Hösten är den stora musikårstiden, tycker ni inte? Mer tid till och kanske även större behov av musik. En ny spellista är i alla fall på sin plats! Alla låtar utom en är släppta i år, så de är som tomma blad redo att fyllas av nya höstminnen. Håll tillgodo:
Det är onsdag och höstdagjämning, mulet väder gör att kvällen kommer ännu fortare. Vi är många veckor in på terminen och har bara nästan vant oss vid morgnar och scheman. För att inte bli fartblind behöver jag anstränga mig – eller tvärtom – men hjälps ändå av att mitt jobb är själva definitionen av varierande. Ingen risk att falla in i slentrian när ingen dag är den andra lik.
Och precis det här, att vara trött i huvudet efter mastiga dagar, inte riktigt veta vad man ska äta men ändå få fram mat på bordet och ljudet från Bilar 2, är en outsäglig välsignelse. Vi lever och är friska, vi har jobb och boende, vi får träffa människor, vi har varandra och fler, vi fick en dag till.
Mycket vill ha mer
jag vill ha mer
av det jag redan har
Aptiten är retad
jag äter mig hungrig
säg att det finns något kvar
Jag tar dig på orden
och klamrar mig fast
vid löften om överflöd:
Mer liv att hämta
mer liv att leva
liv i livet, liv efter död
Det kändes som en etiopienmorgon fastän jag var kvar i Norrbotten. Det är något med septembers klara luft, kalla morgnar och jämlika förhållande mellan dag och natt som gör att kroppen slungas tillbaka också till trånga minibussar, prydligt lagda gatstenar och ständigt sorl i bakgrunden. Som jag har längtat till Addis Abeba, i så många år. Redan första gången jag kom dit, för fjorton år sedan, var det som om mitt hjärta blev märkt och sedan dess har otaliga timmar ägnats åt att drömma sig bort. Varje gång med samma tanke: det hade varit bättre om jag var där.
2011 åkte jag tillbaka till Addis efter en sommar i Sverige, och då jag väl kommit fram var det en lättnad att kunna tänka på annat än Etiopien. För den som inte har varit upp över öronen i ett land kanske inte förstår hur mycket energi som kan gå åt till addislängt, så låt mig berätta; mycket. Hela sommaren hade jag behövt kämpa för att fokusera på annat, därför var det en frihet att äntligen vara där och liksom tänka klart, få plats för allt som inte handlar om vilket land man för tillfället är i.
Jag märkte det kanske inte då, men när vi var i Etiopien i början av 2020 bildades nya vägar i hjärnan, och de ledde inte alla till Addis Abeba. Det hade förvisso inte alla tankar gjort åren innan det heller, men det var ändå en markant skillnad. Frihetsvintern 2020 erövrade område efter område – så även detta – med space och utrymme, fler framtidsutsikter och klarare blick. Därför kunde jag denna morgon känna samma lättnad som för tio år sedan. Jag kan konstatera likheter, minnas lite och sen gå vidare till andra tankar. Vackra, konstiga, underbara stad, jag älskar dig men jag måste inte leva med dig.
Vissa dagar är hjärtat mjukt, liksom poröst och mottagligt. Fladdrande asplöv och nedsågade björkar, låg kvällssol och blått vatten. En bekymrad kvinna som inte hittar till Musikhögskolan. Uppmuntrande kollegor, uttrycksfulla vänner. Någon blir berörd av bönen trots att vi bara ses digitalt. Jag får säga det fina jag ser i en människa, det jag trodde var självklart för henne var visst inte det. Ansiktstid och sms, bilder på min son och skärmdumpar. Prat med grannar, prat med pappa, smoothie till frukost, pizzarester till lunch. Ett lugn i bönen, vacker musik, skön tystnad. En framtid och ett hopp; stenhjärtats tid är räknad.
