Etiopien

Utan honom

Tisdag kväll och allt som hörs är syrsor och avlägsna hundar och hyenor. Esaias sover, resten av huset likaså. Idag gjorde vi det efterlängtade besöket på nationalmuseet, för inträdet på tre kronor fick vi se både fossiler och kungakronor. Jag hade spänt planeringsbågen hårt men lät tröttheten och Esaias bestämma; vi åker hem och äter lunch hemma istället. Mina Addis-vanor är inte kompatibla med barn, rester från en bihåleinflammation och triggad sorg. Det är skönt att få tänka om, lära om. Hemma innebär prat med familjen, en granne som kramar Esaias och bjuder på bröd direkt från bageriet, och flera partier av både fem tre i rad. Jag är generös med skärmen så att jag får tid att spåra mina känslor.

I teorin är jag nämligen fullt medveten om att en tid här kan riva upp sorgen på andra sätt än hemma, men när det väl händer är det ändå en kalldusch. Sverigevardagen är så mycket min och Esaias, vi har hittat sätt som funkar och passar oss. Här känns det fortfarande helfel att Tariku inte är med. Det var här han var stark, frisk och så totalt sig själv, det var här han levde ut sin vision och var som roligast. Det är hans familj, hans gator, hans språk. Någon i kyrkan kallar mig miss Tariku och random snubbe på gatan ropar ”your husband must be Ethiopian!”. Därför blir det svårare, men också finare. Här vet folk vem och hur han var, det gör mig stolt och tacksam. Och när vi är mitt i allt som var hans blir det tydligt att historien inte är över; det finns mer att hämta.

En flicka i vit klänning

Idag mötte vi en tjej som frågade om Esaias ville leka trots att det var tydligt att han inte förstod vad hon sa. Tålmodigt visade hon hur han skulle kasta upp vissa stenar och fånga andra, lät honom prova. När han sen föreslog att de skulle kasta en vattenflaska och försöka få den att landa stående hakade hon på direkt. Hon petade mig på kinderna, och när jag frågade vad hon gjorde sa hon att hon tog bort mitt hår så att det inte skulle komma i munnen när det blåste. Du har väldigt fint hår! Har du någon näsduk? Min syster där borta är förkyld, jag behöver hjälpa henne. Vet du var toan är? Behöver du gå dit?

Leken fortsatte, hon var hela tiden mån om att andra skulle få testa. När någon råkade trampa på hennes hand sprang hon åt min håll och försäkrade ”det är lugnt, inga problem” trots synbart skrubbsår. Men när hennes flaskkast landade på en pojke bakom henne gick fokus direkt till honom, hon kollade att alla hans fingrar gick att böja, la handen på hans hjärta och frågade om han verkligen var okej.

En mig närstående pojke hade självinsikt nog att konstatera: sådär snäll var inte jag när jag var fyra.

Fyra fina

Jag gläds med de människor som får kalla detta sitt hem. Jag bodde mitt emot den här porten i ett år och ägnade den aldrig en tanke.

Esaias samlade eukalyptusblad han tyckte var fina. Det är mycket som pockar på uppmärksamheten; ett gäng åsnor som bär tungt, utsmyckade minibussar, en apa som hoppar över taket, sjuka människor som tigger pengar, motorcyklister utan hjälm. Tur då att vi har mycket uppmärksamhet att ge.

Det är nästan som en chock för ögat, denna kontrast till färglösa vintersverige. Vi gillar det såklart och jag märker hur jag på många sätt blir mer obrydd i den här miljön. Ett märkligt exempel är hur jag igår efter att jag lagt mig kände nån slags insekt i håret, så jag bara tog fast den, slängde ner den på golvet och somnade direkt. Är inte rädd för småkryp annars heller men jag hade ju kunnat tända lampan och kolla vad det var?

Farfar är som så många andra väldigt glad i Esaias. Denna man är både vis och vidsynt, den bästa kombinationen.

Framme

Halv sju, eller halv fem för våra kroppar, landade vi i takt med att solen gick upp. Direkt: folk överallt, ljuden, bergkulissen och lukter som får mig att tänka att jag kan träffa Tariku vilken sekund som helst. Vi var mer uppspelta än vi brukar vid den tiden. Vilket härligt land det här är, sa Esaias och farmor och farfar stod med glittriga rosor och väntade. Med fem timmars sömn i kroppen har barnet kämpat sig genom dagen utan att sova en blund och tagit varje tillfälle att få gå ut och kolla runt, vilket jag inte är sen att haka på. Farfar höll utkik uppifrån kullen (nåt kan ju hända, att jag bott 200 meter härifrån och kan varenda liten gränd spelar inte så stor roll) och en av tjejerna kom springande efter oss när vi gått bortom synhåll.

Injera till frukost, lunch och middag. Mitt gamla sim-kort funkade inte – här, ta mitt! Solen som bränner i nacken. Bön, igen och igen. Tacksamheten från så många håll, bara över att få se Esaias. Ät mer! Amarinja som flyter på oväntat bra för att vara första dagen, oslagbar motivation att inte ha något alternativ. När ska vi bada?

Etiopien visar än en gång att en dag kan vara som en vecka.

På tal om Etiopien

Pratar med min svåger som också ska till Addis. Vilken skostorlek har Esaias? Ja, jag har ju redan köpt två par skor till dig.

Jag köper godis att ge till folk, men äter upp det själv. Heja generositeten

Efter någon halvtimmes snack om allt annat än resan byter min son samtalsämne: ”På tal om Etiopien…”
Han är en fullärd etiopienlängtare.

Imorgon ska jag ringa min svärmor och säga att de inte behöver slakta någon höna för vår skull. Blir intressant att se om det får någon effekt

Steget före

Nästa vecka åker vi till Addis, hjärnan ligger som vanligt steget före och befinner sig redan på soliga gator med ständigt amarinjasorl i bakgrunden. Igår eftermiddag ansökte jag om visum, kl 6 imorse låg beskedet i min inkorg. Inga blanketter att skriva ut, inga foton eller passkopior, inga rekommenderade brev med frankerade kuvert bifogade. Inga ambassadbesök, dröjsmål som ger hjärtklappning eller handskrivna kråkor som får dig att undra om du får stanna 29 eller 30 dagar. Bara två visum att skriva ut. What a time to be alive!

Sist vi var där, för precis två år sedan, avgick den dåvarande premiärministern dagen innan vi skulle åka hem. Det talades om att man skulle hålla sig hemma, men vi åkte till centrum och tog en sista juice. Sen dess har Abiy Ahmed fått makten och tagit landet – och världen, får man väl ändå säga – med storm. Om vi märker några skillnader blir intressant att se, men särskilt svårflörtad är jag ju inte när det kommer till det där landet.

Längtet del två

Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?

Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)

Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.

Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.

Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.

Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.

En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love

För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.

Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Barkley, amarinjan och nåden

Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:

Bildresultat för barkley marathons netflix

Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderland om samma person.

Bildresultat för where dreams go to die

Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!

Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:

Längtet

När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!

Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.

Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.

Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.

Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.

Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.

Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.

Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.

Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.

Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.