vänner

Med tåg från Älvsbyn

Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.

Och jag blir bjuden på både godis och chips.

Sportlovet

De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.

Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.