vänner

Känner du samma?

Jag tror att det finns saker som är bra att hålla för sig själv. Stora beslut kan nästan besudlas om en massa andra ska spåna fritt, tänka högt och säga vad de tycker. Omvälvande känslor av kärlek och sorg kan behöva ha sitt eget space inombords en tid. Och när det handlar om andra människor blir ett delande lätt till skvaller. Men med det sagt finns det en hel del som blir bättre och lättare av att prata om det.

Häromdagen blev detta väldigt tydligt. Jag kände mig ensam och vilse i mina känslor men behövde bara yppa ett ord till en vän så krokade hon tag och berättade hur hon kände igen sig. Sen pratade jag med en annan och en tredje – samma sak där. Någon ursäktade hur hon började prata om sitt eget när det i själva verket var balsam för min själ. Har du känt samma sak? Bara att få berätta hur något känns kan vara förlösande nog – att dessutom få höra att man inte är ensam, att någon har gått före, kan vara en fantastisk befrielse. Nycklar till att hantera livet är till för att delas.

Första helgen i september

Det var en strålande helg. Tranorna samlades och gjorde sig resklara ovanför våra huvuden samtidigt som en halo omringade solen. Det var svårt att inte förundras över Guds skapelse men också svårt att inte få Beyoncé på hjärnan.

Delar av vår lördag fastnade på film. Det var kalas för rosengrenarna, obehagligt kallt men utomordentligt gott sällskap och fika.

Erik fyller 30 i veckan och det känns som evigheter jag gjorde det, men tre år är ju bara tre år. När jag igår plockade krusbär tänkte jag på saker som hände för ett år sedan, det känns som ett annat liv. Och nyår, har det verkligen bara gått åtta månader sedan dess? Så blir det kanske när livet fylls med överflödande liv.

Vännerna i veckan

En vän säger att hon saknar mig

En annan hade tänkt ringa men jag hinner före

En tredje blir glad för att jag är det

En fjärde skickar ett klipp som får mig att skratta högt

En femte längtar efter oss

Med en sjätte känner jag en samhörighet som inte alls matchar de få gånger vi setts

En sjunde har ett hjärta som funkar som mitt

En åttonde känner med mig

En nionde ber för mig

En tionde förstår mig

Rikedomen

För första gången på mycket länge åkte vi mer än en timme hemifrån. Vi somnade på ett tåg och vaknade upp till en dröm som tydligen var verklig; djupt efterlängtade vänner, gemenskap utan startsträcka, sommaridyll, fantastisk mat och bubblande kärlek och glädje åt alla håll. Det känns fortfarande overkligt att det hände, att det kunde hända.

I november skrev jag om dem, mitt folk, och även om de varit känslomässigt nära den senaste tiden är det svårt att slå tredimensionella ansikten och riktig ögonkontakt. Dessutom är jag nu mer övertygad än någonsin om att jag har världens bästa vänner. Och ja, jag vet precis hur lyckligt lottad jag är.

Det är speciellt att återses och försöken att sammanfatta det senaste året gör att vi ser mönster och händelser i ett nytt ljus. Vilken skatt att få dela allt fint och svårt med någon som bryr sig och verkligen vill lyssna, och sen skratta tills magen och kinderna värker.

Nu hoppas vi bara att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Men om det ändå skulle bli så vet vi med säkerhet; det vi har är värt att vänta på.

Kan hon så kan jag

En kär vän har lämnat landet på obestämd tid och jag hade inte kunnat vara gladare, för jag ser henne våga. Hon kastar sig in i en ny kultur och ett nytt språk med öppna ögon och öppet hjärta. Idel nya människor och sätt. Hon är ärlig med vad hon är rädd för och ärlig med vad hon längtar efter. Sen handlar hon utefter sin längtan.

Vi pratar om att barn inte gör som vi säger utan som vi gör, men jag tror inte det stannar vid barnen. När du vågar, vågar jag, när du är dig själv kan jag vara mig själv. Vi kan prata om förebilder men mest av allt behövs vanliga människor som gör lite halvläskiga grejer, som går att tänka på när vi själva möter nytt, osäkert eller svårt. Sårbart och modigt. Kan hon så kan jag.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Mitt folk

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

Vi drog till Finland

När jag i fredags satte mig i mina vänners bil var det mycket jag inte visste. Hur många timmar det skulle ta att komma till Muonio, eller att helgen skulle bli årets roligaste.

Vi åkte långt och länge, pratade och skrattade konstant. Totalt hänförda åkte vi till slut in i ett sagolikt naturreservat.

Till hotellet som blev helgens frostiga bubbla.

Det blev lördag och vi var ivriga

för Heta och Christian skulle gifta sig! Alltså dessa två. Fulla av kärlek till varandra och alla oss människor runtomkring. Uppmuntrande, ärliga och hur sköna som helst. Det här är personer som jag haft en direkt koppling med – aldrig något stelt småprat, alltid direkt på det viktiga. Heta hade jag bara träffat en gång innan bröllopet men hon känns ändå som en nära vän. Och Christian har lärt mig så mycket om att lita på Gud och tro honom om gott och stort.

(Om ni vill se fler och vackrare bilder på paret Tapper kan ni kolla den enastående fotografens instagram.)

Bröllopsfesten var skratt och lyckliga tårar, tacksamhet och beundran. Vi dansade i fyra timmar och när vi gick ut för att ta luft möttes vi av den kalla, mörka, tysta natten. Så mättat av skönhet, kärlek och liv.

Känslan håller fortfarande i sig.

Med tåg från Älvsbyn

Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.

Och jag blir bjuden på både godis och chips.

Sportlovet

De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.

Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.