Nittons sista

Det har varit ett långt år, i positiv bemärkelse, proppat av saker som inte låter sig fångas på bild. På ett sätt har inget märkvärdigt hänt. Jag bor kvar på samma ställe, jobbar på samma jobb, är fortfarande singel. Det har varit fullt av vanliga tisdagar och onsdagar och matlådor och längtan efter helg. Men just det har varit finare än någonsin, mättat av skönhet och mening. Och mycket av det som har varit svårt och jobbigt har parallellt rymt gemenskap, tillit och transparens.

Jag har blivit utmanad och uppmuntrad av människor i min närhet. Jag är friare, ärligare, modigare och friskare än för ett år sen. Mer mig själv.

Vissa saker kommer jag minnas tydligt: Esaias skolstart, finlandsresorna, midsommar med de många nära vännerna. Sjukdomarna som härjade. Löpningen som fick mig att må bättre och se klarare. Hur Gud visade sig vara större än jag tidigare trott. Hur Nils och Evelina kom in i mitt liv med aldrig tidigare skådad självklarhet.

Ett nytt decennium är bara några timmar bort. Jag önskar så att ni får känna friska vindar i ert inre den här kvällen och veckan. Gott nytt år!

Det hände

Det hände
Vi var där
Du föddes
Jag vågade
Hon såg mig
Han talade sanning
De litade på mig

Böner fick svar
Drömmar blev vardag
Det hände

Vi blev vänner
Vi förlät
Vi tröstade, vi skrattade

Vi kände
Det hände

Tredjedag jul

Tredjedag jul, detta gränsland mellan jul och det övriga livet, då vi ska försöka lära oss att tänka i veckodagar igen. Visst är det fredag? Under det att vi ser en film noterar jag hur solen når trädtopparna, men fort är det överstökat.

Tre dagar av familj och vänner, kyrka och paket, lego och snögrottegrävande kan inte göra oss annat än väl. Efter en hösttermin med ofattbart mycket vardag (jag skyller på skolstarten) är jullovet efterlängtat.

Utomhuset gör oss icke besvikna!

Och medan andra ska valla ihop sina sjuttifyra ungar och muta dem till ett leende tar vi familjebilden i bilen mellan julaftonsfirandena. Fördel tvåmannafamilj!

Ta i trä eller låt bli

Har ni märkt den subtila panik folk (vi/de/du/jag) kan få när någon uttrycker att det går bra? Vi verkar klara oss från vinterkräksjukan i år, bebisen har sovit ovanligt bra på sistone eller nu var det längesen bilen krånglade, säger någon varpå en annan kontrar: Men oj, hur vågar du säga det?

Eller så tar huvudpersonen i fråga saker i egna händer, tar i trä och har sig. Det där skulle jag väl aldrig ha sagt, nu lär vi väl bli sjuka imorgon.

Vad gör det här med oss? Jag har inte mycket till övers för skrock, men det värsta är nog att hur det här tankesättet verkar begränsa oss. Kan vi inte få tala klarspråk om det som går bra och det vi är tacksamma för istället för att hålla inne allt av rädsla för motgång? När det svåra kommer i vår väg blir det väl knappast värre av att vi dagen innan var glada och tacksamma?

Jag vill kunna uttrycka min glädje över det goda i livet utan att för den sakens skull vara rädd att något dåligt väntar runt hörnet. Identifiera det vackra, uttala det, fira små segrar. Utan att ta i trä, utan att lägga band på eller dölja det som vill bubbla upp och uttryckas. Vi är friska! Vi är sams! Vi har det bra! Tack!

Midvintertid

Julstressen lyser med sin frånvaro. Medan jag märker hur omgivningen börjar gå med raska steg lutar jag mig tillbaka. Förhoppningen om att adventstiden skulle bli mindre av en förfest till jul och mer av en förberedelse av hjärtat besannades. Jag har varken städat eller bakat och är rätt nöjd med det – friden kom visst från annat håll.

Det har blivit kallt och smärtat på grund av både skönhet och kyla. När temperaturen snuddar vid tjugostrecket känns det i både fingrar och lår. ”Det är nu man förstår varför man bor här”, sa en person och gjorde mig helt perplex – för de flesta jag möter är det nu man inte förstår varför man bor här.

Årets kortaste dag närmar sig samtidigt som det på avslutningar och i högtalare proklameras att mörkret flyr, dagen gryr. Har Jesus någonsin varit lika påtaglig som nu? Jag är livets bröd. Kom och ät! Ja, vi kommer.

Stjärnan

Jag gjorde en stjärna i helgen! Enkelt var det och snabbt gick det.

