Julen är en baggis

Efter att vi flyttat till Sverige var det Tariku som diskade. Jag lagade mat, han tog disken. Först för att jag var gravid och magen var i vägen, sen för att det bara var så vi gjorde.

Under de jobbigaste åren, när han inte längre var här, var diskbänken nästan aldrig tom. Det var ett ständigt gnet, jag var ständigt trött, vi hade ingen diskmaskin, jag sörjde att vår arbetsfördelning blev om intet. Vänner och familj kom och diskade innan de åkte igen. Det var inte samma sak.

Det finns ofta en uppfattning om vad som är extra svårt för den som sörjer; stora högtider, fester, årsdagar. Och givetvis kan de stora tillfällena vara jobbiga, men min erfarenhet är att de till synes små detaljerna i vardagen är svårare, just för att de är viktiga men samtidigt så personliga. Hur kan jag, mitt i brinnande sorg, dela hur svårt det är med några smutsiga glas? För någon annan kanske det handlar om att behöva ta kvällspromenaden själv, att inte ha någon att skicka roliga memes till eller att sakna hjälp med solkrämen på ryggen. Rätter som försvunnit från matsedeln, musik som inte längre spelas (för det var ingen annan som gillade den) eller en hög med räkningar.

När vi är mitt inne i sorgen över en förändrad vardag tänker jag att den måste få ta sin plats oavsett vad den rör. När vi står på sidan av behöver vi vara öppna och våga fråga vad det är som känns extra svårt, utan att anta vad svaret kommer vara.

Idag är läget annorlunda, men det är fortfarande få saker som gör mig så nöjd och hoppfull, med en känsla av att allt är möjligt, som en tom diskho. Julen är en baggis i jämförelse – klarar jag disken klarar jag allt.

Mätt men hungrig

Trött men rastlös
Tillfreds men ivrig
Mätt men hungrig
Stilla men blicken flackar

Lycka med skav
Glädje med otålighet
Hopp med vrede
Lugn med en högerfot som vill trampa hårt på gasen

Sånger som väntar på att sjungas
Ord som inte har sagts
Stigar som vill trampas på
Liv som som inte har levts än
Lev om

Frisk luft

Känslan av frisk luft, högre i tak och klarare blick gillar man ju. Här är några grejer som gett mig just den:

Begåvade Hanna gästbloggar hos Malina och det är ögonöppnande och vackert.

Hjälp, vi har köpt en bondgård! | SVT Play

Hjälp vi har köpt en bondgård är en mysig och kul serie. Överlag gillar jag att se människor som bryter upp, väljer något annat, vågar. Huruvida linoljefärg och djur finns med i bilden är en annan femma, men roligt var det i alla fall.

Den här låten, och framförallt det den vill säga, har gått på repeat.

Jacob Colliers bidrag till TED innebär mer musik än prat. Det här får mig att andas djupare och längta tills nästa del av hans albumserie släpps.

Drivet, livet

I brist på blommande körsbärsträd får ögonen söka efter andra vårtecken; tre svanar som flyger lågt över oss när vi cyklar till skolan i morgonsolen, varm och torr asfalt, mössor i händer och fickor. Sorry snön, dina dagar är räknade.

Jag känner drivet i mig och jag gissar att det har att göra med att jag idag träffade ett gäng av mina elever. Det var två månader sen sist och distansen har gjort det tydligt hur positivt de i vanliga fall påverkar mig.

En annan sak jag märkt av är bristen på nya tankar när jag inte träffar människor i samma utsträckning. Är det nu det hade passat sig med ett rikt inre liv?

111

Påsklovet kändes evighetslångt men tog ändå slut denna årets hundraelfte dag. Kroppen är trött på det sätt den bara blir av bilkörande och kontorsstol. Tankarna kretsar kring sånt som inte ryms i blogginlägg; människor och känslor.

Resterna från lovet är en ovanligt stökig lägenhet, en direkt följd av att jag igår fick för mig att möblera om och med det flytta på varje pryl i detta hem. Esaias har upptäckt pod-världen; Julias coola djur, Kylskåpsradion och Historierummet hör till hans favoriter. Någon som har tips på fler poddar för barn? Under tiden vi lyssnar gäller det gamla vanliga ritandet, legot och pratet. Och kollagen, detta lov på djurtema.

Vi i pandemi

Pressade situationer får oss att framstå som karikatyrer av oss själva. Den redan oroliga får svårt att stänga av tankarna som spinner, den som gillar fakta och statistik basunerar ut siffror och den omtänksamma får fler anledningar att höra av sig till nära och kära. Såna som likt mig skärper sig lite extra under osäkra förutsättningar, blir på helspänn och kan få ny energi och fokus. Rutinerna rubbas och det som för den ena blir en frihet och möjlighet blir för den andra kris och panik. De stora frågorna – och att detta drabbar hela världen – gör någon förlamad, en annan har fullt upp med sina hemmaprojekt. Hur blir du?

