Etiopien

Hej resedagboken

”Vi åker efter frukost” sas det, halv tre var vi fortfarande hemma. Men oss gick det ingen nöd på, jag fick träna och tvätta håret med sparat vatten och Esaias fick ett gigantiskt legobygge som han påbörjade direkt.

Till slut var det ändå dags och vi hakade på etioamerikanerna till immigration. Ni som känt mig sen början av 10-talet vet att jag har dåliga erfarenheter från det stället, så mycket förvirring och dåliga besked. Även om vi bara skulle ställa några frågor var dagens upplevelse totalt annorlunda: de har öppnat en filial närmare vårt område och en informatör blev uppenbart berörd av vår familjesituation, klappade ömsint Esaias kinder och uppmanade Abraham och Tigist att ta väl hand om oss.

Vårt sällskap behövde ta bilder till sina ansökningar och i denna fotostudio fick jag ett rus av typen aaaah tänk att vi är här!!! Var det musiken som gjorde det? frågade Esaias. Han är van.

Även detta tog längre tid än väntat så jag passade på att beundra marknadsföringen. Mitt i prick.

Välkomna!

Medan det fortfarande var mörkt vaknade jag av febril aktivitet utanför dörren – Esaias farbror Abraham och hans fru Tigist skulle komma! Och då finns det inget annat alternativ än att ställa till med fest och välkomstkommitté. Innan sju satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen, men såklart skulle vi köpa rosor på vägen.

Blombutiken var stängd, men det ropades till en person i närheten som försäkrade att ägaren bodde precis bredvid. Till synes nyvaken kom hon ut och fixade glittriga rosor värdiga den etiopiska diasporan.

Väl framme på flygplatsen väntade vi ett bra tag – det är svårt att beräkna hur lång tid passköer och bagagehämtning tar. Morgonsolen började värma och fler slöt upp.

Så kom de äntligen! Tigist har jag inte träffat sen vi flyttade härifrån för snart sju år sedan, så jag var oerhört glad att få krama om henne.

Det är intressant att se Etiopien genom återvändarnas ögon och vackert hur de välkomnas med så mycket kärlek. Dagen har varit full av släktingar, mat och kaffe. En av många höjdpunkter var när Esaias fick plusplus (jag har grämt mig över att vi glömde att ta med oss hans, och frågade hans faster i USA om de inte kunde köpa och skicka), han blev överlycklig och började bygga direkt. Alla släktingar satt och häpnade över vad denna smarta pojk kunde bygga av de små bitarna. Farmor ville också ge det ett försök:

Värme och pussar

Det är ovanligt varmt! Det säger alla, inte bara den som vant sig av vid värmen. Trots att det brukar vara kyliga nätter på den här höjden går vi i t-shirt till läggdags och behöver inte värma oss i morgonsolen.

Vi har besökt två museum och tack vare mitt frågvisa resesällskap lär jag mig mycket nytt. Idag firas Adwa, till minne av hur Etiopien lyckades stå emot italienarna och kolonisering 1896. Min sons kommentar: Klart Etiopien vann mot Italien! De kan ju inte komma och ta över landet bara sådär!

Injera till frukost, lunch och middag. Annat vore ju bara dumt.

Igår besökte vi en av Tarikus barndomskompisar och hans mamma kom strax efter oss. Hon hälsade på oss alla som var där, och när hon satt sig sa kompisen: visst vet du att det är Tarikus fru? Genast reser hon sig upp och överöser mig med nya pussar och kramar: Åååååh är det du! Du lever och mår bra! Tack Gud tack Gud tack Gud! Jag frågar alltid om dig och ditt barn, om ni mår bra och om du har gift dig. Vacker över vacker är du! Var är ditt barn?

Så kom Esaias, han fick en årsdos med pussar och glädjen var enorm. Tarikus barn!

Sen gick vi till Addis Abeba yttersta gräns, fick frisk luft och hög puls men tyvärr ingen fin familjebild.

