Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.

Lampan

Ni vet den härliga känslan när julen plockas bort och allt känns fräscht? Tills kvällen kommer och det blir mörkt även inne då adventsljusstakar och stjärnor lyser med sin frånvaro. Ett par veckor in i januari tog jag tag i detta problem genom att dammsuga Pinterest efter lampskärmar man kan göra själv. Hittade den här videon som jag inte förstod ett ord av, men det gjorde inte så mycket.

En gammal kartbok användes för att klippa ut kvadrater och jag anade att det inte skulle räcka för det behövdes många sidor. Sen var det bara att vika vika vika

Sen skulle de närmare hundra vikta papperna flätas ihop på ett sätt som mina ord uppenbarligen inte kan beskriva. Kul var det i alla fall! Vet inte riktigt hur det gick till, men jag lyckades få den mindre än på filmen, vilket var tur med tanke på det begränsade antal sidor jag hade att jobba med.

Och såhär blev den! Inte en tejpbit behövdes och glödlampan från adventsstjärnan får fortsätta lysa.

Hoppet, som sagt


Hoppet tillhör en annan kategori än det positiva tänkandet. Det är en annan koordinat, ett annat språk. Hopp kan inte konstrueras, bara födas, »när ljuset kommer från sidorna«, som poeten Marie Tonkin skriver i dikten Metamorfoser. Optimistens tro att »det ordnar sig nog till slut« visar sig oftast ogrundad. Det är just när det inte ordnar sig som det kristna hoppet visar sin halt. I förföljelsens malström är det hoppet som låter martyrerna bevara sin mänsklighet. Inte ett hopp om att lidandet ska ta slut, men att det är infogat i en större bild.

Peter Halldorf i Spåren till det fördolda

Det löser sig inte alltid

Han fanns och fanns och fanns tills han en dag inte fanns längre. Döden är det sjukaste som finns. Att en människa kan leva, göra avtryck och ha en kropp tills allt det där en dag tar slut. Man undrar; hände det verkligen? Hur gick det till?

Kanske är det därför jag har så svårt att acceptera ”det ordnar sig” som en allmän sanning. Det löser sig; tron och hoppet i vår tid och kultur. Men det löser sig ju inte alltid. Människor blir sjuka, människor dör. Och vi kan försöka leta lärdomar och positiva twistar på all möjlig skit, lova andra att det blir nog bra ska du se. Men hur kan vi vara så säkra på det? Förstå mig rätt; jag tror att mycket kan bli bra. Nåden gör att det kan blomma i öknen, men öken är och förblir öken.

Att säga att det ska ordna sig blir ofta även ett sätt att frånsäga sig ansvar (talar till mig själv här). Vem ska ordna det? Du eller jag, någon kollega eller chef, försäkringskassan eller en sjukgymnast? Ingen?

Jag har många erfarenheter av att saker och ting faktiskt har löst sig, att säga något annat vore en lögn. Det har handlat om bönesvar, omtänksamma människor i min närhet och tid som sätter saker i perspektiv. Livet har visat sig vara fullt av oväntade lösningar, även om jag inte kan påstå att alla de lösningar jag hoppats på har besannats. Dessutom är jag privilegierad. När saker skiter sig har jag ändå en massa skyddsnät och kan föra min egen talan – jag blir trodd. När jag inte fick uppehållstillstånd i det land jag ville bo i åkte jag till mitt fredliga hemland, fixade ett nytt pass och försökte igen. Men vad säger vi till den som har flytt ett krig och nu har ett besked om utvisning hängande över sig? Den som inte har råd att gå i skolan? Den som ligger på sin dödsbädd?

Vi måste hitta något annat att säga.

För även när det inte har löst sig har det ändå inte varit nattsvart. För ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Hoppet består inte i att allt ska gå vår väg, utan i att vi inte är övergivna i allt det olösta.

Dadelbollarna

Chokladbollar med dadlar i lockar fram mångas inre skeptiker – fika ska ju vara gott, inte nyttigt! Men det här receptet är liksom för bra för att inte dela med sig av. Det går lätt och snabbt, det blir inte lika kladdigt som konventionella bollar och så är det ju lite nyttigare. Och framförallt väldigt gott, många som först rynkat på näsan har tagit både en andra och en femte. Malin har till och med bjudit en person som sa att ”de här är så sjukt mycket godare än dadelbollar”, ovetandes om att det var just en dadelboll han åt.

Det ursprungliga receptet hittade jag här men det har modifierats en del med tiden.

Dadelbollar, ca 30 st (eller färre större)
16 urkärnade dadlar
4 dl havregryn
3-4 msk kakao
1/2 dl kokosolja
ev 1 dl kokos
3 msk kaffe
lite vaniljpulver
en ganska stor nypa flingsalt
kokos att rulla i

Mixa allt, enklast i matberedare (jag gillar att mixa rätt länge så att bollarna blir mer kompakta, men det är en smaksak). Gör bollar och rulla i kokos. Kyl eller frys och ät! Bjud gärna en skeptisk kompis.

