Sportlovet

De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.

Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.

Askonsdagen

Askonsdagen faller väl under kategorin bortglömda dagar? En slags annandag efter fettisdag, när den i själva verket är startpunkten för den stora fastan; 40 dagars förberedelse inför påskens avgörande vändning från död till liv. Jag har sett fram emot det här dagen, mycket tack vare att jag läste Peter Halldorfs Spåren till det fördolda – betraktelser för fastan i januari då jag skulle skriva en recension för Dagens räkning (här kan ni läsa den). Men också för att jag så ofta möter människor för vilka fastan är en självklarhet, dels muslimer men även kristna från andra delar av den världsvida kyrkan, och tänker att de har något jag saknar. En rörelse av förminskning och begränsning, att kunna avstå något till förmån för det som är viktigare. En träning i solidaritet med dem som lever i fattigdom och hunger. En motkultur som behövs när allt annat tycks handla om mer, mer, mer.

Igår såg jag Konsten att städa med Marie Kondo, och även om städprogram inte är någon favorit och jag somnade i soffan innan första avsnittets slut är det uppenbart hur en utrensning påverkar människor. Efter att ha gått igenom garderober, kök och garage vittnade ett gift par om hur de blivit mindre arga på varandra, fick mer energi och allt var bättre. Förvisso var detta filmat och klippt, men jag tror det ligger en hel del sanning i det. Och varför skulle det vara annorlunda på andra plan i livet? Ibland måste saker sorteras ut för att annat ska få plats. Fastan kan bli ett tillfälle att rensa i livet och tankarna, och jag är den första att erkänna att det behövs.

Eller som Halldorf skriver i inledningen av sin bok:

Fastan är inte en dyster tid, den är, som man sa förr, själarnas andliga vår.

Två nya husdjur

Härom veckan tog några vänner från Göteborg nattåget upp och vi sammanstrålade i Luleå under ett par blåsiga och soliga dagar. Det var fullt med barn och mat och allmänt fix, men också förvånansvärt mycket tid att sitta i soffan och sticka, sy, karda ull eller tova. Ja, ni hör ju – det är inte vilka vänner som helst jag pratar om, de är grymma. Johanna kollade igenom min Pinterest och hittade en tovad pingvin som hon bestämde sig för att göra, och den blev underbar! Så fin att jag blev tvungen att göra en likadan. Esaias fick den och gav den namnet Pingiping. Okej.

Fyra sorters ull och lite tålamod – men inte så mycket, det gick rätt snabbt. Nästa gång vill jag lägga en sten inuti så den får lite mer tyngd.

Sen ville Esaias ha ett till djur och eftersom jag inte har något emot att låta disken vänta och sitta och nåltova föreslog jag en val, ännu en grej jag sett på Pinterest. Varför hitta på nya saker när det finns så många att härma?

Den här var lite mer tidskrävande, men även denna gång hade jag fina vänner runt mig – bland annat Malin som gick från ”det där verkar inte alls som min grej, bara att sitta och hacka med en nål på ull, fy vad tråkigt” till ”jamen jag testar väl då” till ”det här var ju kul”. Hehe.

Den strandade valen. Jag såg ut exakt sådär när jag var klar, helt slut av tre timmars nåltovande.

Allt jag ville

Dagarna fylls av hämtningar och lämningar, lektionsplanering och folk – och det är lätt att tanken stannar i det kortsiktiga. Stressa iväg och stressa hem, försöka komma ihåg allt som ska göras och inte glömma vad vi sa på senaste personalmötet.

Allt som behövs är att backa bandet och minnas att det fanns en tid då jag inte gjorde det här. Då jag tänkte att om jag skulle börja plugga på nytt skulle jag bli lärare i svenska som andraspråk. Drömde om en vardag med fler människor, fler språk och fler kulturer, sammanhang där jag skulle kunna leva upp och komma till min rätt. Nu är jag där.

Vissa drömmar måste vi jobba hårt för, andra krossas totalt medan några blir till verklighet utan vassa armbågar eller kamp. Som en present att tacksamt ta emot, och när den smält in i vardagen påminna sig; det var ju precis det här jag önskade mig.

Två att följa

Bland det bästa jag vet är människor som är generösa med sin kreativitet. Två som definitivt är det är Evelina och Julia, båda med instagram som plattform.

Evelina, evlun på insta, har ett öga för allt som är vackert. Hennes texter bjuder på vardagsögonblick och viskningar om evigheten, ofta i kombination, och hennes inlägg gör mina dagar bättre. Och bilderna, ja ni ser ju! In och följ för att läsa orden också.

Ett relativt nystartat konto är Julia Ivanssons papperochpenna, och jag är så glad att denna genivän berikar våra liv med sina formuleringar. Kolla bara:


Pricksäkra formuleringar är som ett par nya glasögon, känslan av att kunna se hur saker ser ut och är.

