Tro och hopp

Dymmelonsdag

Dymmelonsdag och påsken närmar sig. Tänk att jag vet hur det slutar, ändå lever jag alltför ofta som om jag inte visste.

Snöhögarna är fortfarande massiva men cykelvägarna har tinat fram och vi cyklar och springer runt i alla kvarter. Esaias lägger märke till en halo och jag lägger märke till hur glada de flesta blir när han säger hej, ett tvååringsbeteende som förhoppningsvis aldrig försvinner. Vi äter quesadillas med guacamole (”i Mexiko har man väl inte crème fraîche i?”) och njuter i fulla drag. Att vara hemma är också njutbart, det är vårt första lov hemma det här läsåret.

Påskveckan känns i kroppen. Förvisso känns det mesta i min kropp, men påsken är speciell med fastans väntan och förberedelse och därefter världsomvälvande händelser flera dagar i rad. Upprepning kan göra en blasé – jag kan det här, jag har hört det förut – men här är handlar det snarare om ett idogt droppande över min och världens torra jord. Vi har hört det förut men måste bara få höra det igen. Ta oss med.

Krig och fasta

Min telefon påminde mig om en bild som tydligen tagits för prick tio år sedan, jag kunde knappt tro att det bara gått tio år. Då var min familj på besök i Addis och allt som har hänt sedan dess känns som ett helt liv. Sen skulle jag skicka ett sms till två kompisar och såg att sist just denna konstellation skrivit var i slutet av december 2019. Hoppas 2020 innehåller mycket häng med er, skrev jag. Är det bara två år sedan?

Vi är inne på tredje månaden, året känns redan långt. Det blev krig. Igen, men närmare än förut. Parallellt med ljusa eftermiddagar, glädjefyllda framtidsplaner och engagerat mellosnack pågår andra delar av verkligheten. Jag vet inte mer än någon annan – det är väl inte analyser av världsläget som får er att klicka in här – men jag vet att jag ser en ökad skörhet. I onsdags inleddes fastan inför påsk och som vanligt vet kyrkoåret bäst vad som behövs. Vi gick till kyrkan, psaltarpsalmen lästes: Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Det är som det alltid är, det finns ingen annan klippa, men ibland är den vetskapen tydligare än annars.

Ljuset

Spotify slumpar fram en låt som får mig att minnas juni, jag blir glad av minnet. Det är betydligt ljusare, solen syns inte till men i förrgår lyste den in i lägenheten och jag ritade skuggans konturer på ett stort papper som för att befästa ljusets återkomst. Jag får Selma Lagerlöfs Kristuslegender från en vän på posten, läser första kapitlet direkt och känner hur själen får luft.

Jag jobbar första dagen på nästan en månad – glädjen vid återseenden och lättnaden när andras berättelser får ta plats i mina tankar. Vi pratar om det nya året och nyårslöften och jag lär mig att man i vissa länder fokuserar mer på andra än sig själv i sina ord om och förhoppningar inför det kommande året. Du kommer att gifta dig, du kommer få studera, du får ett fantastiskt år. Ännu en påminnelse om individualismens trånga box och att det finns andra sätt att tänka.

Så tänker jag på psalm 36, om tillflykt, ljus och att få törsten stillad. Om min egen glädjes ström sinar gör aldrig Guds det.

Din nåd är dyrbar, o Gud,
i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus,
i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.

Vi äter en tidig middag, pratar om dagen och råttor i skogen. Esaias får Ibrahimovic i FIFA och vardagslugnet gör sig påmint. Vad bra vi har det – och vad skönt att livet inte bara handlar om det.

Det finns ingen anledning

Det finns ingen anledning till oro 
säg det till ett stresspåslag 
säg det högt och tydligt 
så hela hjärtat hör 
det finns ingen anledning 

Det finns anledning att hoppas 
säg det till darrande knän
säg det högt och tydligt
så hela världen hör 
det finns anledning

Hoppingivande

Att få somna med en bättre känsla än den man vaknade med

Blommor i januari

Att dela det svåra och bli förstådd

Kämpa i uppförsbacke och njuta i nedförsbacke

Att få be, att få bönesvar

Att få en dikt av Anna Greta Wide skickad till sig:

Att Gud som ser och vet allt älskar så mycket

Att få leva ännu ett år – tack tack tack

Och att ljuset inte svek

Uppfyllda hopp

Sjung ditt uppfyllda hopp
Vårvind i november
Julivärme i december
Tina upp min stelfrusna kropp

Guds löften äro sanna
Fluffigt täcke över allt
Mjuka kanter över hårt och kallt
Här för att för evigt stanna

Gör dina portar vida
Gör plats, ge rum, släpp in
Jag är min väns och han är min
Härlighet i strömmar strida

Det finns liv

Jag letade efter annat när jag hittade en dagbok från 2017. För fyra år sedan var barnet fyra år, dagarna var ömsom svåra ömsom lätta och sidorna fylldes av frågor, längtan och vardagsdetaljer. Livet som då var känns nu avlägset, men det finns tydliga trådar mellan 2017 och idag. Det jag då drömde om och skrev ner, med stark vilja eller vacklande tro, är nu det jag finner oss stå mitt i. Beslut jag då fattade ledde vidare till något större och flera av de frågor jag ställde har redan besvarats.

Böner vi ber och viskningar vi anar visar en riktning, banar väg och förbereder. Dagboken påminde mig om hur jag vill leva; lyhört och hoppfullt. Märka det som spirar. Ge frågor och böner en plats och skriva ner det som är så att jag inte glömmer. Ibland lever vi mitt i ett bönesvar och det vore ju tråkigt om vi missade att märka det.

Öknen ska blomstra

Öknen ska blomstra
det frusna tina upp
det ständiga bruset tystna
Mörkret ska ge vika
ljuset bryta fram
den övergivna kallas något annat
Rättvisan ska flöda
vapen läggas ner
de förtryckta leva i frihet
Du ska fråga mig
minns du hur det var
minns du när det bara spirade?

Klippan

Finns det någon annan Gud än jag, någon klippa som jag inte vet om?

Om inte ens Gud vet någon annan.

Finns det någon annan klippa? Nej, jag vet ingen.
Finns det någon annan trygghet? Nej, jag vet ingen.

Vem är Gud utom Herren, vem är en klippa utom vår Gud?

Det finns ingen annan.
Men det finns en.

Överträffade förväntningar

Imorse såg himlen ut som jag kände mig. Överträffade förväntningar är årets tema. Idag med ökad intensitet och klarhet; feber som försvann, närvaro i möten, kraft i bön, ömsesidig tacksamhet och förundran. En matlåda som var godare än jag trodde, en låt som blir bättre för varje lyssning, ett barn som somnar snabbare än väntat. Connection och feelings, sol som tittar fram, kanelbulle till kaffet, gemensam längtan, skaparglädje och en varm hand i förbifarten. Torsdagar i november kan också.