Alla helgon

På väg hem från festligheter (gissa hur välkomna de var) körde jag förbi kyrkogården natten till idag. Ljuslågor som bildade ett täcke över sluttningen, punkt på punkt som säger: Ha! Ljuset vinner!

Vi tände tre av de tusentals ljusen medan det fortfarande var ljust; en till lyktan, ett hjärtformat och ett där det stod Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Det var kallt och Esaias tog på sig mina vantar. Vi frågade varandra om vi tror att pappa kan se oss och veta hur vi har det.

Tankarna kring beräknad födelse har rört sig till beräknad död. När Tariku och jag hade blivit ett par pratade vi om åldersskillnaden som var ungefär tio år (det var lite oklart exakt när han föddes) och jag konstaterade att han antagligen kommer att dö före mig. Tarre svarade med ett gapskratt; vad är det du säger? Det var det sjukaste jag hört, kan du veta hur länge vi kommer att leva? Nä, inte jag, men statistiken? Att kvinnor lever längre än män och att du är äldre? Mina argument bet inte, han fortsatte skratta.

Någon dag senare åt vi middag hos hans familj, som jag precis höll på att lära känna. Mitt i småpratet säger Tariku: vet ni vad Elin sa häromdagen? Att jag kommer att dö först för att jag är man och äldre än henne!

Nya gapskratt. Tror hon att hon är Gud eller?

Höstlov

Det blir många kramar idag, sa Esaias när jag gjorde honom sällskap i morgonsoffan. Ledighetens kontrast till vardagen är extra stor under lov insprängda i terminen.

Redan i lördags gick vi in i lovstämningen och började göra sånt som vanliga veckor känns för trånga för; måla på duk, rensa en garderob. Både hemmavarandet och det sociala får plats den här veckan.

Till vår stora glädje har Teknikens hus i Luleå öppnat upp för besökare och ett maxtak på 50 personer inklusive personal gjorde upplevelsen än mer njutbar. Inga köer, lagom ljudnivå, trevligt raktigenom. Allra trevligast var nog kvinnan i receptionen, snacka om rätt person på rätt plats (vilket jag också sa till henne). Vilken skillnad en tillmötesgående människa kan göra.

Tänk att det finns platser helt dedikerade åt barns lärande, lek och nyfikna upptäckande. Att det finns lov med tid att ta tillvara på det. Och att sen få komma hem, låta barnen leka ytterligare några timmar då fem visst inte var nog, och på kvällen höra Esaias ropa från kvällssoffan: Tänk att vi är lediga imorgon också!

BF 26/10

26 oktober är ett sånt där datum som fastnat i minnet, jämte barndomskompisars födelsedagar och barndomskompisars hundars födelsedagar. Det här var Esaias beräknade födelsedag, en dag jag tog sikte mot under mina första 40 veckor som gravid. Barnmorskorna och läkarna pratar om sina datum, men det är dagen som Gud har bestämt som barnet kommer, sa Tariku. Gud bestämde att barnet skulle komma några dagar in i november.

Vad löpningen lär mig

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Allt det där

Allt det där som tynger mig
Maten jag slänger
Snäsiga svar
Uppriven saknad
Lågt blodsocker

Allt det där som lyfter mig
Närvarande blickar
Uppmuntrande ord
Någon som hör av sig
Någon som aldrig lämnar

Och han den där som bär mig

Skrikfint

– Du luktar som ditt jobb, sa Esaias när han kramade mig hejdå i morse. Vissa veckor är det de lediga stundernas innehåll som är i fokus, men veckan innan höstlovet är det definitivt jobbet som tar det mesta av fokus och energi i anspråk. Inte konstigt om jag börjar lukta Älvsby folkhögskola också.

Ska man pendla ska man pendla med stil. En morgon var det så vackert att jag skrek av exalterad beundran. Hur skulle min kropp kunna härbärgera all denna skönhet? När jag berättade om min reaktion möttes jag av frågande blickar, så jag skrev till en kompis som funkar likadant: du kan väl förstå?

DET VET DU, svarade hon.

Sen blev det lunch, jag gick ut en stund och ja, skrikfint då med. Som en chock med marskänsla i oktober, plus en massa andra grejer som inte går att ta kort på.

2020 fortsätter nämligen att fyllas med det oväntade. På sidan av de stora världsomvälvande händelserna dyker det upp detaljer i vardagen som har blivit överraskande bra och meningsfulla. Oplanerade möten, saker som klaffar, rätt ord i rätt tid. Jag känner mig omhändertagen och är glad att jag också får ta hand om.

Nu har snöandet övergått till regn. Jag är lite rädd för pendling på glid men också tacksam för den vinterkaramell vi har fått njuta av – mer eller mindre högljutt.

Spösnö

Vi blev alldeles glada och pirriga igår när vi drog upp persiennerna och såg att allt var vitt. Oklart om jag kan sluta blogga om årstider och väder då det uppenbarligen fortsätter att påverka oss i så hög grad; en dag med snö är nämligen väldigt olik en dag utan snö.