Torsdagstankar

Veckan började med bihåleinflammation och första sjukdagen på länge, sen jag hämtade mig så tvärt att jag misstänker att någon bad för mig under måndagskvällen. Den sega starten togs igen av vältajmade soluppgångar, varma återseenden och ett efterlängtat positivt besked. Det blir alltid en ökad kontrast när man går från sjuk till frisk, hur obetydlig sjukdomen än kan tyckas vara. En större skärpa som lägger märke till en hårprodukt som luktar väldigt gott eller det vackra i någon man möter dagligen. Som jag uppskattar de personer jag får dela min tid på jorden med. Allvarligt, har ni märkt hur många underbara människor det finns?

Är också väldigt glad för att bloggandet återigen finns i mitt liv och att ni är ett gäng som läser och kommenterar, både här och på andra sätt. Det är nåt med det här att ha ett eget internettställe istället för att trängas i ett redan proppfullt flöde. Och om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev om, säg gärna till!

Det märks

När du sjunger högt, pratar högt, skrattar högt

När du tittar på människor du bryr dig om

När du kommer till en plats utan vänner och går därifrån med flera

När du går

När du dansar

När du kan stanna i sjön, havet eller poolen i timmar

När du är tre år och går upp på en snöhög med storbarn och säger: hej, här är jag

När du är fem år och fortfarande äntrar rum och sammanhang med besked


Då tänker jag: det märks vem din pappa är.

Vad är värst?

De som delar sina svårigheter med mig gör det ofta med stor försiktighet. Jag kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig, det där är ju det värsta som kan hända, jag menar verkligen inte att jämföra. Det gör mig ställd och lite fundersam, för vad är egentligen värst? Död eller otrohet, barnlöshet eller sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet?

Alla kamper är olika, vissa måste vi igenom och andra slipper vi. Någon har ångest som aldrig ger med sig. En annan blir lämnad av sitt livs kärlek. En tredje fick mens igen fastän hon i flera års tid drömt om att få barn. En fjärde tycks ha alla förutsättningar att må bra men gör ändå inte det.

Min man dog, det var och är fruktansvärt. Samtidigt älskade vi varandra in i det sista och på så sätt har mitt hjärta bevarats helt. Dödens orubblighet är vansinnigt smärtsam men erbjuder något att ta spjärn mot och förhålla sig till (extra tydligt efter en lång tid av sjukdom och ovisshet). Alla visste att min man hade dött och många hörde av sig, skickade blommor och sms. Folk frågar fortfarande hur det går och visar förståelse de gånger jag brakar ihop. Det är tungt och svårt men på många sätt ganska okomplicerat och enkelt. Andra svårigheter kan vara kantade av skuldbeläggande och skvaller, eller sträcka sig över så många år att omgivningen slutar bry sig.

Dessutom anser jag att oavsett vad som har orsakat sorgen eller krisen är det inte alltid den närmast sörjande är den mest sörjande. Den direkt drabbade kan få stöd och hjälp som de indirekt drabbade inte får – och kanske inte heller inser att de behöver för ”det är ju inte värst för dem”.

Min poäng är inte att det ena är lätt och det andra svårt. Det är bara olika. Situationer är olika och människor är olika, och därför behöver vi varandra oavsett vad som är värst.

Hemmaträningen

Löpningen är utan tvekan min bästa träningsform – även om uppehållen varit många och långa försvinner aldrig springsuget helt. Men att det är svårt att ta sig ut och springa som singelmorsa behöver man inte vara något snille för att räkna ut. Det är snudd på omöjligt att barnvakt och ork ska sammanfalla med motivationen. Du kan väl springa med barnvagnen? sa någon när barnet fortfarande rymdes i en. Skulle inte tro det va.

För ett år sen började en massa kompisar träna hemma med hjälp av träningspass på youtube. Och som de pratade om det, det var träningsvärk hit och instruktörer dit. Jag var skeptisk, som sig bör. Men så en dag fick jag för mig att testa ett pass som jag fått rekommenderat till mig och

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så sjukt bra! Jag var hemma, ungen likaså, det var överstökat på en halvtimme och träningsvärken kom nästan oroväckande fort.
Tydligen kunde hemmaträning vara mer än några armhävningar och benböj, variationen har fått mig att fortsätta med detta och nu förslappas jag inte totalt mellan mina oregelbundna löprundor. Jag fattar att det här inte passar alla, det är väldigt käckt och amerikanskt. Men jag vill ändå tipsa vidare då det har gjort mitt liv så mycket bättre (läste sen boken Hjärnstark och förstod varför).

Här hittar ni det första passet jag testade och som jag nu kan nästan utantill.

Här hittar ni min spellista med de träningspass jag testat och gillat, favoriterna är högst upp.