stickat

Tröjan

Korta versionen: Jag stickade en tröja.

Långa versionen: Under hösten 2015, då jag återupptäckte stickningen, fick jag för mig att jag skulle sticka en tröja till mig själv. Beställde garnet Supersoft från Magasin Duett, minns att jag var väldigt ivrig att det skulle hinna komma fram i tid så min mamma kunde ta med sig det då hon skulle hälsa på Tariku och mig på sjukhuset. Såg ut ett mönster och började, men fick ofeeling och slutade lika snabbt. Tänkte att jag istället skulle sticka en fuskpolo till Esaias, började och slutade och repade upp. Något år senare; en mössa i fint mönster. Kom max 20 varv. Sen hittade jag mönstret till barnvantar jag bloggade om här, de blev både klara och välanvända men särskilt mycket garn krävdes inte så högen med nystan blev klar. Började därefter med en kofta med fint prickigt ok, blev nästan helt klar när jag insåg att jag inte gillade färgkombinationen – jag har en tendens att bli inspirerad och vilja dra igång direkt, och då måste jag använda mig restgarner i begränsade färger. Repade upp. Så hade det blivit vårvinter 2018 och jag insåg att Esaias verkligen behövde en varm tröja, tog tag i det blå garnet och ett tidigare beprövat mönster från Sandnes. Hade med mig stickningen överallt och stickade frenetiskt, tills den halvklara tröjan blev liggande och barnets garderob fylldes av varma arvegods och loppisfynd. Så kom februari 2019 och jag tänkte; hur svårt kan det va? Stickade klart, fäste trådar, tvättade ur spinnoljan och lät Esaias välja knappar. Klar! Äntligen!

Garnet ändrar karaktär när det tvättas och blir verkligen supermjukt. Jag tog i rejält storleksmässigt, den här ska inte växas ut i första taget.

”Får jag ta en bild på dig? Men om du för göra vilken grimas du vill då?”

Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Augustialster

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

Stora ord om en liten kofta

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

redDSC_1021 redDSC_1028

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

redDSC_1068

/Elin (och Malin tog bilderna!)