Första hjälpen vid sorg

Hur man bemöter någon som sörjer är inte lätt att veta. Till och med den sörjande kan ha svårt att urskilja vad som egentligen hjälper – när jag var som djupast i sorgen efter Tariku kändes allt bara fel och det var nästan omöjligt att identifiera och formulera mina behov. Svenska kyrkan har något som kallas första hjälpen vid sorg, med syftet att ge konkreta råd till alla oss som lätt står handfallna när människor i vår närhet drabbas av svårigheter. Och det är så bra! Jag håller med om varenda råd och kan se att just de här grejerna är det som hjälpt mig genom de senaste tre åren. In å läs!

Tack tiden

Medan andra vill mysa med bebisar hejar jag på tiden, för varje ålder har visat vara den bästa jag har upplevt. Älskar att min son växer och längtar inte tillbaka alls? Jaja, småttingar har också sin charm, men de är inte alls lika roliga som femåringar.

Som häromdagen, då munnen gick i ett som vanligt:

– Vad heter Esaias på japanska? Jag gissar bara… Curry?

Det doftar nytt

En mörk dag i december sprang jag runt Grisberget, motionsspåret runt knuten där jag kan varje backe och sväng. Och förutom trötta vader kände jag att jag vill skriva mer. Dagböckerna fylls och mina instagramcaptions kan sväva iväg, men jag längtar tillbaka till bloggandet. Att skriva längre och skriva långsamt, inte få snabba reaktioner men kanske någon kommentar ibland. Sen kom räkningen för den här domänen, och allt blir ju dyrt med tanke på förra årets fyra inlägg. Men så tänkte jag ge den här platsen på internet ett år till, se om lusten skulle infinna sig. Och det gjorde den!

Det doftar nytt. Så skrev vi en januaridag för fyra år sen, Malin och jag. Och även om nästan allt har förändrats sen dess är känslan och längtan densamma; det är dags för något nytt. Nu tar jag, Elin, över denna maytemberskuta. Malin pysslar på med annat som ni snart ska få se och förundras över.

Jag lovar inga dagliga uppdateringar eller tydliga teman, kanske blir det DIY som förut eller bara text. Vi får se. Men kul ska det bli!

Framsteg

Det första året i ett barns liv finns ett tydligt fokus på framstegen; att le för första gången, rulla från mage till rygg och tvärtom, att säga sitt första ord och ta sina första steg. Men även om jag inte sett någon fylla i-bok för fyraåringars utveckling känner jag att de framsteg som nu äger rum påverkar vår vardag betydligt mer. Som att kunna gå sida vid sida till Ica, handla lite och gå hem utan alltför stora protester. Eller att jag kan laga mat – med sallad, såser och allt möjligt – medan han bygger lego och med jämna mellanrum kommer till köket för att berätta vad han hittat på. Att kunna sitta och äta mer eller mindre av den nyss lagade maten, men under civiliserade former utan skrik eller alltför mycket klet. Allt är inte rosenskimrande, bara väldigt mycket roligare och enklare. ”Tänk så mycket som händer det första året” säger de. Vänta bara, tänker jag.

 

/Elin

Den där helgen

Det var en helg då solen lyste och vi ville vara ute precis hela tiden. Sigge hade precis lärt sig gå och min hand höll i mobilen och tryckte på rec var och varannan minut. Lägg på då lite musik av Loney dear till det och så får du en sån där härligt sprittande vårvintrig, romantisk känsla. Nu är det nya tider i vårt hem. Och nu är även våren här! /Malin

Boktipset: e-böcker

Tack vare min svägerska Maria har jag fått upp ögonen för hur fantastiska e-böcker kan vara. Jag har för det mesta en bok på gång och har ofta flera jag skulle vilja läsa, men att köpa eller låna böcker blir lätt ännu en grej som tar både tid och pengar. Biblioteken i Norrbotten har på bibblo.se en hel drös med e-böcker tillgängliga, helt gratis kan du låna tre stycken per kalendermånad. Om du hellre vill lyssna går också det, till samma förmånliga ickepris. Att slippa lämna hemmet för att låna och lämna tillbaka är ju bara det revolutionerande!  Jag läser på min iPad och är förvånad över hur bra det går – tror det är något med att vända blad istället för att scrolla som gör att jag hamnar i bokläsarstämning och inte gärna avbryter läsandet. Dessutom gillar jag att kunna ladda hem en bok samma dag som jag hört talas om den.

Och när det redan är full on tipsning kan jag varmt rekommendera Hans Roslings bok Hur jag lärde mig förstå världen som jag nyss läste och gillade skarpt.

Halvtid

Att jobba halvtid innebär att varje helg blir långhelg, att vi kan öppna balkongdörren och kolla på netflix tills badhuset öppnar. Lediga fredagar och måndagar blir som en fluffig barriär mellan helg och vecka, både jobb och vila blir bättre när det finns mer luft i systemet. Jag är högst medveten om att den här lunken inte passar alla, på samma sätt som heltidsjobb inte är ett rimligt alternativ för mig, men för oss är det här det optimala upplägget just nu.

Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)