Från låt gå-mentalitet till tydlighet
Ge mig tålamod för bakgrundsbrus
långa leveranstider och tekniska problem
Ge mig åter rättmätiga reaktioner
bestämda steg och klar röst
Ge mig helig brinnande vrede
– rätt riktad och skarp

Rasismen

Det var en som ville att jag skulle skriva om rasism. Det har jag också velat, men vem är jag att skriva om en orättvisa som inte drabbar mig? Men – vem är jag att inte skriva om den orättvisa som drabbar så många av dem jag lever nära? Till exempel den som hälsar på sina kollegor på Coop men inte får något hej tillbaka, trots att de pratar massor på jobbet. Den vars yrkeskunskaper går förlorade för att de inte uttrycks på perfekt svenska. Den som butikspersonal tittar snett på och väktare följer efter. Den som alltid reagerar på barnbokskaraktärer som också har brun hud och mörkt hår, för de är sällsynta. Den som ständigt tas för lågutbildad trots masterexamen. Den som från ett barn får höra att brun är en sämre färg. Den vars födslovärkar inte tas på allvar och är en hårsmån från att föda hemma.

Som familj, vän och lärare till rasifierade går det inte att blunda för rasismen. Som vit tillåts jag vara mig själv; arg, ledsen, glad, intensiv, lugn, lat, pratglad eller tyst. Som svart måste du gå emot massvis av förutfattade meningar och tillskrivas egenskaper, till störst del negativt laddade, innan du ens har öppnat munnen. Vi bemöts och döms på olika grund. Det kan om man har tur bara handla om ett första intryck, men alltför ofta innebär det begränsad tillgång till arbetsmarknad, vård och demokratiska institutioner.

Vi är på stranden och jag kommer på mig själv att gå nära min son, som ett alibi. Jag vet att det är sjukt, men jag vet också att min son döms hårdare än andra högljutt lekande barn, som råkar vara blonda. På PMU ljuger jag, när han frågar om de stora bilderna på väggarna som hänger där för att väcka medlidande och köplust. Det där är en student, det där är en läkare, ljuger jag. Vi pratar mycket om fattigdom i vår familj men det ska inte stå likhetstecken mellan den och en viss hudfärg.

Jag tänker på oss som sett liknande bilder i ett helt liv. Att svarta ansikten visats för att be om pengar eller porträttera problem – och nu tror vi oss stå opåverkade? Klart alla är lika mycket värda! ropar vi gång på gång men ser ändå inte vilken skev verklighet vi matar oss själva och våra barn med i varje tv-program, film, musikstycke eller bok. Proportionerna är helt off och bildens makt är stor. Räcker det inte med lite välvilja för att skaka av oss glasögonen som gör skillnad på folk och folk? Bevisligen inte, eftersom berättelserna om orättvisan fortsätter att berättas.

Jag har vänner som inte blivit trodda av sjukvården. Hade min kompis fått hjälp innan cancern blivit så långt gången om hon varit vit? Det vet vi såklart inte, men mycket talar för att det hade varit annorlunda. Kan man skylla på språket när någon bara får jobb långt under sin utbildningsnivå och kapacitet, när språket i själva verket inte är något problem? Vi kan säga att rasismen inte drabbar oss men i själva verket är det en skevhet i hela samhället – som påverkar oss alla. En frihet på andras bekostnad är ingen sann frihet.

Hälsa från mig

Du kan väl hälsa till Elin, 15
att killarna i klassen inte vet vad de pratar om
att Malin är en keeper
och att man inte måste spela fotboll hela livet

Uppmana mitt tjugoåriga jag
att ta det lite lugnt ibland
att sätta ord på det som skaver
och att söka Gud för den större bilden

Kan du säga till mig som 25
att den tilltagande stormen till slut kommer bedarra
att känna efter
och att ta gravidbilder

Berätta för trettioåringen
att det vore bra att be om hjälp oftare
att det finns toppenpersoner som inte dykt upp än
och hur mitt hår ska hanteras

Söndagstips

Solen sken på stammar och toppar redan klockan åtta, en bra start på dagen! Vi ska snart ge oss ut men först kommer ett önskeinlägg med mina bästa söndagstips. För alla är inte utemänniskor och ni som är det ska väl också komma in någon gång?

Vi börjar med det enda tidsbegränsade, dokumentären Ett grönländskt äventyr som finns på svtplay till och med imorgon måndag. Jag började se den igår för att jag gillar allt som har att göra med personer eller familjer som väljer att bosätta sig i ett nytt land med en ny kultur, jag hade inte förväntat mig att bli helt tagen. Den är vacker, sorglig och gestaltad på ett osentimentalt sätt. Känslan hänger kvar i mig idag.

Så till en radda poddar som liksom hakade i varandra utan att vara sammankopplade på något sätt. Bloggen A Beautiful Mess har jag följt i många år, och i detta avsnitt av systrarnas podd berättar Elsie Larson om sin uppväxt i en strängt religiös miljö. Det smärtar att lyssna på men det som sticker ut är att hon uppenbarligen har bearbetat sina upplevelser – det är ledsamt men inte bittert. Och namnet A Beautiful Mess får en ny mening.