Konsten att visa respekt

Medan svenskar är experter på att visa hänsyn är många etiopier glatt omedvetna om begreppet. Ljudnivån är hög, man sitter nära och respekt visas oftast på andra sätt: genom att hälsa på, fråga, visa att man bryr sig.

I veckan hälsade vi på hos en vän som på grund av en fraktur i axeln och skadad rygg inte kunnat jobba på ett par månader. Mitt under pågående lunch kom ett stort sällskap, släkt till släkten, från andra sidan stan för att se hur han mådde. Och när vi var på väg ut kom en kvinna han känner via jobbet. Den skadades mamma frågade henne varför hon dröjt och inte kommit tidigare. Jag ber om ursäkt! Hon blev ursäktad. När hans skada tillkännagjorts i kyrkan bad alla för honom, och hur skulle de då kunna låta bli att besöka honom efter gudstjänsten? Huset fullt, även när han behövde sova. När ett barn har fötts är det samma grej, du (och alla som har någon koppling till familjen) hälsar på direkt – en stor anledning till att jag tvekade inför att föda barn i det här landet.

Men att visa respekt genom att komma nära rör inte bara sjuka och nyförlösta, överhuvudtaget är det mer pang på. Ni märker redan att jag generaliserar för fulla muggar, men jag skulle drista mig till att säga att de flesta blir mer stötta om någon som har vägarna förbi inte hälsar på, än av att någon kommer och ”stör”. Om jag fått skjuts hem av en för familjen okänd kompis kommer frågorna direkt; skjutsade han dig ända till dörren? Åkte han bara iväg sen? Varför bjöd du inte in honom på lite mat?

Där vi nu bor har toaletten ett fönster mot köket, det är knappt någon insyn men däremot hörs det tydligt om någon är på andra sidan. Således: godmorgon Elin! Har du sovit gott? Nu finns det vatten! Vill ni ha frukost nu? Att lämna i fred är inget som slagit igenom här.

Gräset är grönt

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.

Just ja

Igår, i taxin hem från en underbar dag hos familjen Thornell, kom jag på mig själv med att fundera på när vi kan komma tillbaka hit. Det är härligt att vara ledig, ha mycket tid med Esaias och få prata amarinja varje dag. Mycket går av bara farten, som ett ”just ja, såhär var det”: hur man blir helt okej fräsch med fem deciliter varmvatten, gå in och ut ur en trång minibuss, alltid välja skuggsidan på gatan. Total ärlighet, småprat med vemsomhelst, att vakna av bönrutrop. Hundra grejer att blogga om, hur man bäst pressar en lime i sitt te, konsten att ta lagom mycket injera första vändan för att kunna ta mer sen. Vad jag däremot inte är bekväm med är råttan på toaletten, somnar halvt kissnödig för att jag inte vågar gå dit själv. Tur att det finns annat som kompenserar; vänner, sol och macchiato till exempel.

Förmiddagarna

Vi är alltid sega i starten för att sen ha svårt att slita oss. Innan vi åkte såg jag framför mig hur vi skulle lägga oss i tid och vakna samtidigt som alla andra, krama ut det mesta möjliga ur dagarna, men det visar sig att vi är samma personer som hemma.

Hjälp mig att lösa detta mysterium. I början av månaden torkade jag kräk på vardagsrumsgolvet och kunde bara tänka på firfir (injerarester i sås). Nu får jag firfir och tycker att det är lika gott som vanligt. Till saken hör att det var här jag åt detta för första gången, när vår folkhögskoleklass skulle sova över hos familjer hamnade jag hos Tarres familj – år innan vi blev ett par. Då fick vi firfir till frukost och vi fick kämpa för att få ner det, just på grund av kräkassociationerna. Och nu smakar det ljuvligt, hur är det ens möjligt?

Esaias äter bananplättar minst två mål om dagen, det är inte lika konstigt.

Så fortsätter dagen och det är så mysig stämning här. Det lagas mat och tvättas kläder (det finns vatten tre dagar i veckan men det sparas alltid i dunkar för dagarna utan), barnen springer ut och in och någon går och nynnar på en sång. Kanske är det jag.

