Cykellyckan

Finns det något som ger en större frihetskänsla än att ljudlöst rulla fram på torr asfalt? Jag tror knappt det. Extra stor effekt blir det efter snörika vintrar där cykel inte varit ett alternativ – att få baxa ut åbäket ur förrådet och pumpa däcken inne i stan.

Två dagar i rad har jag haft basilika i cykelkorgen – först en köpt, sen en från Malin som har huset fullt av ätbara växter – upplevelsen fick då även ett välkommet inslag av doft. Bra variation för en pitebo.

Färgseende

I söndags fick jag en eftermiddag för mig själv, våra kära vänner fortsatte att vara kyrka även efter vår hemmagudstjänst genom att ta hand om Esaias några timmar. Jag hade noll planer, men gjorde det jag hade lust med, i min egen takt och utan en ljudmatta av mammamammamamma. Det var ljuvligt. Så ljuvligt att jag fann mig själv tittandes ut på en grannflicka som dansade över parkeringen i strålande kvällssol. Det var som att jag började se i färg igen, efter dagar i svartvitt – tänk att lite vila kan ha den effekten. Här är fler färgsprakande grejer jag märkt sen dess:

Skratta med Evelina över telefon

Prinsesstårta på eftermiddagsfikat

”Jag behöver bara hitta dinosauriearmen, sen är jag klar med det här mästerverket”

Instagram. Ibland kan det vara så himla trevligt där.

När kroppen känns stark

Fina kollegor som jag kommer närmare när korridorerna ekar tomma

Morgonsol genom sovrumsfönstret, kvällssol genom fönstret på gaveln

Komplimanger. Jag lever på komplimanger.

Sommarplaner och höstplaner som på grund av osäkerheten får en extra nerv; tänk om vi kan ses?

De korta cykelturerna till och från Esaias skola. Han hade lätt kunnat cykla dit själv, men jag vill inte vara utan

Att klockan är 23 och än är det inte mörkt

Ryska skräpposten

This site has been temporarily disabled, please try again later – mer än så gick det inte att läsa på den här sidan i ett och ett halvt dygn då mitt webbhotell stängde ner sidan på grund av sjuka mängder spamkommentarer. Vet inte om skräppostfiltret gav upp? På grund av bristande tålamod och osynk med supporten (de verkar jobba kontorstider, vilket ju också jag gör – med annat än bloggen) gick jag till slut in bakvägen och raderade alla oönskade kommentarer för hand. Vi snackar tusentals. Men imorse var allt grönt och de öppnade upp sidan igen, hurra! Om skrivlusten hållt sig undan tidigare kom den minsann fram när bloggmöjligheten inte längre fanns. Dessutom fanns ju ni mitt bland alla märkliga ryska mailadresser, och att få kommentarer här är bland det bästa jag vet. Kommentarer från riktiga människor alltså, obs obs.

På tumanhand

De ändrade omständigheterna drabbar oss olika, dels för att vi alla har våra egna reaktioner, men också för att vi helt enkelt lever olika liv. För mig betyder pandemin att det blir väldigt mycket föräldraskap.

Att vara ensamstående förälder på heltid är alltid sårbart och det här läget är inget undantag. Möjligheterna till avlastning och hjälp har minskat avsevärt och nu är det vi två mer än någonsin tidigare. Vanligtvis har jag en barnfri kväll i veckan, nu har jag haft en på tretton veckor. Det går oväntat bra och i stunden är det inga problem, men det är givetvis kännbart och i längden ganska tärande. Att ensam bära ansvaret för en annan människa och dennes tider, mat, psykiska välmående, sömn, kläder, träningar, tandborstning och frågor om livet tar en del ork. Och när det inte finns några egentliga avbrott kan det ge en lätt klaustrofobisk känsla – jag längtar efter utrymme att känna mig som mer än en mamma.

Jag försöker hitta nya sätt: springer med honom cyklandes bredvid, lägger mig på soffan så fort han går ut och leker och stannar uppe ännu längre för att få åtminstone lite kväll för mig själv. Sänker ribban på varje område i livet och försöker tänka strategiskt med de luckor som finns. Övar mig i att be om hjälp, för det är som allra svårast när det behövs som mest. Tack och lov har jag lyxen att från flera håll mötas av förståelse och en vilja att stötta.

Parallellt med en viss uppgivenhet löper ett starkare stråk av tacksamhet, bland annat över att det här händer nu. För fyra år sen hade jag definitivt inte pallat, kanske inte ens för ett år sen. Den här situationen har ingen av oss varit med om, men att ta sig vidare även när livet tar oväntade vändningar, det kan vi.

Norrbottensvåren

Vart jag mig på nätet vänder möts jag av vitsippor, kungsängsliljor och intensivt gröna nyanser. Här är ligger smutsiga snörester trotsigt kvar, några enstaka knoppar kan anas men mest är det kalt och brunt. När jag var liten kunde jag inte förstå folk som angav våren som favoritmånad – vad är den ens? Klassiska månadsillustrationer har aldrig matchat verkligheten i norr. Ändå vill jag inte ha något annat än just detta; ljusa nätter, is som blir matt mörkblå innan den smälter helt, varm sol mot nakna träd. Lite mer svårtillgängligt, men inte alls mindre vackert.

Halvårsdagen

Idag har jag gått fram som en ångvält – redan på morgonen började det med en son som tyckte att jag inte behövde prata så argt. Det är märkligt och samtidigt lite mäktigt med känslor som färgar allt man ser.

