Veckan som går

I söndags gick jag och tänkte på hur härligt det kan vara med ändrade planer, dagen fylldes av möjligheter som nyss varit omöjliga. På måndagen ändrade jag åsikt.

Tog en selfie för att minnas hur det ser ut att vara helt påklädd och redo för saker som sen inte blir. Har varit några såna stunder sen i mars.

”Förut åt vi lite mer kosher, typ falafel och couscous, men nu äter vi lite mer europeiskt.”

Träd och sol och sol och träd

Det finns en familj som vi alltid firar födelsedagar med, i veckan var det en artonåring som var fine med bara sex ljus på morotskakan. Hur stort är det inte att fylla arton?

När barnet går till en kompis direkt efter fritids finns det tid att stanna i en randig skog en stund på hemvägen. Raka motsatsen till det vanliga att hela tiden ha lite bråttom. Hinna andas lite och få syn på en spark bara sådär.

Abstinens

Jag har folkabstinens. Jag vill gå in i en knökfull lokal, tränga mig fram, hitta mina kompisar och krama dem utan förbehåll. Sitta tätt, ta i den jag pratar med, smaka andras mat. Jag vill hälsa på nya människor med ordentliga handslag, stå tillräckligt nära för att se deras ögonfärg. Konsertlokaler, kyrkor, restauranger och vardagsrum fulla med folk, vilken dröm. Där vi blir gladare och vackrare och mjukare.

Jag vill inte backa, jag vill gå närmare.

Alla kamper

Alla kamper jag inte behöver gå igenom
Alla fighter jag inte måste ta
Alla berg jag inte ska bestiga
Alla lass som inte är mina att dra

Alla gånger jag saknar de rätta svaren
Alla grejer jag inte kan greppa
Alla stunder jag får strunta i prestigen
Alla förklaringar jag är tillåten att släppa

Och så kampen jag hamnat i
Fighten jag faktiskt måste ta
Bergsbranten som ska klättras
Lasset som är mitt att dra

Gör mig vis nog att veta vad och när, varför och vem
Vikten av ansvarsfördelning
För aldrig tar jag kampen själv
Klättrar aldrig utan ledning

Lördagen

Jag är inne i värmen medan andra halvan av familjen är på sjuårskalas – utomhus, i regnet. Annat väder var det igår när min hemby visade sig från sin bästa sida.

Några tappra löv kämpar på

men Blåsmark behåller värdigheten oavsett.

Vi klättrade på de större stenarna och kastade de mindre.

Det skulle lekas kurragömma, tagen och kurragömmatagen men det var lätt att bli distraherad. Vad är viktigare, att ta kort eller vinna? undrade han. Otroligt bra fråga.

Vecka 41

Vecka fyrtioett och vi räknar ner till höstlovet. Morgonen går lätt fastän natten var kort och gryningen låter vänta på sig. Jag äter broccoli som smakar bättre än all broccoli jag någonsin ätit. En vän som jag trodde jag skulle få se först imorgon dyker upp på jobbet över lunchen, jag blir förvånad och glad. Förvånad och glad hör till favoritkänslorna.

Imorgon är det åtta år sen jag gifte mig och jag undrar hur den dagen skulle ha sett ut om han jag gifte mig med fortfarande levde. Hade jag skrivit något på instagram, hade vi ordnat barnvakt för att äta middag, hade vi varit sams? Hade vi bott här, hade vi haft fler barn, hade vi pratat amarinja eller svenska hemma? När sorgen inte längre härjar fritt framträder enbart en djup kärlek till och tacksamhet för Tariku, vilken mäktig person han var. Häromdagen fick jag anledning att tänka på och berätta hur han en gång tog sig an en person som i princip bodde i en container, klippte hans hår och hjälpte honom att bli ren och få nya kläder. Eller den gången han bodde några månader i Uganda och gav bort sin enda jacka till ett gatubarn som ingen hade. Vem gör ens sånt? Han jag var gift med gjorde sånt.

