Tro och hopp

Hjärtat

Vissa dagar är hjärtat mjukt, liksom poröst och mottagligt. Fladdrande asplöv och nedsågade björkar, låg kvällssol och blått vatten. En bekymrad kvinna som inte hittar till Musikhögskolan. Uppmuntrande kollegor, uttrycksfulla vänner. Någon blir berörd av bönen trots att vi bara ses digitalt. Jag får säga det fina jag ser i en människa, det jag trodde var självklart för henne var visst inte det. Ansiktstid och sms, bilder på min son och skärmdumpar. Prat med grannar, prat med pappa, smoothie till frukost, pizzarester till lunch. Ett lugn i bönen, vacker musik, skön tystnad. En framtid och ett hopp; stenhjärtats tid är räknad.

Det finns inga ord

Hon sa: det finns inga ord för hur god Gud är. Ändå ville jag försöka, hitta en språkdräkt som är dig värdig, formuleringar som får mig att greppa.

Jag misslyckades. Av alla misslyckanden i mitt liv var det här det bästa.

Det regnar över allas tak

Det regnar över allas tak
varför skulle mitt vara torrt
livet är livet och jag bor inte
under himmel av annan sort

Det regnar över allas tak
ömsom glädjas ömsom lida
skit och seger och mittemellan
sofflock och att idogt strida

Det regnar över allas tak
men vad jag vet är detta
jag är inte övergiven
om blöta tak får jag berätta

Det regnar över allas tak
det finns någon som lyssnar
tålamod och ömsint hand
genom skrik och genom tystnad

Det regnar över allas tak
ärligt erkänna det som är tungt
ösa över på honom
lämna allt och klaga till punkt

Det regnar över allas tak
mitt i regnet kärleksblick
i storm i lä i nöd och lust
tack min Gud för livet jag fick

Livskraft Polar Sommar

Det var en gång en helg och i lördags tog jag med mig Esaias och tillbringade en lägerdag på Lillstrand utanför Älvsbyn. I vanliga fall brukar Livskraft Polar vara över nyår men nu var det ett ovanligt fall med en härlig sommarvariant. Det var bad, glass, god mat, volleyboll, återseenden och fika.

Varför älskar jag läger så mycket? Kan det vara att det är ett koncentrat av så mycket av det jag vill att livet ska innehålla? Jo, det låter rimligt.

Jag höll i ett seminarium tillsammans med Elsa och predikade på kvällen och den genomgående känslan var stor tacksamhet över att få vara med. Att få möta människor och söka Gud tillsammans är inget jag tar för givet.

En annan grej jag inte tar för givet är att få fira gudstjänst med riktiga människor i samma rum. Vilken nåd!

Annaclara och Ellen har tagit bilderna och det är svårt att inte vara glad med dem i närheten. För att inte tala om den allmänna lägerglädjen, den är också stabil!

Augusti, Afghanistan och annat

Sommaren fortsätter! Malin hade hört någon säga ”hoppas ni alla får en fortsatt trevlig höst” och vi förfasades tillsammans – hösten är fantastisk men det här är inte höst. Låt augusti vara augusti!

Jobbet har dragit igång på allvar, terminsstart närmar sig och rutinerna börjar falla på plats. Idag hade vi en personaldag med strålande sol och god gemenskap, en ovärderlig del av förberedelserna.

Som många andra har jag svårt att inte tänka konstant på Afghanistan, detta land som jag inte känner men som är viktigt för många som är viktiga för mig. Vilken sorg! Vi ber och vi ber och vi ber. Och jag får glimtar om hopp och ljus mitt i allt mörker. Ber lite till, må Gud förbarma sig.

Dagarna och veckorna framöver fylls på, det känns ovant och lite tight i jämförelse med sommarlov och hav av tid. Men också här små luckor och möjligheter till att prata med någon i lugn och ro, sitta tyst en stund, skriva ner en tanke. Vilken lättnad att det inte är jag som ska ha kontroll på allt.

Att lära känna dig

Var ska jag fästa blicken för att förstå dig? 
Ska jag se på himlen utan gräns
eller på mönstret i sanden?
Se hur barnen springer utan att tröttna
eller hur min vän ammar för tredje gången ikväll? 

Hur ska jag leva för att lära känna dig? 
Ska jag krama så länge jag får,
simma ut i älven när morgonsolen börjat värma,
känna den söta doften som fyller allt,
ska jag bara låta mig serveras?

Hur ska jag öppna mina händer för att ta emot dig? 
Vattnet sipprar mellan fingrarna 
hinkarna vi ställer ut räcker inte till 
Du kommer som så ofta med mer
snälla fortsätt komma med mer 

Här och nu och evigheten

Kvällsljuset i dikeskanten är en av alla saker som inte låter sig fångas på bild. Liksom färgen på vattnet när vi tar vårat midnattsdopp, störtskuren på förmiddagen, gemenskapen med vänner, oväntade återseenden och glädjen i barnens ögon precis när de kommit ovanför vattenytan. Telefonen får ligga och jag släpper tanken på att föreviga – paradoxalt nog är det då det eviga gör sig påmint. Här och nu och evigheten ligger väldigt nära varandra.

Den ljusaste natten

Det var årets ljusaste natt, himlen var ljus, fåglarna sjöng och jag påmindes om de sista raderna ur Karin Boyes Nu är den väldiga väntans tid;

Nu hukar sig skapelsen till längtans språng —
innan besvikelsen sker,
då skogen är så grön som möjligt
och världen är så färdig som möjligt
och träden och människorna mumlar som i sömnen:
”Vi ville mer.”

Veckor av vibrerande växtkraft och allt ljusare nätter når till slut sin kulmen. Det är underbart, fantastiskt och storslaget, men bara till en viss gräns. Jag önskar att stegringen kunde fortsätta, eller åtminstone att jag kunde dröja kvar i peaken. Om vintersolståndet vittnar om vändningen från mörker till ljus påminner sommarsolståndet om förgängligheten. Men också om fortsättningen.

Vi ville mer – och lovas mer. Det finns ett löfte om en evighet där ingen natt ska finnas mer. Årets ljusaste natt är nu förbi, men livets ljusaste natt ligger fortfarande framför.

Det andra planterat

Jag lever i spåren av andra; njuter av blommorna i mina vänners trädgård, blommor som fanns där redan innan de kom dit. Mitt liv fylls av det som andra bett till Gud om, jag får ta emot och bedjarna lämnas inte oberörda. ”Det är bara att komma, ni behöver inte ta med någonting”, får jag höra och människor jag älskar skapar tid och utrymme för oss. Ibland måste vi gå genom snår, ibland får vi gå på upptrampade stigar.

The story I’ll tell

Förra sommaren släppte Maverick City Music en låt vars text jag direkt kände igen mig i – inte som i att jag på något plan kunde relatera, utan att mitt liv beskrevs. Hur det har varit mörkt, trångt, grumlig syn och hopplöshet. Hur det samtidigt funnits en visshet om att det inte är förgäves, att jag mitt i allt bara ser en liten del men att jag en dag ska få se hela bilden. En dag ska jag få berätta hur Gud har burit mig igenom, hur Gud har försett, hur Gud varit trofast. Min Gud misslyckades inte.

Det händer ju att jag tipsar om musik, men det här är något annat. Det här är allt jag vill säga: