Tro och hopp

Samma gamla och sprillans nytt

Hej, här är jag och skriver samma text som jag alltid skriver. Om att det är ljust ute fastän midnatt närmar sig, att barnet somnade sent, att dagen har rymt allt möjligt och att bad är bäst (tre dagar i rad ännu bättre). Till och med bilderna är begagnade.

Vi är på sätt och vis kvar i startgropen inför lovet då det visade sig att de många sjuka pedagogerna på Esaias skola hade viruset. Istället för utspring blir det ännu ett steg bakåt, och jag får lära om igen. Tänka om; det är bra att vara hemma. Viljan att passa på och hitta på är stark och det är konstigt att inte träffa alla vi vill träffa på det sätt vi vill träffa dem. Nu ska jag inte ge sken av att vi lever i någon form av självvald karantän, men även en femtioprocentig minskning av sociala kontakter har en förmåga att rubba semesterkänslan. Förhoppningsvis även smittspridningen.

Igår bläddrade jag i en diktsamling av Karin Boye och Nya vägar satte fingret på en känsla jag ofta bär på. Längtan efter nytt, frisk luft och förändring. I år mer än någonsin. Som en programförklaring inför ledigheten och livet: Låt oss nytt och fagert leta!

Pingst

På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel, läser jag i Psaltaren 30 men kan inte relatera. Här är det ofta tvärtom, vilket jag fick upp ögonen för när en läkare informerade mig om att många kan ha ångest på morgonen men slipper den senare under dagen. Det gör inte seghetens förmiddag roligare, men kanske snäppet mer uthärdlig. På morgonen gästar gråt, om kvällen kommer jubel. Och dans och kvällssol och ett personligt rekord på 5 km och allmänt bra humör.

Oavsett sinnesstämning är det pingst! Om kristhim gör mig konfunderad känns pingst mer som hemmaplan. Jesus lämnade jorden med ett löfte om att en annan ska komma, helig ande. Och så blev det, anden kom och började direkt uppenbara Guds helighet och godhet, fick människor att mötas och ledde berättelsen framåt, ända fram till idag. Även mitt liv hade varit väldigt fattigt utan denna kontaktyta med det heliga. Anden tröstar, driver på, viskar sanningar i och genom mig. Förklarar eller påminner om saker, leder andra in i mitt liv eller mig in i deras. Brev kommer precis när de behövs som mest, saker som sägs i farten visar sig träffa precis rätt. En smak av gott mitt i allt.

Andens ledning kanske låter märklig för den som aldrig upplevt den, men för mig finns det inget annat sätt att leva. Jag är vilsen i mig själv. Det handlar inte särskilt ofta om stora uppenbarelser, vanligare är det som den här lite tunga dagen; en varsam hand som leder steg för steg och övertygar mig om att jag inte är ensam eller övergiven. Det finns liv, hopp och frid bortom allt förstånd.

Jag vill ha mer av det och mer av sånt jag inte sett än. Kom, helig ande.

Ögon som ser Guds härlighet

För ett halvår sen satt jag på ett trångt slottsgolv utanför Linköping och lyssnade på en gammal man som pratade. Gud härlighet finns överallt, det som behövs är ögon som ser den, sa han.

Hans ord vittnade om en Gud som är stor och varm, inte trång och sval. Att Gud inte är där och då söndag klockan elva, utan här och nu, och att jag kan få ögon som upptäcker just det. Jag började be om ögon som ser Guds härlighet.

Jag blev inte besviken.

I vacker arkitektur, i mina vänners kök, i all möjlig musik, i min sons ordval, i Toves blick och fasta grepp, i stillhet, i lek, i dans, i Bibeln, i mat och dryck, i snabba steg, i omtänksamma frågor, i lektioner fyllda av skratt, i tillbakablickar, i böcker, i blommor. Där har jag sett något mer, förundrats och undrat: varför har jag inte märkt det här förut?

Jag tror att Gud är större än jag tidigare anat – och då hade jag ganska höga tankar om honom till att börja med – och betydligt roligare. Skaparen, befriaren, förvandlaren. Han är överallt. Han är god. Och jag vill se så mycket som möjligt av det.