Mellan jobb och middag åkte vi till leksaksaffären. Esaias fyller sex och ett halvt år idag och det är stort i hans värld. Han hade blivit lovad att köpa något – för sina egna pengar – och lyckades för första gången välja något utan särskilt mycket guidning, annars är det lätt att få beslutsångest av det enorma utbudet.

Min favorittyp av dag är den som inte känns som någon annan. Det krävs inte mycket för att harvandet ska brytas och en doft av nytt tar plats i dammiga rutiner. Lite lego kan vända även en trettiotvåårings humör.

Skärmen

Sen jag blev förälder har jag mött många som har starka åsikter kring barn och skärmar, men väldigt få som har något vettigt att säga utöver ett visst antal minuter eller timmar. Dessutom är vi den första generationen föräldrar som behöver handskas med ständigt utbud, vilket gör det omöjligt att lära av historien. Så hur gör då alla vi som försöker forma en vardag någonstans mellan ingen skärmtid alls och fri tillgång? Utan att på något sätt ha lyckats knäcka koden tänkte jag dela med mig av hur jag har gjort och tänkt.

Skärmtid på morgonen. När Esaias var liten (och sorgen som värst) var det svårt att värja sig mot den enkla lösningen att låta honom titta på nåt. I efterhand kan jag tycka att det var onödigt att jag hade konstant dåligt samvete över det, men när han var två och ett halvt var det hursomhelst dags att styra upp dagarna och jag införde skärmtid på morgonen. Det var tydligt, minskade tjatet resten av dagen och var bra för mig att få en lugn start, ibland kunde jag till och med sova en extra stund – någon morgonmänniska är jag nämligen icke. Numera pallar vi båda att ta fram Ipad eller dator även andra tider, men morgonskärmen fortsätter att vara en vinnande rutin som passar oss.

Lite ljug. Visst får man säga att youtube inte finns hemma hos oss?

Bytesregeln. Till slut blev det uppenbart att youtube ändå fanns på våra devices, eftersom jag använde telefonen som hjälp att hålla Esaias vaken i bilen (fem minuter sömn på dagen = förstörd kväll). Då hade jag av trafikmässiga skäl ingen koll på vad han såg på och införde regeln att han alltid måste säga vad han ser på och om han byter. Det här håller fortfarande och han ropar hela tiden; Nu spelar jag Mario! Nu ser jag på Kluro! Mamma, jag byter till Netflix nu! Jag har koll utan att behöva sitta bredvid, och en positiv bieffekt är att det blir naturligt att prata om vad som händer på skärmen. Jag tänker mig att det kan vara svårt att införa det snacket när han är äldre, men förhoppningsvis lägger vi lite grund för det nu.

Minska reklamen. Vi har en prenumeration på Youtube Premium och jag har valt nästan uteslutande köpesspel, helt enkelt för att undvika reklam som jag inte vill att mitt barn ska se. Lätt värt nån hundring i månaden enligt mig.

Låta det vara kul. I och med andras och egna ideal är det lätt att hamna i att all rörlig bild är dålig och skamfylld. Så vill jag verkligen inte ha det hemma hos oss. Det är ju roligt att kolla på grejer, skratta tillsammans eller lära sig något nytt. Så även om jag försöker styra både tid och innehåll vill jag att det ska kunna vara en stund av vila, nyfikenhet och kul.

Ni med barn, hur gör ni?

Ögon som ser Guds härlighet

För ett halvår sen satt jag på ett trångt slottsgolv utanför Linköping och lyssnade på en gammal man som pratade. Gud härlighet finns överallt, det som behövs är ögon som ser den, sa han.

Hans ord vittnade om en Gud som är stor och varm, inte trång och sval. Att Gud inte är där och då söndag klockan elva, utan här och nu, och att jag kan få ögon som upptäcker just det. Jag började be om ögon som ser Guds härlighet.

Jag blev inte besviken.

I vacker arkitektur, i mina vänners kök, i all möjlig musik, i min sons ordval, i Toves blick och fasta grepp, i stillhet, i lek, i dans, i Bibeln, i mat och dryck, i snabba steg, i omtänksamma frågor, i lektioner fyllda av skratt, i tillbakablickar, i böcker, i blommor. Där har jag sett något mer, förundrats och undrat: varför har jag inte märkt det här förut?

Jag tror att Gud är större än jag tidigare anat – och då hade jag ganska höga tankar om honom till att börja med – och betydligt roligare. Skaparen, befriaren, förvandlaren. Han är överallt. Han är god. Och jag vill se så mycket som möjligt av det.

Snö, valborg och papper

Innan morgonens alarm ringde drömde jag att det hade snöat en meter i Addis Abeba och barnen lekte för fullt. Verkligheten tog sen över med bar asfalt och sol. Och krispig luft – varför uppskattar jag den bara i september?

Av årets alla högtider kan valborg vara den jag bryr mig minst om, men ändå blir jag störd av att den kallas inställd. Famlar efter nya sätt. Undrar vad alla uteblivna firanden och festligheter gör med oss.

Jag fortsätter sakta men säkert mitt maratonprojekt Rensa i Pappershögar, som ett kli i hjärnan är de som återstår. Hittar brev – så många brev! vilka vänner jag har – och gamla tidningar. Bläddrar förbi en artikel jag läst förut men som nu är precis vad jag behöver, ett tydligt argument att jag inte alltid behöver nytt och annat. Mycket finns att hämta även i en gammal kartong.