Att vara två

Vi är inte längre tre och det som inte är, det som inte har valts, hamnar ofta på repeat. Vi är inte tre. Vi är verkligen inte fyra eller fem. En familj som gått på minus. Vi är bara två.

Tills den dag då bara:t förlorar lite av sin kraft. Vi är två! En tvåmannafamilj är verkligen inte det sämsta och numera kan jag inte bara stå ut utan till och med trivas rätt bra med hur vi har det. Vi är inte så många men vi har varandra. Vi kan bo i en tvåa, vi rymmer andra i bilen och har väldigt mycket tid tillsammans. Vi kan bli bjudna på spontana middagar för alla kan koka lite extra spaghetti. Det finns inte så många behov att ta hänsyn till och därför blir det lätt att vara flexibel trots att det finns ett barn med i ekvationen. Vi är en udda fågel bland familjer, men vem hade anat att det finns så mycket frihet i en sån här konstellation?

Lite perspektiv, tack

Jag minns exakt var jag befann mig när polletten trillade ner och jag insåg att jag mår bättre med människor omkring mig. Inte för att det blir roligare och trevligare – det blir det förvisso också – men för att jag då får ett rimligare perspektiv på mitt eget liv. Mina egna problem, bekymmer och tankar måste maka på sig lite, ge utrymme för de andra personernas liv och känslor. Som om min uppmärksamhet är ett cirkeldiagram och när andra tar plats där blir mitt eget liv en mindre tårtbit. Det tar inte bort mina problems giltighet och det jobbiga kan fortsätta vara jobbigt, men det behöver inte uppta all min kraft och tankeverksamhet.

När jag jobbat med prostituerade, hemlösa eller asylsökande har jag ofta fått frågan om det inte är jobbigt och påfrestande, när det i själva verket är tvärtom. Att skärskåda min egen navel är nämligen sju resor värre.

Challenge accepted

Flödet fylls av tio år gamla bilder och minnen (här kan ni läsa det vackraste hittills) och som ett resultat av ten year challenge drunknade jag nästan i den externa hårddisken. På ett bra sätt!

2009 började med Livskraft, det enda året lägret inte har varit över nyår utan istället över trettondagshelgen, så märkligt?

Alla var där! Britta var bokbordsansvarig.

Anton bad för mig, alltid en hit. Och jag predikade för typ första gången.

Jag bodde i Uppsala med Klara och Fanny, i en lägenhet med egen ingång vilket var värsta lyxen på den tiden (och kanske nu också). Vi levde verkligen livet på det härligaste av sätt och det var aldrig dålig stämning (läs mer här).

Fyllde 21 och blev firad. Har lite svårt att ta in att jag bodde i samma stad som alla dessa underbara människor.


Gissa vem av dessa som blev psykolog.

Förutom att hänga med folk typ jämt läste jag freds- och konfliktkunskap och på vissa kvällar även amarinja. Kul och oklart:

Etiopienlängtan var inte att leka med. Åkte till London med Salts styrelse och tog den här bilden för att stället påminde mig om landet jag hellre hade åkt till:

Sen kom våren till Uppsala! Det blev grillkvällar och fler anledningar att hänga.

Vissa var väldigt nykära.

Vår equals valborg, särskilt i Uppis. Julia frös och jag var varm, så var det jämt. Obs på telefonen och sjalarna!

Malin bodde i Stockholm så jag åkte dit ofta. Gick på Betelspelningar och andra spelningar.

Malin, Malina och jag åkte med ett gäng andra till Taizé i Frankrike. När vi kom hem till Uppsala igen var lägenheten strömlös för att vi inte betalat elräkningen. Drömliv. Sen skulle Malin och jag åka nattåg norrut med ett otympligt piano hon hade lånat av nån över sommaren.


Somrarna när man kom hem till Pite var speciella, några månader av undantag från det vanliga livet.

Vi var i Umeå och vek en massa pappersgrejer till Mirjam och Anders bröllop – plus att vi tog en massa pauser. Man pausade så fritt den här tiden i livet.

Jag jobbade med konfaläger och skogsplantering och sen var det dags för Uppsala och ännu en ny termin och vacker höst.

Anton, Jesus och Malina, fortfarande sjukt viktiga personer!

I november blev jag faster för första gången och det var stort på alla sätt.

Och här är väl anledningen till den sjuka mängden foton som togs trots att ingen hade en vettig mobilkamera, man använde digitalkameror? Tyget i mitt hår är ett gammalt örngott. Nu är det en taklampa i vårt sovrum istället. Som en slutsats från toppenåret 2009; typ allt finns kvar, bara lite annorlunda. Och snyggare?

Kylan och motsatsen

Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:

Det är nåt särskilt med dig

Det är nåt särskilt med dig
svårt att sätta fingret på
men om du satte ditt finger här
och tryckte hårt
skulle jag få syn på ett alldeles särskilt avtryck
vägar och fåror, det som är du:
fingeravtryck från skaparhand

Det är nåt särskilt med dig
Någon satte fingret på dig