Sommar

Söndag till söndag

Dagarna och veckorna flyter in i varandra men jag vet att det var söndag när vi plockade hjortron och söndag när vi igår kom hem från läger. Däremellan rymdes allt jag kunnat önska mig av en vecka i juli.

Vissa gåvor bara kommer i vår väg och allt vi behöver göra är att ta emot.

Som Malin, tänk att hon finns!

Och tänk att min son får ha vänner som han redan känt i flera år.

Vi var på familjeKRIK där dagarna var fulla av allt från vandring och fotboll till bön och viktiga samtal – det finns mycket som kan vara roligt men det är något särskilt med läger som påminner en om hur man vill leva och hur det mesta går lättare när man får ta rygg på varandra.

Allt detta med norrbottenssommaren som kuliss. Och vi får bara ta emot!

Här och nu och evigheten

Kvällsljuset i dikeskanten är en av alla saker som inte låter sig fångas på bild. Liksom färgen på vattnet när vi tar vårat midnattsdopp, störtskuren på förmiddagen, gemenskapen med vänner, oväntade återseenden och glädjen i barnens ögon precis när de kommit ovanför vattenytan. Telefonen får ligga och jag släpper tanken på att föreviga – paradoxalt nog är det då det eviga gör sig påmint. Här och nu och evigheten ligger väldigt nära varandra.

Rikedomen

För första gången på mycket länge åkte vi mer än en timme hemifrån. Vi somnade på ett tåg och vaknade upp till en dröm som tydligen var verklig; djupt efterlängtade vänner, gemenskap utan startsträcka, sommaridyll, fantastisk mat och bubblande kärlek och glädje åt alla håll. Det känns fortfarande overkligt att det hände, att det kunde hända.

I november skrev jag om dem, mitt folk, och även om de varit känslomässigt nära den senaste tiden är det svårt att slå tredimensionella ansikten och riktig ögonkontakt. Dessutom är jag nu mer övertygad än någonsin om att jag har världens bästa vänner. Och ja, jag vet precis hur lyckligt lottad jag är.

Det är speciellt att återses och försöken att sammanfatta det senaste året gör att vi ser mönster och händelser i ett nytt ljus. Vilken skatt att få dela allt fint och svårt med någon som bryr sig och verkligen vill lyssna, och sen skratta tills magen och kinderna värker.

Nu hoppas vi bara att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Men om det ändå skulle bli så vet vi med säkerhet; det vi har är värt att vänta på.

Ledigt

Sommarlovet kom snabbt, vi hann knappt med, och nu känns det enligt vissa som att vi har varit lediga i en månad. Barn kan vara förebilder i mycket, även i detta. Det räknas varken veckor eller dagar, planerna är roliga att tänka på men inkräktar aldrig på det som nu händer. Vi badar, ibland med kläderna på, träffar vänner, gör högar av såpbubblor och har det riktigt bra.

Redan första semesterdagen kom jag på mig själv med att spänna bågen för hårt och när jag dagen efter berättade det för mina vänner sa en: du tänker alltså att du ska prestera semester? Som jag är tacksam för personer som säger som det är och genomskådar mina beteenden. Poängen med semester är ju den motsatta, här ska både ribban och pulsen sänkas.

Juni fortsätter och kvällarna är fortsatt vackra – det är nästan svårt att ta in. Att vi får leva i det här? Och inte behöver vi stiga upp innan klockan sex imorgon heller.

Den ljusaste natten

Det var årets ljusaste natt, himlen var ljus, fåglarna sjöng och jag påmindes om de sista raderna ur Karin Boyes Nu är den väldiga väntans tid;

Nu hukar sig skapelsen till längtans språng —
innan besvikelsen sker,
då skogen är så grön som möjligt
och världen är så färdig som möjligt
och träden och människorna mumlar som i sömnen:
”Vi ville mer.”

Veckor av vibrerande växtkraft och allt ljusare nätter når till slut sin kulmen. Det är underbart, fantastiskt och storslaget, men bara till en viss gräns. Jag önskar att stegringen kunde fortsätta, eller åtminstone att jag kunde dröja kvar i peaken. Om vintersolståndet vittnar om vändningen från mörker till ljus påminner sommarsolståndet om förgängligheten. Men också om fortsättningen.

