Elin skriver Malin fotar

Vart skulle jag gå?

En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.

Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.

Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?

Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.

September

September är här! Enligt mig årets bästa månad, när luften är klar och krispig och färgerna vackra. När hetsen från sommaren lagt sig och känslan av nystart tar över. Många pratade om höstkänslor redan i början av augusti och jag protesterade, inte så mycket av kärlek till sommaren som av en vetskap om att september och oktober kan höst så mycket bättre än sensommaren. Men nu, nu är det skördetid och skön vardag med den vackraste av kulisser.

Dagar och siffror

Dagarna går snabbt, veckan långsamt, när terminen ska dra igång och huvudet fylls av namn och scheman. Lämna, hämta, köra, äta, diska, träna och försöka komma ihåg vilken dag det är och hitta en lucka för att veckohandla. Jag gillar att vi är igång nu. De sista semesterveckorna började det krypa i kroppen av en vilja att göra nåt – inte för att dagarna på något sätt var innehållslösa, men jag längtade lite efter att få kliva ut ur min trevliga bubbla av vänner och strandhäng. Ut till verkligheten där picknickkorgens innehåll inte är dagens viktigaste fråga.

På vägen hem idag hörde jag politiker prata volymmål och söktryck och krocken – den bildliga, tack och lov – var ett faktum. Det kalla och hårda politiska sifferspråket i kontrast till förnamn och efternamn och mänsklighet. Kanske får det bli ett löfte till de människor vi kommer att möta; du är mer än en siffra för mig.

Askonsdagen

Askonsdagen faller väl under kategorin bortglömda dagar? En slags annandag efter fettisdag, när den i själva verket är startpunkten för den stora fastan; 40 dagars förberedelse inför påskens avgörande vändning från död till liv. Jag har sett fram emot det här dagen, mycket tack vare att jag läste Peter Halldorfs Spåren till det fördolda – betraktelser för fastan i januari då jag skulle skriva en recension för Dagens räkning (här kan ni läsa den). Men också för att jag så ofta möter människor för vilka fastan är en självklarhet, dels muslimer men även kristna från andra delar av den världsvida kyrkan, och tänker att de har något jag saknar. En rörelse av förminskning och begränsning, att kunna avstå något till förmån för det som är viktigare. En träning i solidaritet med dem som lever i fattigdom och hunger. En motkultur som behövs när allt annat tycks handla om mer, mer, mer.

Igår såg jag Konsten att städa med Marie Kondo, och även om städprogram inte är någon favorit och jag somnade i soffan innan första avsnittets slut är det uppenbart hur en utrensning påverkar människor. Efter att ha gått igenom garderober, kök och garage vittnade ett gift par om hur de blivit mindre arga på varandra, fick mer energi och allt var bättre. Förvisso var detta filmat och klippt, men jag tror det ligger en hel del sanning i det. Och varför skulle det vara annorlunda på andra plan i livet? Ibland måste saker sorteras ut för att annat ska få plats. Fastan kan bli ett tillfälle att rensa i livet och tankarna, och jag är den första att erkänna att det behövs.

Eller som Halldorf skriver i inledningen av sin bok:

Fastan är inte en dyster tid, den är, som man sa förr, själarnas andliga vår.

Natten till onsdag

foto malin hansson

Allt käckt har karvats bort från detta som är vårt liv
Kvar är minnen och slagna krigare
Val och inställning har bytts ut mot
Om Herren vill
och
Om vi får leva

Om vi får ska vi leva som aldrig tidigare
Äta för att vi kan
Leva för andra för att vi kan
Kramas jämt för att vi kan

Hoppet lever, det gör han
Vitnade knogar runt själens ankare
Han låter sig inte skrämmas så vi ropar igen
Han ryter åt stormen men talar ömt till oss:

Herren vill, ni får leva.