Ytterligare en radda hemmadagar är inledd, både jag och barnet har någon slags förkylning som sätter stopp för helgens planerade utehäng och återseenden. Är det något som jag kommer att minnas från den här våren så är det hur småsjukor får så stora konsekvenser och hur oinspirerad jag blir när jag inte träffar människor. Tankarna går i cirklar och idéerna lyser med sin frånvaro. Eller gäller det att rida ut tristessen för att sen mötas av kreativitet och skaparro?
Långhelg! En luftig vecka kändes väldigt välkommen, som en försmak av sommarlov redan nu. Började dagen med att diska bort de senaste dagarnas porslin och det slog mig att förut hade vi fyradagarshelger varannan vecka. Så overkligt det känns nu? Även fast vi inte har särskilt många nuförtiden är vi experter på långsamma morgnar. Den kunskapen rostar inte.
Finns det något som ger en större frihetskänsla än att ljudlöst rulla fram på torr asfalt? Jag tror knappt det. Extra stor effekt blir det efter snörika vintrar där cykel inte varit ett alternativ – att få baxa ut åbäket ur förrådet och pumpa däcken inne i stan.
Två dagar i rad har jag haft basilika i cykelkorgen – först en köpt, sen en från Malin som har huset fullt av ätbara växter – upplevelsen fick då även ett välkommet inslag av doft. Bra variation för en pitebo.
I söndags fick jag en eftermiddag för mig själv, våra kära vänner fortsatte att vara kyrka även efter vår hemmagudstjänst genom att ta hand om Esaias några timmar. Jag hade noll planer, men gjorde det jag hade lust med, i min egen takt och utan en ljudmatta av mammamammamamma. Det var ljuvligt. Så ljuvligt att jag fann mig själv tittandes ut på en grannflicka som dansade över parkeringen i strålande kvällssol. Det var som att jag började se i färg igen, efter dagar i svartvitt – tänk att lite vila kan ha den effekten. Här är fler färgsprakande grejer jag märkt sen dess:
Skratta med Evelina över telefon
Prinsesstårta på eftermiddagsfikat
”Jag behöver bara hitta dinosauriearmen, sen är jag klar med det här mästerverket”
Instagram. Ibland kan det vara så himla trevligt där.
När kroppen känns stark
Fina kollegor som jag kommer närmare när korridorerna ekar tomma
Morgonsol genom sovrumsfönstret, kvällssol genom fönstret på gaveln
Komplimanger. Jag lever på komplimanger.
Sommarplaner och höstplaner som på grund av osäkerheten får en extra nerv; tänk om vi kan ses?
De korta cykelturerna till och från Esaias skola. Han hade lätt kunnat cykla dit själv, men jag vill inte vara utan
Att klockan är 23 och än är det inte mörkt
This site has been temporarily disabled, please try again later – mer än så gick det inte att läsa på den här sidan i ett och ett halvt dygn då mitt webbhotell stängde ner sidan på grund av sjuka mängder spamkommentarer. Vet inte om skräppostfiltret gav upp? På grund av bristande tålamod och osynk med supporten (de verkar jobba kontorstider, vilket ju också jag gör – med annat än bloggen) gick jag till slut in bakvägen och raderade alla oönskade kommentarer för hand. Vi snackar tusentals. Men imorse var allt grönt och de öppnade upp sidan igen, hurra! Om skrivlusten hållt sig undan tidigare kom den minsann fram när bloggmöjligheten inte längre fanns. Dessutom fanns ju ni mitt bland alla märkliga ryska mailadresser, och att få kommentarer här är bland det bästa jag vet. Kommentarer från riktiga människor alltså, obs obs.
Vart jag mig på nätet vänder möts jag av vitsippor, kungsängsliljor och intensivt gröna nyanser. Här är ligger smutsiga snörester trotsigt kvar, några enstaka knoppar kan anas men mest är det kalt och brunt. När jag var liten kunde jag inte förstå folk som angav våren som favoritmånad – vad är den ens? Klassiska månadsillustrationer har aldrig matchat verkligheten i norr. Ändå vill jag inte ha något annat än just detta; ljusa nätter, is som blir matt mörkblå innan den smälter helt, varm sol mot nakna träd. Lite mer svårtillgängligt, men inte alls mindre vackert.