Ute innan frukost, efter frukost, efter lunch och efter middag – det är lätt att bli nipprig och Esaias myntade uttrycket spösnö eftersom det vräkte ner och yrde åt alla håll. Imorse var cyklarna täckta med säkert två decimeter och vi pulsade på oplogade gångvägar till skolan.

Ring+änka

Jag har tidigare berättat hur jag googlade ”ring + änka”, med förhoppningen att hitta några svar på hur länge jag skulle ha min förlovnings- och vigselring på mig efter att min man dött. Hur jag sen valde att göra har jag däremot inte berättat om.

Mitt äktenskap är slut. Så kändes det väldigt kort efter att Tariku hade dött – tills döden skiljer oss åt sa vi och nu hade döden gjort just det. Man kan väl inte vara gift med någon som är död? Kärleken fanns kvar, kanske påtagligare än någonsin, men inte mottagaren. Betyder det att jag kan lägga ringen i en byrålåda?

Jag älskade våra ringar. Vi hade varsin tunn ring i etiopiskt guld från förlovningen och framåt, en blandning av etiopisk och svensk tradition. Som alla andra säkert också gör tänkte jag att jag skulle ha den där ringen tills jag blev gammal och händerna blev rynkiga. När vi förlovat oss gick jag omkring och trodde att hela Addis Abeba skulle märka att just jag hade en ring på fingret. När jag tog på mig den igen när jag fött barn och graviditetssvullnaden försvunnit var känslan densamma.

Även om jag så tydligt kände att jag inte längre var gift kände jag mig samtidigt som noll procent singel. Så efter mitt misslyckade googlande bestämde jag mig för att låta ringen sitta kvar ett tag, dels som ett minne och dels för att visa att jag inte var öppen för en ny relation. Nu kanske det låter som att männen stod på kö och att jag avfärdade dem genom att vifta med min lilla ring – så var det icke. Men det gjorde något med min inställning; jag ska låta sorgen ta tid.

Ett år, tänkte jag. Det lät bra och var tydligt, jag hade hört att änkor gjorde så förritiden. Ett år med ring, sen får jag se hur det känns. I en tid när det vanligaste rådet jag fick var ”gör det som känns bäst för dig”, trots att prick allt kändes dåligt, var det skönt att bestämma ett datum och slippa tänka på det före dess. Hela det året, och det följande, märkte jag hur folk kunde snegla på min hand på ett sätt som de garanterat trodde gick obemärkt förbi. Jag störde mig på att de inte frågade rakt ut istället, men eventuellt hade jag också stört mig på om de frågade i tid och otid.

När årsdagen kom tog jag inte av mig ringen. Kanske inte dagen efter heller, men någon gång den månaden började jag en slags utfasning. Ring ena dagen, utan andra, ha en annan ring istället, på och av. Långsamt vande jag mig och tillslut kändes det naturligt att vara utan ring hur mycket jag än gillade den. Jag var ju inte gift längre.

Rakt in

Vissa dagar är jag mer mottaglig än andra. Kan ni också känna så? Att allt går rakt in. En man drar en studsmatta över gräset, sparkar ihop några bollar som ligger kvar. Musiken träffar punkt på punkt, väcker minnen och tankar. Två människor har mötts på osannolikt vis och blivit ett par. En grav är belamrad med rosor, jag ser att hon skulle ha fyllt fyrtio förra veckan om hon inte dött vid trettiofem, jag räknar och det är fyrtio rosor. Min son som cyklar själv till skolan, han lyfter handen och vinkar till mig i fönstret utan att släppa den trixiga genvägen med blicken. En bibelöversättning får betydelsen att framträda. De av mina bästa som bor utanför Norr- och Västerbotten har jag inte träffat på ett år. Jag hämtar paket på det sämsta utlämningsstället, jag får vänta länge och personalen säger trevlig helg. En elev ser mig i ögonen och säger tack. Någon berättar hur hon fylldes av kärlek till en stad resten av sällskapet fann obehaglig och illaluktande.

Rakt in går det och hjärtat blir ett mos.

Skymningen

Det är mörkare och kallare och svårt att se charmen med att packa in de tunna jackorna i förrådet.

I protest tar jag på mig en yllekofta under en av de tunna jackorna och tar en promenad på gator av guld. Helylleprotest kan man tycka

Skymningen, oavsett vilken tid den kommer, är alltid vackrare ute än inne. Och faktum är att oktobers färgskala är skönare för ögonen än maj och junis hetsiga gröna.

Till och med lunchen körde all in höstfärger

I sju år har jag bott granne med det här och förundran bara växer. Älskade lilla stad som är så ostadig (i ordets egentligen felaktiga bemärkelse).

Väderappen visar ingen sol de närmsta tio dagarna. Snö och regn däremot. Vi får väl se hur mycket färgerna har att säga till om då.