Ge bra

4 Comments

Kriget i Ukraina får många av oss att vilja hjälpa till, ge av vårt överflöd och förhoppningsvis lindra nöden lite. Efter mina år i biståndsbranschen vet jag vilken otroligt skillnad det är mellan bra respektive dåligt givande – och vi vill väl inget hellre än att hjälpen faktiskt ska hjälpa? Det här brukar jag tänka på:

Ge till etablerade organisationer
Jag kanske hör om en kompis grannes moster som ska åka till Ukraina (eller annat land) och samlar in pengar. Det rycker i plånboken för det låter så bra; inga mellanhänder, inga administrationskostnader. Nej, men heller ingen kontroll eller uppföljning. Stora, etablerade organisationer (med 90-konton) kontrolleras, vi kan veta att pengarna kommer fram och gör nytta. Dessutom har de den erfarenhet som krävs i kaotiska situationer; de bygger inte sitt handlande på känslor och kan agera mer rättvist och långsiktigt. En stor organisation kan dessutom koordinera insatserna på ett helt annat sätt än de privata initiativen.

Ge pengar, inte prylar
Det är lockande att tömma garderoben, göra en vårrensning och samtidigt ge till något bra, men många har vittnat om kaosartade klädhögar vid Ukrainas gränser. Prylar är nämligen väldigt svåra att administrera och fördela. Pengar kan användas till allt möjligt – det som faktiskt behövs – medan ett par jeans i storlek 40 bara kan vara jeans i storlek 40. Läs gärna vad Röda korset skriver om varför det är bättre att ge begagnade kläder till second hand än att skicka till Ukraina (eller något annat land för den delen).

Ge!
Oavsett världsläge tror jag hundra procent på givande. För världens skull, men också för givarens då det händer något med oss när vi delar med oss av vad vi har. Vi kan be och vi kan ge. Små men stora motståndshandlingar.


Fjällen

, 2 Comments

Fjäll är lika svåra att fånga på bild som norrsken och månen, i verkligheten är det jag som blir fångad. Våg på våg av böljande berg, att känna sig omsluten av höjder i alla väderstreck. Jag fick komma till Hemavan varje vinter under min uppväxt, jag minns varje skogsdunge och smaken av dextrosol i liften.

Nu är det jag som är föräldern, glömmer barnets underställ och mina egna stavar, har en del att lära. Men jag gillar att vara vuxen, det innebär mer ansvar men också mer vett att uppskatta vad jag ser. Jag sprang på skoterspåren ett par kvällar och fick en god anledning att stanna.

När morgondimman lättade lämnade fjällbjörkarna med frost på varje gren. Påskväder fastän det var sportlov och mitt barn, sin ålder till trots, påminde oss i gondolen upp; nu ska vi njuta!

Krig och fasta

2 Comments

Min telefon påminde mig om en bild som tydligen tagits för prick tio år sedan, jag kunde knappt tro att det bara gått tio år. Då var min familj på besök i Addis och allt som har hänt sedan dess känns som ett helt liv. Sen skulle jag skicka ett sms till två kompisar och såg att sist just denna konstellation skrivit var i slutet av december 2019. Hoppas 2020 innehåller mycket häng med er, skrev jag. Är det bara två år sedan?

Vi är inne på tredje månaden, året känns redan långt. Det blev krig. Igen, men närmare än förut. Parallellt med ljusa eftermiddagar, glädjefyllda framtidsplaner och engagerat mellosnack pågår andra delar av verkligheten. Jag vet inte mer än någon annan – det är väl inte analyser av världsläget som får er att klicka in här – men jag vet att jag ser en ökad skörhet. I onsdags inleddes fastan inför påsk och som vanligt vet kyrkoåret bäst vad som behövs. Vi gick till kyrkan, psaltarpsalmen lästes: Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Det är som det alltid är, det finns ingen annan klippa, men ibland är den vetskapen tydligare än annars.

En av alla

0 Comments

En av alla renar som bromsar min framfart inåt landet.

En av alla bilder i mitt flöde, värd att skärmdumpas.

En av alla snöhögar som skänker oss glädje.

Och ett av alla bibelställen som talar liv.

Det känns som att längta

1 Comment

Jag vaknar, hör en bil starta, det känns som Etiopien. Känslan av att livet ständigt pågår utanför, att allting alltid hörs. Någon annans gråt, några andras bråk, någons bön och väg till jobbet. Jag mår illa och det känns som Etiopien, månaderna av graviditetsillamående utan tillgång till maten jag ville ha, lukterna jag längtade efter. Beställde päronsaft från Sverige och fryste in för att sedan upptäcka att Piggelin inte alls hade päronsmak. Det hjälpte gott ändå. Det snöar mängder och det känns som att längta till Etiopien, det här har alltid varit tiden när vi har åkt. Hade vi hållit fast vid vartannat år hade det varit dags för fjärde resan nu, då hade jag haft packningslistor på hjärnan, föreställt mig återseenden och drömt addisdrömmar. Minnen som hålls vid liv av repetition slumrar lite, men inte mer än en startande bil krävs för att minnena ska bli klarvakna. 