Vi ville mer – och lovas mer. Det finns ett löfte om en evighet där ingen natt ska finnas mer. Årets ljusaste natt är nu förbi, men livets ljusaste natt ligger fortfarande framför.

När juni inte skaver

Juni har många år kommit med ett slags skav, en obalans mellan det som händer och känns å ena sidan, naturens överdåd å den andra. I år är det tack vare olika anledningar inte så. I år är juni rakt igenom fantastiskt.

Det finns fortfarande människomöten som påminner om att det inte är odelat positivt att rutiner bryts, många hade velat fortsätta med sina vanliga dagar och tryggheten de ger. Samtidigt är tacksamheten lite extra stor efter ett läsår med många utmaningar och hinder; vi klarade det! Mål har nåtts och kurser har avslutats, vi har kommit varandra närmare och vuxit som människor. Avslutningarna blir stympade även i år men de som ändå kan ses har lärt sig att detta är lyxvara.

Jag går till skolan och hämtar en hög med teckningar och böcker, delar av det som Esaias har skapat och lärt sig under året. Tänk att han får gå i skolan – och att vi bor i ett land där skolan har varit öppen hela året. Hans knän är redan fulla av skrubbsår, myggbetten kliar och sovrummet är alltid varmt och ljust. Allt känns varmt och ljust, för så kan juni visst också vara.

Guds godhets rikedom

tolvgradigt vatten

överträffade förväntningar

folk som uttalar avslutning ”avschlutning”

varm, doftande tallskog

ut på rasten, ut på lunchen

De skola oss påminna
Guds godhets rikedom

uppmuntrande ord

vän på balkongen

hav av hägg

snöhögen är undantaget

och bönesvar idag igen

En till

Ännu en bild av kombinationen Esaias och vatten, ännu en sten som skulle kasta i. Ytterligare en oplanerad dag som timme för timme fylldes med innehåll. Tänk vad härligt livet är, sa han. Middag på en i övrigt tom restaurang, en kaffe att ta med – ”det verkar vara havremjölken som är grejen med den här”. Fortsatta samtal om presidenter och diktatorer, hur långa, bra eller dåliga de är, om fattigdom, rikedom och olika länders demokratiindex. Ett kvällsdopp som vi inte kunde låta bli trots att avsaknaden av handduk gjorde att vi fick hoppa och springa oss torra. En första, andra och tredje vattenkanna på balkongen. En sista semesterdag, en av de bästa.

Augusti är augusti

Min tanke för denna månad är att låta augusti vara augusti; sommar, återseenden och djupa gröna nyanser. Med en dag av sommarlov kvar kan jag konstatera att ledighetskänslan sitter i in i det sista.

Onsdagen lovade sol och vi var inte sena att haka på vänner till stranden – med risk för att låta som en efterhandskonstruktör tycker jag nästan att en stranddag är nog så härlig när vi behöver värma oss i handdukarna och kan gå på sanden utan att bränna fotsulorna. Och vår favoritbadplats får mig alltid att känna en sån glädje över att bo i Norrbotten.

Min svägerska har fyllt 40 och det firade vi med god mat och vacker utsikt. Fortsätter förundras över att jag bor i samma stad som mina två bröder.

Piteå är vackert även från ovan.

Utomhus är allt mustigt överdåd. Jag gillar också hur allt från planer till färger mattats av den här delen av sommaren, det blir behagligare och mjukare.

Efter två badstränder hade denna varma lördag ännu inte kramat ut allt bad som gick att hämta, så vi tog ett kvällsdopp på vägen hem, återigen i Pite älv. Utrymme, skönhet och äntligen svala kroppar.

Semestertrött

Är det bara jag som känner mig lite semestertrött? Det är måltid på måltid, två starka viljor och fort till stranden så fort solen värmer. Logistiska utmaningar och så en måltid till. En smal väg mellan för mycket och för lite på schemat. Höjden av lyx att bli trött av ledighet!

Jag fascineras alltid av hur tappert hjärnan hänger med i svängarna, för nu anas en svag längtan efter styrsel till grötiga lediga själar. Men inte än, det hade vi nog inte orkat. Tur vi har två veckor till att återhämta oss.