Elsie vittnar om hur fel det kan bli när vi tolkar diverse känslor och infall som Guds röst, men jag tror ändå att det finns sätt att lyssna in Gud som är sunda, som får oss att älska Gud och vår nästa mer. Jag har ofta använt skrivandet i detta, och det här poddavsnittet påminde mig om vilket fantastiskt verktyg det kan vara.

Här intervjuas Kardinal Anders Arborelius som säger en massa intressanta saker, framförallt i slutet då han talar om att söka och finna Gud i allt – inte bara i naturen utan också i mötet med andra människor, vilket för oss till podd nummer fyra:

Vad händer när vi fylls av förundran? Och vad är det som väcker denna känsla hos oss? Det är underbart när andra kan ta ens egna tankar och hobbyanalyser vidare.

Slutligen vill jag tipsa om en av Bibel Projects senaste klipp; ett tillfälle att öka sin förståelse av – och förundran inför – Guds trofasthet.

Hoppas ni alla har en ljus och vacker söndag!

Alla andra har kompisar

I en podd hörde jag om en undersökning som visat att det finns två peakar av upplevd ensamhet i människors liv. Den den ena är egentligen ganska självklar och infaller i slutet av livet när ens kompisar antingen har dött eller är för dåliga för att kunna umgås. Den andra infaller sig långt tidigare, strax innan 30. Analysen var att dessa år ofta präglas av partners och barn eller bristen därpå; singlarna upplever hur nyblivna föräldrar tar tåget mot en destination dit de inte kan komma, medan de som är först med att bilda familj inte kan ta del av det sociala livet som förut och kan uppleva sig ensamma i sin nya livssituation.

Strax innan 30 var mina bottenår, och den största anledningen var garanterat sjukdom och sorg. Men det fanns också annat, kanske en slags växtvärk eller chock över vuxenlivet. Minnet av supersociala studentår var färskt, det kändes som nyss vi satt i varandras second hand-soffor till mitt i natten. Nu satt jag i en annan sliten soffa, men kände mig ensam och trött. Det var barn och tider att passa och dåligt med input. Vi börjar jobba och vips finns det inte torsdagsförmiddagar eller måndagsluncher att fylla med vänner. Vi kanske flyttar längre ifrån varandra. Och vilken skillnad det var att vara singel och 28 jämfört med att vara singel och 22. När alla var singlar fanns det alltid någon att prata med (oavbrutet, i timmar) men när mitt äktenskap abrupt tagit slut var de flesta gifta och mina närmaste hade nu någon annan som var deras närmaste.

”Tur att du har så många att prata med”, fick jag ofta höra under den tiden, från bekanta och inte så jättenära vänner. Det hade jag till viss del, men det var säkert många som tänkte att det fanns andra som stod mig närmare. Och hur lätt är det inte att tänka så, att alla andra har massor med nära vänner, det är nog fullt. Men oftast är det inte det, och nu generaliserar jag hej vilt men jag tror att de allra flesta har plats för och behov av ännu en vän, eller att en bekant ska komma närmare. Jag tänker på alla gånger jag själv har blivit förvånad när det visade sig att det fanns plats för mig i diverse briljanta människors liv. Jag som trodde att deras kompisskåp redan var fullt.



Vad tänker du om det här?

Om att blogga

Häromdagen påminde WordPress mig om att det är sex år sen Malin och jag startade den här bloggen, och jag själv kan räkna ut att det var två år sen jag fick ensam vårdnad om sidan. Jag är så glad för den här platsen. Igår frågade jag på Instagram om någon hade förslag på vad jag skulle blogga om, jag fick så många bra svar (som jag kan ha nytta av i veckor) och ett var detta; om att blogga. Och det hade jag kunnat prata om i timmar, för jag älskar allt med bloggandet. Att fota sånt jag fastnar för, redigera bilderna på mobilen, skriva texter, sätta ord på det jag märker och tänker. Att läsa era kommentarer eller prata med någon som läst något, höra att flera har börjat nåltova eller att en annan har fått upp ögonen för något nytt. Det är lyx att ha ett eget ställe på internet, utan reklam eller vinstintresse, där jag vet att du som läser här har valt det själv. I ett flöde kan jag vara rädd att ett ymnigt postande sticker folk i ögonen – kolla här kolla här kolla här – men på en egen sida kan jag lägga upp det jag vill i vilken takt jag vill, och samma sak med mottagandet. Jag vet inte exakt vilka ni är som läser och det är också ganska skönt att bygga något utan identifierade följare och snabba likes.

Att blogga är som att sätta ihop en tidning, ett magasin med den blandning av bilder och texter jag vill och skapa en helhetsbild snarare än ögonblicksbilder. Det tillåts vara långsamt och långsiktigt och den här formen av skrivande passar perfekt för mig. När Lunarstorm var en grej skrev jag offentlig dagbok där, sen på Paltkoma, därefter några svängar med Resedagboken och Etiopienbloggen. Jag lägger egentligen ganska mycket tid, och faktiskt en del pengar, på detta, men det känns aldrig jobbigt. Det bara händer, kul hela tiden, aldrig något tvång.

Så tack för att ni läser här och är så fina med mig. Självklart får också ni lämna förslag på ämnen eller rubriker, kommentarsfältet är lika öppet som alltid!