Barn

Utvecklingen

Den första tiden följs varenda litet framsteg med stora ögon. Leendet, att kunna sitta, stapplande steg på fortfarande knubbiga fötter. Det skrivs ner och filmas, vill inte hela världen veta att mitt barn kan vända sig från mage till rygg? Men det finns inga böcker att fylla i för år fem, sex, sju och åtta. En dag har man bara slutat köpa barntandkrämen för alla använder samma. Stranden blir sig lik igen, det går att ligga ner långa stunder och sen simmar vi ut tillsammans. Jag förlorar självbestämmanderätten över kläderna. Annat än favoriträtterna går ner. Spela spel som är roliga för alla inblandade. Det måste rensas bland böckerna. Cykla själv till skolan, stämma träff med kompisar, tänka ut present till kalaset. När hände detta? Vi vet bara att det har hänt.

480 dagar

I sommar tog jag ut de sista dagarna från min föräldraledighet med Esaias och det var inte utan att det kändes. Åtta år av att i varierande grad få vara hemma med mitt barn, och mycket – typ allt – har hänt.

Hans blick var stabil från start. När Esaias föddes i november 2013 hade Tariku och jag bara bott i Sverige några månader och allt kändes nytt men att bli förälder trumfar alla flyttar i världen. Det lilla barnet sprängde upp nya rum i hjärtat. Kärleken var stabil när inget annat var det och Esaias visade sig vara en urkraft som körde på, aldrig var stilla och charmade alla.

Vi hade varken bil eller särskilt mycket pengar när han kom, men då vi var vana vid att leva enkelt var det inga problem att ha föräldrapenningen som vår enda inkomst. Tydligen gick det till och med att snåla på föräldradagarna, med planen att kunna vara hemma länge, vilket har gjort att de räckt ända in på tjugotalet.

480 dagar – vad har de fyllts med? Planera, laga och städa mat, få barnet att somna och försöka hålla barnet vaket, promenader med sjal, sele, liggvagn, sittvagn, ingen vagn, cykel och kickbike. Rita med kritor, måla med fingerfärger, rita små detaljer i timmar. Läsa samma bok om och om igen, lyssna på poddar. Se på Pippi, Stora maskiner, folk som bygger lego. Bygga lego. Tvätta, diska, handla, städa. Mycket glädje, mycket sorg, många känslor samtidigt. Hålla koll på kläder som vuxits ur, träffa vänner, hoppa i vattenpölar och gå till lekparken. Vilket underbart liv ändå!

480 dagar med Esaias! Tack Gud och Försäkringskassan för det.

Ledigt

Sommarlovet kom snabbt, vi hann knappt med, och nu känns det enligt vissa som att vi har varit lediga i en månad. Barn kan vara förebilder i mycket, även i detta. Det räknas varken veckor eller dagar, planerna är roliga att tänka på men inkräktar aldrig på det som nu händer. Vi badar, ibland med kläderna på, träffar vänner, gör högar av såpbubblor och har det riktigt bra.

Redan första semesterdagen kom jag på mig själv med att spänna bågen för hårt och när jag dagen efter berättade det för mina vänner sa en: du tänker alltså att du ska prestera semester? Som jag är tacksam för personer som säger som det är och genomskådar mina beteenden. Poängen med semester är ju den motsatta, här ska både ribban och pulsen sänkas.

Juni fortsätter och kvällarna är fortsatt vackra – det är nästan svårt att ta in. Att vi får leva i det här? Och inte behöver vi stiga upp innan klockan sex imorgon heller.

När juni inte skaver

Juni har många år kommit med ett slags skav, en obalans mellan det som händer och känns å ena sidan, naturens överdåd å den andra. I år är det tack vare olika anledningar inte så. I år är juni rakt igenom fantastiskt.

Det finns fortfarande människomöten som påminner om att det inte är odelat positivt att rutiner bryts, många hade velat fortsätta med sina vanliga dagar och tryggheten de ger. Samtidigt är tacksamheten lite extra stor efter ett läsår med många utmaningar och hinder; vi klarade det! Mål har nåtts och kurser har avslutats, vi har kommit varandra närmare och vuxit som människor. Avslutningarna blir stympade även i år men de som ändå kan ses har lärt sig att detta är lyxvara.