Barnet vi fick har en månad kvar som sexåring och kan inte slita sig från sina teckningar. Jag har lärt mig ett nytt sätt att äta tacos och det känns som en revolution. Dag läggs till dag och vardagen känns vanlig, jag gör en ny spellista och äter morötter som smakar bättre än alla morötter jag någonsin ätit.

Helg av härligt

Vänner som skrattar mycket och högt

Vakna innan alarmet ringer, trots att jag var uppe till halv två

”Det är ju min Elin”

Hur dagen vänds av att springa långt och jag möter samma glada kvinna två gånger; andra gången hade hon tagit av sig mössan.

Bra folk som har min rygg

Låt efter låt som kommer i min väg och säger; Ta för dig, can I give you more, hissa seglen, det tar inte slut

Nybakad mjukkaka

Liljor på soffbordet

Gudstjänst i kyrkobyggnad – visste inte att jag hade saknat bänkar, mikrofoner, projekterade lovsångstexter, bönestationer och kyrkfika.

Grönsaker i mängd från Emma, o sån lyx

Att barnet får ärva kläder från granne och kusin precis den vecka jag tänkt att vi måste köpa nytt

Lakritskladdkaka med grädde

Människor som får lära känna Gud

Att komma till en plats där hösten kommit längre, avlövade träd är också vackra, ingen anledning att stressa upp sig

Frinay

Det är så mycket yay över fredagar att jag ibland får svårt att relatera. Veckans motsvarighet till juli, då livet ska vara härligt och roligt och skönt – fastän veckan tar ut sin rätt, helgen är ett hektiskt hot eller oplanerat tråk, myset kantas av gnäll. Fredagar är väl som dagar är mest; pigga, trötta, glada, ledsna.

Vecka 40 bjöd på en tröttare fredagsvariant. Vädret gjorde mig sällskap med ännu en dimmig, mulen morgon och jag har sovit både förmiddag och eftermiddag. Däremellan var jag på graven som bjöd på blommor – en blommande grav säger allt jag behöver veta.

Ljungen fick ta plats och Jesus är fortfarande herre. Vissa saker passar som skrivna i sten.

Skrivandet

När andra talar om sig själva som ”skrivande personer” eller berättar om författardrömmar känner jag inte igen mig. Ville bli journalist i sjuan men sen inte längre. Om någon frågar om vilka planer jag har med skrivandet har jag aldrig något svar.

Ändå kan jag inte låta bli. Dagböckerna fylls utan mellanrum, anteckningarna i mobil och marginaler blir många, sms:en breder ut sig. Jag har alltid lärt mig bättre genom uttryck än intryck, och när jag sätter ord på saker – skrivandes eller pratandes – blir röriga tankar lite mer överskådliga och eventuella härvor kan redas ut.

I mitt eget skrivande, det som ingen någonsin kommer att läsa, får jag dessutom träna mig i att sätta ord på saker och se situationer för vad de verkligen är, utan att förvärra eller försköna. Det blir böner och idéer, bearbetning och brutal ärlighet. Mål och ambitioner kan få bero.

Höstvurmen

Vad är grejen med hösten egentligen? När naturen går ner i varv och skalas av spritter det liv och glädjerus i mig.

Det är vackert prick överallt

och går jag tjugo meter till är det visst fint där med

Livet vid älven är ett bra liv, jag planerar mina förflyttningar för att få så se så mycket vatten som möjligt. Det är ingen utmaning i denna stad.

Det är bara så vilsamt? Vinden blåser friskt och solen skiner skarpt men ändå är allt som en enda stor kram som säger att nu är det okej att andas djupt.

Och som om dagen inte vore nog kommer kvällen med mer. Tack för allt hösten, du är så bra på det du gör.

Ork och evighetsglimtar

När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.

Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.

Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?

Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.