Internet är fullt av såna här i olika varianter (såg den först hos @mosteremelie), utifrån grundkonceptet att limma ihop papperspåsar på hög. Här finns en av många beskrivningar. Enda ändringen jag gjorde var att inte limma ihop de två sista påsarna efter att stjärnan vecklats ut, istället använde jag påsnitar så att den kan fällas ihop igen vid tjugondag knut. Otroligt nöjd över denna vuxna framförhållning. Och rimmet.

Advent

Andra söndagen i advent och jag längtar efter stillhet. Mindre hellre än mer, gällande det mesta. Mer av det viktigaste. Tydliga röster istället för ständigt brus. Frid som inte hänger på ljusslingor och glöggdoft, frid som dröjer sig kvar, rotar sig och växer sig starkare.

Jag längtar efter tystnad, lyhördhet inför viskningar och heliga signaler.

En vän från Eritrea tackar nej till julmust och pepparkaka – fastan inför julen har inletts. Vad har hon som jag saknar?

Adventstid, kom till mitt ensamma hus, fyll varenda vrå med mättnad.

Veckans pynt

Jag är förkyld och kan inte träffa den bebis jag mest av allt vill träffa. Tänker på veckan som varit kantad av fint trots mörker och efterdyningar från årsdagen.

✸ Två kollegor som gjorde mig djupt rörd och tacksam över saker de sa – vissa komplimanger kanske sägs i förbifarten, men det hindrar dem inte från att träffa helt rätt

✸ Se när yngre personer får plats och utrymme i kyrkan (hälsar hon som varit ”den unga” i femton år)

✸ Möta en bil vars förare sjunger med full inlevelse

✸ Johannesevangeliet

✸ Långt telefonsamtal med kär vän som gjorde en trött torsdagskväll rolig.

✸ Kort telefonsamtal som gjorde en stund på en parkering rolig.

✸ Besök av Malin och ovan nämnda bebis som golvat mig totalt.

✸ Och ännu ett kompisbarn har fötts i veckan! Keep ’em comin

✸ Stå vid kassan på coop med sol i ansiktet. I december. I en affär som har typ ett fönster. Vad är oddsen?

✸ Att vara ute med Esaias och känna hur dagen blir lite bättre

”Det är lite läskigt men jag är ju en modig man”

Fyra år utan

I söndags var det fyra år sedan Tariku dog. Han har varit borta lika länge som vi var ett par, och lika länge som vi var vänner innan vi blev mer än så. Fyra år.

Det är tolv år sen jag träffade honom första gången, i Mbarara i södra Uganda. Då var den tioåriga åldersskillnaden påtaglig och vi levde totalt olika liv, hans engelska var sämre och min amarinja obefintlig. Ändå blev vi vänner, på det sätt man bara blir av att testa nya saker och få gemensamma erfarenheter. När vi efter avslutad kurs i Uganda och praktik i Etiopien skulle åka till Sverige sa han: du kommer att komma tillbaka.

Jag kom tillbaka.

Vem hade jag varit utan honom?

Ljusslingor, julmusik och pepparkaksdoft vinner mark – jag har längtat för första året på länge, men ändå kommer minnena som en blöt filt. 2014 års adventstid då konsekvenserna från stamcellstransplantationen bröt ner hans kropp och höll på att ta hans liv. Då vi tröstade oss med att det bara var en jul på sjukhuset, det kommer fler jular. 2015 års adventstid då han hade dött och lägenheten fylldes av blombud och fika som andra bakat. Soffan stod vid fönstret och luften var tät.

Tidigare milstolpar, årsdagar och halvårsdagar, har känts som små segrar. Yes, vi klarade ett halvår! Ett år, två år, tre år. Fyra år känns för mycket. Till en början var sorgen konstant och orubblig – numera varierar den i styrka och känsla, och när den slår till ordentligt blir kontrasten till liv och glädje smärtsamt tydlig.

När jag ser på mitt liv är det så mycket som är annorlunda nu. Så mycket som skulle ha varit nytt för Tarre; vännerna vi umgås med, husförsamlingen, vad Esaias säger och gör, mitt jobb, relationen till hans familj och musiken vi lyssnar på. Livet har fortsatt framåt i full kraft, om jag hade velat hejda det hade jag nog inte haft en chans.

Det finns så mycket kvar att lära av Tariku, så mycket jag inte vill glömma utan snarare gräva djupare i, lära mig bättre. Hans blick för evigheten och andra människor, att orädd tackla nya situationer för att Gud är med. På så sätt känner jag att Tarre har min rygg; han har gjort och gör mig modigare, djärvare, mer konsekvent. Han har väckt en längtan efter mer kärlek, godhet och sanning. Det var så mycket Gud i honom. Och det är tomt utan honom, men det hade varit betydligt värre om han aldrig funnits.

Tack Gud för att han fanns.