Veckorna går och en ny form av vardag formas. Någon är fast hemma med en bunt barn och längtar efter en lugn stund, en annan är själv hela tiden och längtar efter att höra en annan människa andas. Någon blommar ut i sin kreativitet, en annan får panikångest. Någon har mardrömslika arbetsdagar, en annan tycker mest det är skönt att jobba hemifrån och slippa hitta på en massa på helgen. Någon litar fullt på myndigheternas råd, en annan tycker att allt liknar en överdriven mediecirkus. Någon har en allvarligt sjuk anhörig, en annan känner sig oövervinnerlig. Hur många känslor ryms i en pandemi?

Kan det här läget få oss att upptäcka nya sidor? Att det faktiskt känns helt okej att vara hemma istället för att gå på konsert, att vi reagerar oväntat starkt på en kändis bortgång eller att tålamodet efter ännu en hemmadag förvånar.

Att jämföra sig kan vara ett gift, att ställa sin egen personlighet mot någon annans och försöka bestämma vem som gör och känner bäst och rätt. Men att sätta sig själv i ett sammanhang, lära känna sina egna och omgivningens reaktioner och förhoppningsvis kunna se ett mönster tror jag är något gott. Jag kan inte förvänta mig att alla ska reagera, känna och vidta prick samma åtgärder som jag. Vi har alla styrkor och svagheter, även i en pandemi, och om vi kan se och förstå dem kanske vi får mer nåd och tålamod med oss själva – och varandra.

Det gör mig glad

Ljusa kvällar

Grannbarn och lek som flyter

Träningsrutin

Brev från Johanna, min omtänksamma och kloka vän. Vi var bara bekanta när vi började brevväxla och de jag då bodde med trodde att jag skrivit brev till mig själv. Vi är lika på många sätt, har till stor del utvecklats åt samma håll och nu är hon en av mina närmaste.

När barnet somnar innan tjugotvå

Bloggkommentarer

Den geografiska närheten till mina bröder och att vi trots åldersskillnad oss emellan lyckades få fyra pojkar på sex år

Unorthodox på Netflix

Nattjäst bröd

Att få ta del av Abrahams bilder från Etiopienveckorna

Att få hjälp att dammsuga bilen

Sticklust och stickbeskrivningar som återfunnits

Sinnesstämningen

I jakt på annat hittar jag en gammal bild med ett ännu äldre citat som matchar min sinnesstämning. Jag längtar efter luft och space.

Många gånger har jag uttryckt min tacksamhet över att vi hann åka till Etiopien, men först nu inser jag vilken tacksam start vi fick på försöken att följa direktiven. Vi ville vara hemma, fick välbehövlig återhämtning och njöt av ett badrum utan råtta (och att slippa somna kissnödig av rädsla för den). Idag känns det annorlunda. Jag vill ha fullt med folk, kläder därefter, kramar, spontana påhitt och ögonkontakt. Kunna umgås med lätt förkylda av den enkla anledningen att vi tycker om dem. Jag pratar med en tonåring i Addis Abeba som känner precis samma, det är märkligt att vi går igenom samma sak.

Så ikväll drömmer jag om att skippa lägenheten för en kväll, springa som en galning över vägarna och träffa alla jag vill. Springer till Skellefteå, Uppsala och Göteborg när jag liks är i farten. Det sägs vara mindre blötsnö där dessutom.

Du finns på riktigt

Tänk att du finns på riktigt
Lika mycket som jag
Att du är full av hemligheter
Djup på djup på djup

Tänk att de finns på riktigt
Alla känslor som du känner
Alla människor du känner
Vem tänker du på nu?

Tänk att du ser det som är viktigt
Det som för dig spelar roll

Påskdagen

En helg mättad av löften: Det är fullbordat. Han är uppstånden, han lever. Han ska leda oss bortom döden.

Vi firade gudstjänst med vår husförsamling idag och att prata med barnen blir som så ofta att se skeendet med enklare ögon. Vad ledsna Jesus vänner måste ha varit när han dog. Vad förvånade och glada de måste ha varit när han plötsligt levde igen. Och som alltid när vi får läsa Bibeln och sjunga i någons vardagsrum och sen fortsätta samtalet runt köksbordet blir det tydligt att tron – och kraften från uppståndelsen – hör hemma just där, mitt bland ungar som vill ha en kaka till och vuxna som vill ha påtår.