Idag har jag gått fram som en ångvält – redan på morgonen började det med en son som tyckte att jag inte behövde prata så argt. Det är märkligt och samtidigt lite mäktigt med känslor som färgar allt man ser.
Mellan jobb och middag åkte vi till leksaksaffären. Esaias fyller sex och ett halvt år idag och det är stort i hans värld. Han hade blivit lovad att köpa något – för sina egna pengar – och lyckades för första gången välja något utan särskilt mycket guidning, annars är det lätt att få beslutsångest av det enorma utbudet.
Min favorittyp av dag är den som inte känns som någon annan. Det krävs inte mycket för att harvandet ska brytas och en doft av nytt tar plats i dammiga rutiner. Lite lego kan vända även en trettiotvåårings humör.
Innan morgonens alarm ringde drömde jag att det hade snöat en meter i Addis Abeba och barnen lekte för fullt. Verkligheten tog sen över med bar asfalt och sol. Och krispig luft – varför uppskattar jag den bara i september?
Av årets alla högtider kan valborg vara den jag bryr mig minst om, men ändå blir jag störd av att den kallas inställd. Famlar efter nya sätt. Undrar vad alla uteblivna firanden och festligheter gör med oss.
Jag fortsätter sakta men säkert mitt maratonprojekt Rensa i Pappershögar, som ett kli i hjärnan är de som återstår. Hittar brev – så många brev! vilka vänner jag har – och gamla tidningar. Bläddrar förbi en artikel jag läst förut men som nu är precis vad jag behöver, ett tydligt argument att jag inte alltid behöver nytt och annat. Mycket finns att hämta även i en gammal kartong.
I brist på blommande körsbärsträd får ögonen söka efter andra vårtecken; tre svanar som flyger lågt över oss när vi cyklar till skolan i morgonsolen, varm och torr asfalt, mössor i händer och fickor. Sorry snön, dina dagar är räknade.
Jag känner drivet i mig och jag gissar att det har att göra med att jag idag träffade ett gäng av mina elever. Det var två månader sen sist och distansen har gjort det tydligt hur positivt de i vanliga fall påverkar mig.
En annan sak jag märkt av är bristen på nya tankar när jag inte träffar människor i samma utsträckning. Är det nu det hade passat sig med ett rikt inre liv?
Pressade situationer får oss att framstå som karikatyrer av oss själva. Den redan oroliga får svårt att stänga av tankarna som spinner, den som gillar fakta och statistik basunerar ut siffror och den omtänksamma får fler anledningar att höra av sig till nära och kära. Såna som likt mig skärper sig lite extra under osäkra förutsättningar, blir på helspänn och kan få ny energi och fokus. Rutinerna rubbas och det som för den ena blir en frihet och möjlighet blir för den andra kris och panik. De stora frågorna – och att detta drabbar hela världen – gör någon förlamad, en annan har fullt upp med sina hemmaprojekt. Hur blir du?
Veckorna går och en ny form av vardag formas. Någon är fast hemma med en bunt barn och längtar efter en lugn stund, en annan är själv hela tiden och längtar efter att höra en annan människa andas. Någon blommar ut i sin kreativitet, en annan får panikångest. Någon har mardrömslika arbetsdagar, en annan tycker mest det är skönt att jobba hemifrån och slippa hitta på en massa på helgen. Någon litar fullt på myndigheternas råd, en annan tycker att allt liknar en överdriven mediecirkus. Någon har en allvarligt sjuk anhörig, en annan känner sig oövervinnerlig. Hur många känslor ryms i en pandemi?
Kan det här läget få oss att upptäcka nya sidor? Att det faktiskt känns helt okej att vara hemma istället för att gå på konsert, att vi reagerar oväntat starkt på en kändis bortgång eller att tålamodet efter ännu en hemmadag förvånar.
Att jämföra sig kan vara ett gift, att ställa sin egen personlighet mot någon annans och försöka bestämma vem som gör och känner bäst och rätt. Men att sätta sig själv i ett sammanhang, lära känna sina egna och omgivningens reaktioner och förhoppningsvis kunna se ett mönster tror jag är något gott. Jag kan inte förvänta mig att alla ska reagera, känna och vidta prick samma åtgärder som jag. Vi har alla styrkor och svagheter, även i en pandemi, och om vi kan se och förstå dem kanske vi får mer nåd och tålamod med oss själva – och varandra.