Vintervecka

, 0 Comments

Förra veckan var så mycket vinter det kan bli; snö och kyla, knallblå himmel och norrsken om vartannat. Norrbottningar börjar prata drömskt om vårvintern, renarna hänger vid vägkanten.

Det blev slut på restriktionerna, jag tänkte tillbaka på allt som inte kunnat hända och allt som ändå hänt. All tid jag har fått med min son, hur samtalen lättare kommer in på livet och döden, hur tydligt det har blivit vad som är viktigt. 2020 och 2021 var två av mitt livs bästa år, pandemin till trots.

Vad jag la min tid på förändrades drastiskt då, har på sätt och vis ändrats tillbaka nu. Försöker få in årstidstänket; det är inte tid för allt, alltid. Visst var det härligt att sitta och rita en hel dag, men jag umgås hellre med vänner. Vilken frihet att kunna ha tillgång till hela paletten.

Lördag

, 4 Comments

Vi är hemma. Spelar spel, äter mat, tittar i album och minns hur det var för tre och fem år sedan. Vi ritar, pastellkritorna får ta plats igen, fotbollen skjuts hårt in i ytterdörren. Jag går ut med soporna och märker att det inte är helt mörkt klockan fyra fastän det är mulet. Yebbas John Mayer-cover slås på igen; worry, why should I care? Vi sjunger våra egna låtar, lär oss Jönssonligan på piano. Lär oss flaggor, diskar och ringer mormor. Sover en stund, läser en stund. Hemma, vilken bra plats att vara på.

Härliga helg

, 0 Comments

Vad det är härligt att vara ledig – trots att jag bara hunnit jobba två dagar det här året. Det är ändå något helt annat att vara hemma på grund av ledighet istället för sjukdom, kanske just för att man inte bara måste vara hemma.

Ingen vit, orörd snö så långt ögat kan nå, däremot en gigantisk hög med många spår av lek precis bakom vårt hus. ”Den där grenen gick av när jag skulle leka Tarzan”. Har någon läst barnboken Gropen? En fantastisk historia om barns leklust och självbevarelsedrift och vuxnas stundtals orimliga begränsningar av detta. Min egen attityd till lek har säkert spår av att jag inte alltid orkat bry mig om varje potentiell fara – lek och var nöjd, typ – men jag är också övertygad om att barn som får klättra och springa mår bättre och dessutom lär känna sin kropp och vad den klarar av. Om jag ideligen hejar på eller stoppar berövar jag ju barnet den möjligheten.

Dumma människors andra avsnitt om vänskap om möjligt var ännu bättre än det första och bekräftade min upplevelse i helgen, nämligen att det är ljuvligt att träffa samma vän tre dagar i rad, att ge varandra mycket tid och bara vara tillsammans. Vänskap är värt att lägga tid på! En annan värd grej är att gå på gudstjänst, påminnas om att Gud är god, anden leder och att vi får hjälpa varandra att se det. Med den vetskapen är vi redo för vecka fyra.

Sett och hört

0 Comments

Podden Dumma människor kommer ofta med intressanta infallsvinklar på vardagliga saker och det här avsnittet om vänskap var väldigt mysigt och upplysande. Kanske för att jag värderar mina kompisrelationer väldigt högt och höll med om allt? Det finns även en del två som jag hoppas lyssna på snart.

När det kommer till musik har jag lyssnat på detta album några varv – bra fredagsstämning!

Tredje säsongen av Hjälp, vi har köpt en bondgård! är i gång och det är snällt, somrigt och peppigt. När går förresten preskriptionstiden för På spåret ut? Ska inte spoila men var i alla fall lycklig över återseendet av Afrikas pärla som vi fick ta oss till förra veckan.

Jag har inte varit där på fjorton år men ändå kändes allt som ett enda just det; trafiken, rolex, flygplatsen där min vän väntade på mig. Har jag berättat om hönan jag fick förresten? Min kompis mamma reste i flera timmar i buss för att ge mig en höna som tack för att jag hälsat på dem veckan innan, men när hon var framme i huvudstaden hade mobilen laddats ur och hennes dotter var på jobbet, så hon gav hönstackarn till någon annan och åkte hem. Några dagar senare gjorde hon om proceduren och satte sig på ny buss med ny höna, den här gången gick kommunikationen bättre och fågeln gavs till mig i en svart plastpåse. Den bodde i ett förråd tills vi åt upp den.

Till sist 96 sekunder av fint och lugnt. Precis så som jag önskar att din helg blir – med eller utan hönor

< 1 2 3 4 5 >»