Rädsla och tillit

Etiopien fick idag sitt första bekräftade fall av covid-19, följt av kommentarer som ååå, nu är det slut på Afrika, sagt med glimten i ögat, och endast Gud kan hjälpa oss, vilket är standardinställningen för det mesta. I övrigt vet jag inte mer än någon annan om detta märkliga läge och om jag känner Sverige rätt är det just nu ett välda tyckande hit och dit. Men en sak tror jag mig veta, och det är att rädsla är ett gift. En tanke blir till högre puls, som blir till panik och tunnelseende. När jag är rädd blir jag mer egoistisk och mindre empatisk, jag håller hårt i mina privilegier och tänker tur att jag slipper leva som dem eller för oss är det i alla fall lugnt. Det bildas en ny motorväg i hjärnan och jag får svårt att hitta avfarter. Svårt att tänka på annat, svårt att tänka smart och strategiskt. Fort sipprar rädslan ut och snabbt tar den fäste i nästa person jag möter. Rädsla är både smittsamt och destruktivt.

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?

Vart skulle jag gå?

En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.

Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.

Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?

Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.

Ta i trä eller låt bli

Har ni märkt den subtila panik folk (vi/de/du/jag) kan få när någon uttrycker att det går bra? Vi verkar klara oss från vinterkräksjukan i år, bebisen har sovit ovanligt bra på sistone eller nu var det längesen bilen krånglade, säger någon varpå en annan kontrar: Men oj, hur vågar du säga det?

Eller så tar huvudpersonen i fråga saker i egna händer, tar i trä och har sig. Det där skulle jag väl aldrig ha sagt, nu lär vi väl bli sjuka imorgon.

Vad gör det här med oss? Jag har inte mycket till övers för skrock, men det värsta är nog att hur det här tankesättet verkar begränsa oss. Kan vi inte få tala klarspråk om det som går bra och det vi är tacksamma för istället för att hålla inne allt av rädsla för motgång? När det svåra kommer i vår väg blir det väl knappast värre av att vi dagen innan var glada och tacksamma?

Jag vill kunna uttrycka min glädje över det goda i livet utan att för den sakens skull vara rädd att något dåligt väntar runt hörnet. Identifiera det vackra, uttala det, fira små segrar. Utan att ta i trä, utan att lägga band på eller dölja det som vill bubbla upp och uttryckas. Vi är friska! Vi är sams! Vi har det bra! Tack!

Midvintertid

Julstressen lyser med sin frånvaro. Medan jag märker hur omgivningen börjar gå med raska steg lutar jag mig tillbaka. Förhoppningen om att adventstiden skulle bli mindre av en förfest till jul och mer av en förberedelse av hjärtat besannades. Jag har varken städat eller bakat och är rätt nöjd med det – friden kom visst från annat håll.

Det har blivit kallt och smärtat på grund av både skönhet och kyla. När temperaturen snuddar vid tjugostrecket känns det i både fingrar och lår. ”Det är nu man förstår varför man bor här”, sa en person och gjorde mig helt perplex – för de flesta jag möter är det nu man inte förstår varför man bor här.

Årets kortaste dag närmar sig samtidigt som det på avslutningar och i högtalare proklameras att mörkret flyr, dagen gryr. Har Jesus någonsin varit lika påtaglig som nu? Jag är livets bröd. Kom och ät! Ja, vi kommer.

Advent

Andra söndagen i advent och jag längtar efter stillhet. Mindre hellre än mer, gällande det mesta. Mer av det viktigaste. Tydliga röster istället för ständigt brus. Frid som inte hänger på ljusslingor och glöggdoft, frid som dröjer sig kvar, rotar sig och växer sig starkare.

Jag längtar efter tystnad, lyhördhet inför viskningar och heliga signaler.

En vän från Eritrea tackar nej till julmust och pepparkaka – fastan inför julen har inletts. Vad har hon som jag saknar?

Adventstid, kom till mitt ensamma hus, fyll varenda vrå med mättnad.