Lära känna

Varannan vecka, som denna, har vi bara tre dagar av jobb och förskola och dubbelhelg torsdag till söndag. De lediga dagarna träffar vi vänner, handlar mat, ser film och städar – allt i långsamt tempo då vi alltid är trögstartade på morgonen och i stort sett alltid följs åt.

I julas upplevde en kompis till mig att hon lärt känna sitt barn bättre under ledigheten, och direkt hon sagt det ifrågasatte hon sina egna ord. Jag känner väl redan mitt barn?

Under våra lediga dagar fylls jag ofta av samma känsla, att jag kommit min son närmre. Sett nya sidor, hört fler historier, gjort fler gemensamma erfarenheter. Vi står varandra nära men det är lätt att ändå börja leva parallella liv och gå vilse i vardagskarusellen där allt handlar om det praktiska. Precis som i vilken relation som helst, tid och fokus behövs för att lära känna varandra bättre.

Idag har jag sett hjälpsamhet i form av öppnade dörrar och en vilja att dela med sig när jag fick del av hans sista dadel. Lärt mig hur han tänker när han räknar ut 31 plus 31. Noterat hur han gör för att få nya vänner i lekparken. Och just idag fanns inget viktigare än det.

Lägenhetsfördelarna

foto Paulina Hedman

I ett förskoleklassrum läste jag:

Maj är månad nummer fem
Nu jobbar alla på sina hem

Huskulturen är stark i Piteå. Lägenheterna är förhållandevis få och fungerar mest som en plats att mellanlanda mellan föräldrahem eller studentkorridor och villa. När jag flyttade hit efter 6 år i andra städer fick vi som genom ett mirakel tag i en tvåa strax utanför stan – Tariku och jag var extremt nöjda medan människor vi mötte frågade om vi börjat leta efter hus, helt enkelt för att det är det de flesta gör.

Leta hus? Nu? sa vi och hemnet-appen laddades aldrig ner. Det har den fortfarande inte gjorts, även om jag ibland lockas av tanken på trädgård, gästrum och större ytor trivs vi väldigt bra i lägenheten som faktiskt också bjuder på en hel del fördelar. Tillåt mig agera motkultur för en stund:

Att bo i lägenhet frigör tid. Det är färre praktiska måsten i vardagen, vilket gör att vi kan ägna månad nummer fem på att träffa vänner istället. Det är billigare, och då tänker jag inte främst på månadskostnaden utan allt jag slipper köpa. Färre utrymmen att fylla med möbler och prylar leder till mindre konsumtion, och boendet bjuder aldrig på några oväntade utgifter – vilket gör att jag kan jobba mindre.

Det går att ha vänner på besök även i en lägenhet, tro mig. Och bara för att vi saknar trädgård betyder det inte att vi aldrig är utomhus, vi har en generös balkong och väldigt nära till både skogen och badet.

I en hyresrätt är saker man kan förändra begränsade – och det är faktiskt väldigt skönt. Jag gillar att ha det fint omkring mig, men det är befriande att bara gilla läget eller jobba med det man har istället för att tänka ut hur ens drömtoalett ser ut. Få utrymme för annat i hjärnan. Som min kloka vän Louise har sagt: jag vill inte drömma kakeldrömmar.

Fallet

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.

Frökex

Min vardagliga receptrepertoar är sprungen ur tre huvudsakliga källor: Mera vego-böckerna, bloggar (faktiskt) och mamma. De som kommer från mamma har ofta ett namn framför sig, då hon har fått dem från någon annan. Detta recept på frökex tror jag kommer från min pappas kusin och jag gillar tanken på att folk har hållit på såhär i alla tider, delat bra grejer med varandra. Så låt oss fortsätta med det!

2 dl majsmjöl (packade mått)
1/2 dl linfrön
1/2 dl sesamfrön
3/4 dl solrosfrön
1/4 dl pumpakärnor
1 krm salt

blanda! Häll i:

1/2 dl olivolja
2 1/2 dl kokande vatten

Blanda allt, bre ut degen så tunt som möjligt på en plåt med bakplåtspapper. Strö över flingsalt. Grädda i 150 grader ca 1 h (beroende på ugn och hur du vill ha dem). Skär i bitar.

Raka linjer har nog aldrig varit min grej. Men gott blir det i alla fall!

Stundande sommar

Att längta till sommaren är knappast något som sticker ut, men för mig är det nytt att se fram emot juni juli och augusti. Färgad av studentårens hemvändarsomrar då det vanliga livet sattes på paus och hemvändarhänget inte kändes helt bekvämt förrän i slutet av juli. Etiopientidens somrar var fyllda av kärleksfulla återseenden i norr, men av förklarliga skäl hakade Tariku och jag aldrig på värmevurmen. Sen, åren av sjukdom och sorg, då sommarprakten stod i brutal kontrast till allt som kändes hemskt. Dessutom känns ensamhet mindre smärtsam en tisdag i februari än mitt i semestern då ”alla andra” tycks vara lyckliga.