Det var en strålande helg. Tranorna samlades och gjorde sig resklara ovanför våra huvuden samtidigt som en halo omringade solen. Det var svårt att inte förundras över Guds skapelse men också svårt att inte få Beyoncé på hjärnan.
Delar av vår lördag fastnade på film. Det var kalas för rosengrenarna, obehagligt kallt men utomordentligt gott sällskap och fika.
Erik fyller 30 i veckan och det känns som evigheter jag gjorde det, men tre år är ju bara tre år. När jag igår plockade krusbär tänkte jag på saker som hände för ett år sedan, det känns som ett annat liv. Och nyår, har det verkligen bara gått åtta månader sedan dess? Så blir det kanske när livet fylls med överflödande liv.
En vän säger att hon saknar mig
En annan hade tänkt ringa men jag hinner före
En tredje blir glad för att jag är det
En fjärde skickar ett klipp som får mig att skratta högt
En femte längtar efter oss
Med en sjätte känner jag en samhörighet som inte alls matchar de få gånger vi setts
En sjunde har ett hjärta som funkar som mitt
En åttonde känner med mig
En nionde ber för mig
En tionde förstår mig
Sommaren ville inte släppa taget och det kändes som en varm kram – vill du verkligen stanna lite till? På min lediga fredag maxade jag utomhus så kinderna hettade och jag slocknade i mina vänners soffa redan halv elva.
Jag älskar platsen där vi bor och vyerna jag aldrig kan se mig mätt på. Luften var densamma som i slutet av maj och gav samma pirriga känsla. Mörka kvällar har förvisso samma effekt, det känns speciellt att tända lampor och ljus.
I vanlig ordning efter jobbstart förvånas jag över hur mycket en helg trots allt kan rymma; släkt och vänner, vila och rörelse, böcker och seriestarter, äta borta och äta hemma. Två svängar till Malin och Erik, där det växer både ätbart och vackert.
Malin sår, vattnar och anstränger sig i flera månader, sen får jag komma och plocka hur mycket jag vill. Det är en generös deal vi har.
I sommar tog jag ut de sista dagarna från min föräldraledighet med Esaias och det var inte utan att det kändes. Åtta år av att i varierande grad få vara hemma med mitt barn, och mycket – typ allt – har hänt.
Hans blick var stabil från start. När Esaias föddes i november 2013 hade Tariku och jag bara bott i Sverige några månader och allt kändes nytt men att bli förälder trumfar alla flyttar i världen. Det lilla barnet sprängde upp nya rum i hjärtat. Kärleken var stabil när inget annat var det och Esaias visade sig vara en urkraft som körde på, aldrig var stilla och charmade alla.
Vi hade varken bil eller särskilt mycket pengar när han kom, men då vi var vana vid att leva enkelt var det inga problem att ha föräldrapenningen som vår enda inkomst. Tydligen gick det till och med att snåla på föräldradagarna, med planen att kunna vara hemma länge, vilket har gjort att de räckt ända in på tjugotalet.
480 dagar – vad har de fyllts med? Planera, laga och städa mat, få barnet att somna och försöka hålla barnet vaket, promenader med sjal, sele, liggvagn, sittvagn, ingen vagn, cykel och kickbike. Rita med kritor, måla med fingerfärger, rita små detaljer i timmar. Läsa samma bok om och om igen, lyssna på poddar. Se på Pippi, Stora maskiner, folk som bygger lego. Bygga lego. Tvätta, diska, handla, städa. Mycket glädje, mycket sorg, många känslor samtidigt. Hålla koll på kläder som vuxits ur, träffa vänner, hoppa i vattenpölar och gå till lekparken. Vilket underbart liv ändå!
480 dagar med Esaias! Tack Gud och Försäkringskassan för det.
Hon sa: det finns inga ord för hur god Gud är. Ändå ville jag försöka, hitta en språkdräkt som är dig värdig, formuleringar som får mig att greppa.
Jag misslyckades. Av alla misslyckanden i mitt liv var det här det bästa.
