Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.
Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.
Ikväll satt Esaias och jag uppe länge och ritade och jag blev helt hänförd av hans detaljer, färgval och teknik. Tänk, nu är vi här! Nu har vi skapandet som gemensamt intresse och det är nästan bara kul. Vad har då fört oss hit? Jag tror det finns några saker som har påverkat:
Generositet! Jag, och många med mig, har en tendens att vilja spara på bra pennor och fina papper. Till när? Finare tillfällen? Det där är en ballong vi behöver spräcka hål på. Fram med fingrejerna ba! Att rita med bra pennor och måla med fräscha penslar på riktig tavelduk gör det så mycket roligare. Visst finns det vissa pennor som bara finns inom räckhåll för mig, men på det stora hela tror jag på att använda allt när man vill. Det är ju inte äkta guldglitter vi snackar om.
Låt det bli kladdigt! Det är omöjligt att måla med barn utan att få färg på möbler, kläder eller hår, särskilt under fingerfärgsfasen. Och ja, det finns även barn som ogillar kladdet, men så länge det är vi vuxna som lider kanske det är värt lite extra jobb? En vaxduk och IKEA:s långärmade förkläde funkar bra för de allra minsta. Elsie Larson på A Beautiful Mess (extra passande bloggnamn i sammanhanget) har nyligen skrivit om just detta om du vill ha fler argument.
Har man väldigt ont om tid eller energi kan man dutta ut färg på ett papper och lägga det under genomskinlig plast, så får barnet smeta ut färgen så mycket det bara går:
Och var inte rädd att begränsa färgerna! Om allt bara blir en brun sörja är det inte så roligt längre. Ibland har jag valt färger, numera får Esaias ofta välja några stycken, och svart får komma in på slutet för att inte solka ner allt helt. Visst finns det även gånger med fri lek, man får känna av när det är läge.
Bra tuschpennor! Ty torra tuschpennor är det värsta som finns. För fyra (!) år sen köpte jag en stor förpackning Fibracolor colormaxi superwashable och de använder vi fortfarande. Bonus är att de också funkar för brush lettering, den här gjorde jag med en sån penna:
Tänk utanför boxen. Boxen i det här fallet är väl papper och krita. När Esaias var ett körde vi på blåbärsmålning, som jag vet att några andra testat med sina ungar och det gör mig så glad!
När han blev lite äldre fick han rita på iPaden, och vet ni, där kunde han göra sina första huvudfotingar. I samma veva ritade han något liknande med en pinne i sanden och det var så tydligt att det hjälpte att komma bort från pappret och pennorna.
Många ögon hade vi allihopa ↑
Vi har också klippt och klistrat en del, färgat papper och rolig tejp kommer man långt med.
Haka på ilen! Helt plötsligt reser sig barnet upp ur soffan och ropar att han vill göra en minimellofigur, eller så sitter han djupt försjunken i en teckning när klockan är läggdags, och då är valet mitt. Ska jag låta honom fortsätta? Orkar jag haka på? Inte alltid, men när jag väl gör det blir det oftast väldigt bra – och föder fler idéer hos oss båda.
Gör nåt själv! Om jag sätter mig och pysslar med nåt kommer Esaias nästan alltid och joinar. Och nu är han så stor att han dels klarar sig lite bättre själv, även när det är akrylfärg och penslar, och dels har ett större tålamod och sitter längre.
Visa intresse. Det var inte särskilt intressant att sitta och rita med en tvååring som ville få mig att rita en traktor för elfte gången den dagen, men att idag kunna sitta och ta del av en femårings fantasivärld är en helt annan grej. Titta på, ställ frågor. Och rama in grejerna! Jag tror det gör något med ett barn om deras alster får hänga på väggen istället för att förpassas till den gigantiska teckningshögen. Enda nackdelen med detta är om man målar abstrakt själv och risken att mina tavlor tas för barnets. Du målar som en bebis, säger Esaias.
Har någon av er fler tips eller idéer att dela? Jag inser att vi bara har skrapat på ytan av denna rolighet. Mer färg åt folket!