Förändringen

Utsikten från Sheraton 2016 och 2020

Det har gått 13 år sen jag kom till Addis Abeba för första gången. Då hade jag tillbringat några månader i Tanzania, Kenya och Uganda och kontrasten var stor. Vi häpnade över fina vägar och det klimat, språk och musik som så totalt skilde sig från de närliggande ländernas. Vi åkte tvärs över stan för att få äta hamburgare, trafiken var måttlig och känslan var att staden var som en stor by. Nu är staden en stor stad. Här i området där jag bott har vägarna belagts med gatsten, den rangliga bron har bytts ut mot en som till och med håller för bilar. 2007 kämpade jag med resedagboken på internetcaféer, nu kämpar jag förvisso lite med uppladdning av bilder, men från min egen telefon med helt okej uppkoppling. Istället för prisdiskussioner med taxichaufförer beställer jag en bil med Ride, Addis svar på Uber med 11 000 bilar – jag får direkt veta vad det ska kosta. Och Starbucks-kopian Kaldis finns numera nära oss, inte bara i de finare delarna av stan. Vissa problem finns kvar, men det är tydligt att medelklassen växer med staden.

Utan honom

Tisdag kväll och allt som hörs är syrsor och avlägsna hundar och hyenor. Esaias sover, resten av huset likaså. Idag gjorde vi det efterlängtade besöket på nationalmuseet, för inträdet på tre kronor fick vi se både fossiler och kungakronor. Jag hade spänt planeringsbågen hårt men lät tröttheten och Esaias bestämma; vi åker hem och äter lunch hemma istället. Mina Addis-vanor är inte kompatibla med barn, rester från en bihåleinflammation och triggad sorg. Det är skönt att få tänka om, lära om. Hemma innebär prat med familjen, en granne som kramar Esaias och bjuder på bröd direkt från bageriet, och flera partier av både fem tre i rad. Jag är generös med skärmen så att jag får tid att spåra mina känslor.

I teorin är jag nämligen fullt medveten om att en tid här kan riva upp sorgen på andra sätt än hemma, men när det väl händer är det ändå en kalldusch. Sverigevardagen är så mycket min och Esaias, vi har hittat sätt som funkar och passar oss. Här känns det fortfarande helfel att Tariku inte är med. Det var här han var stark, frisk och så totalt sig själv, det var här han levde ut sin vision och var som roligast. Det är hans familj, hans gator, hans språk. Någon i kyrkan kallar mig miss Tariku och random snubbe på gatan ropar ”your husband must be Ethiopian!”. Därför blir det svårare, men också finare. Här vet folk vem och hur han var, det gör mig stolt och tacksam. Och när vi är mitt i allt som var hans blir det tydligt att historien inte är över; det finns mer att hämta.

En flicka i vit klänning

Idag mötte vi en tjej som frågade om Esaias ville leka trots att det var tydligt att han inte förstod vad hon sa. Tålmodigt visade hon hur han skulle kasta upp vissa stenar och fånga andra, lät honom prova. När han sen föreslog att de skulle kasta en vattenflaska och försöka få den att landa stående hakade hon på direkt. Hon petade mig på kinderna, och när jag frågade vad hon gjorde sa hon att hon tog bort mitt hår så att det inte skulle komma i munnen när det blåste. Du har väldigt fint hår! Har du någon näsduk? Min syster där borta är förkyld, jag behöver hjälpa henne. Vet du var toan är? Behöver du gå dit?

Leken fortsatte, hon var hela tiden mån om att andra skulle få testa. När någon råkade trampa på hennes hand sprang hon åt min håll och försäkrade ”det är lugnt, inga problem” trots synbart skrubbsår. Men när hennes flaskkast landade på en pojke bakom henne gick fokus direkt till honom, hon kollade att alla hans fingrar gick att böja, la handen på hans hjärta och frågade om han verkligen var okej.

En mig närstående pojke hade självinsikt nog att konstatera: sådär snäll var inte jag när jag var fyra.