Bibelord

Ta i träd

Vårspritt i barnaben, snötäcket blir tunnare och jag trär pärlor på björkriset. Längtar efter nattvardsgudstjänst med många kända och okända, att se altaret kläs av och höra hur toner fyller stora rum. Genvägen till skolan är ojämn och halkig, jag måste ta tag i ett träd för att inte tappa balansen och påminns om hur jag som student gjorde samma sak. När huvudet var fullt av teorier och kurslitteratur tog jag på träden jag gick förbi, som för att känna på något riktigt, för den mentala balansens skull. Det finns något som finns och är och inte behöver analyseras fram.

I den här landsändan har vi haft två och en halv vecka mellan sport- och påsklov – jag kan hålla med min kollega som konstaterade att det känts som minst fem. Saker som ska kommas ihåg och hinnas och testas och rättas, möten ska hållas och beslut ska tas. Efter det behöver jag landa i kroppen, bli tredimensionell igen och minnas att det finns saker som bara är. Ta i träd, pynta pinnar och låta honom som dog på korsets trä landa i mig, han som finns och är och inte behöver analyseras fram.

Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:21-25)

Gud är här och jag visste det inte

Många är berättelserna om hur Gud upplevs vara frånvarande i svårigheter. Varför är det bara ett par fotspår i sanden, om Gud är god hur kan då detta drabba mig, uppgivenhet och ensamhet. Jag har också varit där i perioder, när det påtagliga tomrummet är det enda gudsbeviset.

Det finns också andra berättelser, eller samma berättelse med en fortsättning. Igår läste vi om hur Jakob i Bibelns första bok (1 Mos 28) stannar för att sova, mitt i ingenstans mellan Beer-Sheba och Harran, med en sten som kudde. Gud möter honom i en dröm och presenterar sig själv, lovar att landet Jakob ligger på ska ges till honom och hans efterkommande, att jordens alla släkter ska välsignas genom dem. Jag är med dig, jag ska inte överge dig. När Jakob sen vaknar säger han: Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.

Bibeln är full av nätter, öknar och gravar – och helvändningar. Natten blir upplyst, öknen blommar och graven är fortfarande tom. Sen har historien fortsatt. Det uträknade har fyllts med kraft. Ökenfäder och -mödrar som bokstavligt talat gått genom torka men kan se Gud med sådan klarhet att deras ord håller flera hundra år senare. Och i nio år har minnet av en person sittandes på en trottoar i Addis Abeba funnits kvar i mig. Han satt hopkurad, insvept i en filt då kvällen var kall, vi kunde inte se honom men hörde hur han sjöng: Herren är god, Gud har visat sin godhet i mitt liv.

Och så min lilla berättelse om att jag aldrig upplevt Gud vara så nära som under mina hittills svåraste år. Jag kan se vad som bidrog. Vänner som gång på gång påminde mig: du får skrika, du får vara arg på Gud, han tål det. Den dörren stod öppen men det var rätt skönt att låta bli att gå in genom den just då. Jag var ensam, ledsen och utmattad, och Gud var nära. Jag minns att jag blev förvånad – det här stämde inte överens med narrativet, berättelserna jag hört om den Gud som upplevs frånvarande i det svåraste. Med tacksamhet fick jag luta mig mot och erfara hållfastheten i det Tariku sa: My disease doesn’t decrease God’s holiness. God is still good.

Ibland behövs en eller flera nätters sömn, ibland behöver vi någon annans ögon för att se Gud mitt i det svåra. Ibland ser vi honom inte alls. Men oberoende av vår syn eller vetskap är Gud större än att han skulle vara begränsad till ett lyckligt liv, hälsa och en varm säng. Han finns i kylan, i fastan, på en sten till kudde. Herren är verkligen på denna plats. Och jag visste det inte.

Att låta orden sjunka in

  
Jag tror på Bibeln, att den kan förvandla människor och situationer, ge hopp och tröst och riktning. Jag vill leva med bibelordet nära hjärtat. Samtidigt har jag ofta en enfaldig uppfattning om vad detta skulle innebära; läsa sida upp och sida ner, ju mer desto bättre. Men om Bibeln är så otroligt dynamisk, bör inte mitt läsande av den kunna vara detsamma? 

Min senaste kvällsrutin är att skriva ett bibelord. Låta sanningen gå förbi mina blåa ögon, genom kroppen och ut i fingrarna. Jag slappnar av när jag har en penna i handen och jag lär mig aldrig så bra som när jag får skriva. Orden får sjunka in och fastnar förhoppningsvis.

  

Psalm 73

IMG_0051.JPG

Få bibelord har jag burit med mig som detta. Min längtan. Att inse att jag har Gud, genom allt. Och att jag på den grunden inte måste sträva efter mer, annat eller bättre, utan kan få leva i förnöjsamhet. Jag har allt jag behöver, min önskan är att förstå det.