För att inte tala om denna kulturs besatthet kring sommarmånaderna? Väderpaniken, tanken att hinna allt på några få veckor, säga ”man ska ju inte klaga” och sen göra just det, helt enkelt för att sommaren inte är perfekt den heller. Och nämner jag att h-årstiden minsann är härlig är det som om jag har hädat.

Men förra sommaren hände något, mitt bland alla hundratals timmar på stranden, omringad av ett socialt sammanhang som räknar med oss. Jag märkte att sommaren visst kan vara härlig – en åsikt jag uttryckte och mest fick skratt till svar.

Nu längtar jag till enkelheten att bara ta på sig ett par skor och cykla iväg till stranden (innehållet i strandväskan behöver vi inte prata om). Att få tid men slippa passa tider, hinna träffa alla vi tycker om och inte behöva bry sig så mycket. Ljusa kvällar, isfria vatten och blommor vart man än ser. Sommaren alltså, snart kommer den!

Måndag

Solen sveper över garagetaken, fåglarna är vårrusiga och på spisen puttrar tomatsåsen till valborgspizzan. Hjärtat är uppluckrat, en rest från helgen då jag blev golvad av Guds godhet. Esaias har besök av en vän och de resonerar så fint över legot. Dagen har varit full av folk, på det bästa av sätt – vilken fröjd det är när den sociala energin inte är helt slut efter jobbet. Efter att ha fått sällskap i bilen hem landade vi i en grannes soffa och åt dadelkakor innan vi gick in till oss. May you eat and get healthy.

Klockan närmar sig åtta och jag borde avbryta leken, när barnen börjar sjunga om apor som hoppar i sängen och en nioåring ringer på för att hämta hem sin lillasyster.

En bättre måndag, helt klart.

Ögonträning

Jag har aldrig sett så många bilar med trasiga halvljus som den här veckan. Anledningen är enkel; min bil har också varit enögd, så jag märker andra saker än jag vanligtvis gör på mina fem mil till jobbet. Som någon som undrar om hon kanske är gravid och inte ser annat än gravida kvinnor vart hon än går. Eller när man lärt sig ett nytt ord och ordet helt plötsligt används i alla möjliga sammanhang. Det händer något med blickens urval, tydligen är vi inte helt objektiva.

På samma sätt händer något i mig när jag skriver de här listorna av fingrejer. Det finns nog inget som provocerat mig så mycket som uppmaningar om att välja glädje eller tänka positivt när livet varken är glatt eller ger utrymme att tänka särskilt mycket. Det måste få vara jobbigt och dåligt ibland, utan att vi ska skamma oss själva till att tänka annorlunda. Samtidigt tror jag att vi kan träna upp vår syn. Öva oss i att märka skönheten i det fula, vila ögonen på det evighetsglimtar istället för det störiga ofärdiga.

Med det sagt, här är veckans vackra:

Den första grönskan som i början är så skir att den nästan inte märks

Att komma till en plats och tänka: jag känner många här.

Människor som ärligt delar med sig av sina liv

Grannar som säger att jag får komma över när jag vill

Brené Brown: The Call to Courage på Netflix

Se de senaste sms-konversationerna och förundras över vilka vänner jag fått

När benen bär längre än någonsin förut

Att få blommor av Esaias mitt under veckohandlingen. Bryr mig noll om att jag betalade dem själv.


Repetition

Ännu en vecka av saknad och det är lätt att bli frustrerad. Det har ju gått över tre år, har jag inte kommit längre än såhär? Varför kan inte sorgen klinga av åtminstone lite?

Härom veckan läste jag i jobbsyfte om grupp- och individorienterade samhällen och en detalj hjälpte mig att tänka. I grupporienterade samhällen ses tiden som något cirkulärt, livet präglas av traditioner och tillvaron är repetitiv. Sådd och skörd, vinter och sommar, påsk eller ramadan. Allt återkommer. I individorienterade samhällen, med Sverige som ett tydligt exempel, är tidstänkandet linjärt. Utveckling och framsteg – nu kan vi det här, dags att gå vidare. Traditioner ifrågasätts och den uttråkade strävar efter förändring.

Jag är uppvuxen med och är omgiven av det senare synsättet, och jag undrar hur det påverkar mig. Jag anar att det gör mig mer rastlös, ivrig och frustrerad, även när sorgen återigen kommer över mig. Kan det finnas en frihet i repetitionen, lära känna de olika svängningarna istället för att motarbeta dem?

Some things

Sätter telefonen på ljudlös, vem hade anat att det skulle vara så skönt? Mobilen är fortfarande på men jag slipper distraktionen och den ofrånkomliga pulsökningen vid varje pling. Livskvalitet före tillgänglighet.

Var sugen på att köpa nytt men var långsam till handling i dubbel bemärkelse. Och så hittar jag precis det jag behöver i jobbets klädbytarhörna och i stadens andrahandbutiker. Snabbhet är överskattat.

Läser ett kommentarsfält på en blogg jag följer, känner att jag inte riktigt håller med det alla andra tycks vara ense om. Funderar på att skriva, men låter bli. Friheten att slippa göra sin röst hörd är också en frihet.