En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:
Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.
Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!
”Kärlek utan mod och vishet är sentimentalitet, vilket är fallet med de flesta som tillhör kyrkan.
Mod utan kärlek och vishet är dumdristighet, vilket är fallet med de flesta soldater. Vishet utan
kärlek och mod är feghet, vilket är fallet med de flesta intellektuella. Men den som har kärlek,
mod och vishet förändrar världen.” Ammon Hennacy, Katolsk aktivist, 1893-1970
En väldigt klok och modig Malina sa i somras att vi borde ha modförebilder som påminner oss att
våga göra modiga saker. Sophie Scholl, Moder Teresa och Malala är en sånna förebilder. Vanliga
människor som vågade gå mot strömmen. Och det finns ju flera andra förebilder, som säkert finns
nära oss om tittar runt omkring oss. Här har vi Malala och så fort hon är färdigritad ska hon få
hänga på en vägg här hemma hos mig och peppa mig att våga göra modiga saker.
Idag fyller Tariku år och ni ska få se en av hans presenter som jag och Esaias gjort tillsammans. Alltså jag blir så peppad av att göra sånt här med mitt barn!
Det hela började med blåbär till mellanmål: gott + fin färg = oslagbar kombination! När ungen var som kladdigast gav jag honom ett akvarellpapper att smeta på. Papperskvalitén gör att allt ser finare ut, plus att det inte ger vika för blåbärsgrejset.
När Esaias ätit klart, duschat och ytterligare några veckor gått tog jag mitt ansvar i att förbättra min sons konstverk. Hehe. Det enkla knepet för att få vilken akvarell som helst att se lite mer städad ut är att fylla i linjer med svart penna. Från mellisklet till abstrakt konst.
Jag klippte ut den bit jag tyckte blev finast, ramade in och gav bort till den bästa av bästa.
Otroligt kul! Varför har vi inte gjort det här tidigare?
Hittade ett klipp på youtube om hur en ritar hud i photoshop och woooow så roligt! Orkade inte vara lika noggrann som mannen i klippet (och hade nog ändå inte fått samma resultat) men det här ser ju faktiskt inte så pjåkigt ut. Glad för det. Nu ska jag måla nån annan. /Malin
Förra veckan la vi dom alla på brevlådan. Bröllopsinbjudningarna. Efter flera kvällars pysselverkstad, där jag satt på golvet och mätte, klippte, vek och tejpade ihop kuvert och Erik vid datorn som ritade och färglade, så är bollen nu i rullning. Och det är sånt här pyssel som gör mig glad. Älskar det monotona, ”många bäckar små”-typ av pysslet som med lite mysig musik gör min tillvaro rofylld.
Kuverten gjorde jag av papper från en kartbok. En väldigt stor kartbok, ska tilläggas. Så här ser insidan ut…
Nu väntar fler pysselkvällar inför projekt bröllop. Så fortsättning följer!
De etiopiska korsen – dessa konststycken med hundratals, ibland tusen, år på nacken, tillverkade med största skicklighet av generation efter generation. Jag blir oerhört fascinerad av vad händer och helig inspiration kan skapa. Tydligen har korsmakare varit ett yrke med väldigt låg status, vilket gör skönheten desto mer tilldragande.
Tariku och jag fick på vårt andra bröllop (vi gifte oss i Etiopien men hade en efterfest i Sverige) en bit björk av Malins föräldrar. På den målade jag ett av de finaste motiv jag kan tänka mig, samma som halsbandet:
Inget komplicerat dock, jag använde mig av en enkel svart spritpenna. Annat än att göra ett traditionellt kors genom att forma korset i bivax, göra en lerform, smälta krigsmateriel, fylla formen och dekorera.
Korset rymmer symbolik för Fader, Son och Ande, de tolv lärjungarna samt evigheten och det jordiska. Och den äldsta versionen (supergammal!) fanns i en kyrka som brändes ner av muslimer, men korset räddades. Häpnadsväckande!