Jag går till skolan och hämtar en hög med teckningar och böcker, delar av det som Esaias har skapat och lärt sig under året. Tänk att han får gå i skolan – och att vi bor i ett land där skolan har varit öppen hela året. Hans knän är redan fulla av skrubbsår, myggbetten kliar och sovrummet är alltid varmt och ljust. Allt känns varmt och ljust, för så kan juni visst också vara.

Himmelsfärd

Isen gick igår
det sägs att det var en dålig is
Barnet badade idag
det sägs att det är ett bra barn 
Stoppa inte tiden
Låt den gå
nya årstider och åldrar vill komma

Låt isar smälta 
det frusna släppa taget
Låt barnet växa 
stoppa inte kroppen som växer upp och ur och i 
Tiden går, så också vi
Himlen kommer närmare
Dit färdas även vi 

När jag var småbarnsförälder

Mitt föräldraskap är inte vad det brukade vara, av den enkla anledningen att tiden har gått. Numera går det att resonera, argumentera och förbereda på ett sätt som inte gick för några år sedan och dynamiken är väldigt annorlunda. När jag ser tillbaka på de senaste åren minns jag det som inte blev så bra, där jag hade velat göra annorlunda, men jag ser också det som funkat i hela sju år, rutiner och förhållningssätt som hjälpt. Till exempel:

Jag kan tillåta mig själv att tänka efter. Av någon anledning började jag tidigt med att ge mig själv några sekunders betänketid innan jag svarade på en fråga. Istället för att säga nej för att en stund efter ge vika under tjatets tyngd var jag noga med att inte säga nej på rutin. Eller ja för den delen. Om jag lutade åt ett nej frågade jag mig själv om jag var beredd att ta striden. Om jag inte är redo att möta motstånd (för motstånd har det aldrig varit någon brist på) är det lika bra att säga ja direkt istället för att ge mig in i fuldansen av tjat. Det här har garanterat lett till att jag av andra har kunnat betraktats som låt gå-ig, men det har varit en räddare för mig. Att framstå som konsekvent är inget heligt mål, men för mig har det varit bra att känna att jag har kommandot även när jag är sliten och barnet starkt. Välj dina strider är något folk säger, men där får jag ibland känslan av att man i vissa frågor väljer att kapitulera. Det kan man förstås göra, men med hjälp av lite självkännedom kan det gå bättre att kapitulera med lite framförhållning så att man slipper omvägen via bråk och dubbla budskap.

Närhet går först. Tidiga morgnar har aldrig varit en issue hemma hos oss, däremot kvällarna. Nuförtiden kan det vara kul och härligt med ett kvällspiggt barn, men en treåring som inte kan somna är något helt annat och maratonnattningar tar inte fram det bästa i en. Ändå har jag aldrig försökt få honom att somna själv; dels för att det är uppenbart att det går emot hans natur och dels för att jag tänkte på framtiden. En treåring har man alltid nära sig, annat är det med en unge som börjat förskoleklass. Så därför höll jag ut, tänkte att det kommer en tid då nattningen är en bra stund på dagen som jag inte vill vara utan. Nu är vi där. Överlag är jag inte så noga med sånt som man kan anse att barn vid en viss ålder ”ska” kunna eller klara själv, jag gör honom gärna sällskap, jag hjälper gärna till. Och åt andra hållet; när han velat klättra högt, sladda med cykeln eller leka vilt så har han oftast fått det. En kombination av principer och lathet.

Jag har inte använt ”alla andra” som ett argument. För länge sedan hörde jag någon nämna risken med att använda andra som måttstock; ta på dig jackan nu, ser du inte att alla andra har på sig sina jackor? Sätt dig ner som alla andra, ät nu som alla andra, säg tack som alla andra. Så går åren och barnet vill ha en telefon eller ett visst klädesplagg för att alla andra har det. Se filmen som alla andra ser, åka på semester som alla andra gör. Och då ska vi svänga om och inte göra som alla andra, för då har alla andra helt plötsligt fel? Jag tror på att lära sig följsamhet och majoriteten väljer inte nödvändigtvis fel i alla frågor, men det måste finnas bättre argument än att peka på massan. Jag tror också att det handlar om självförtroende i föräldrarollen, att våga dra gränser och fatta beslut utan att konstant snegla på andra.

Betyder det här att Esaias aldrig säger att han vill ha något för att alla andra har det? Hahaha O NEJ. Men jag har vanan inne att komma med förklaringar som inte har med kompisarna att göra. De andra får göra som de vill, vi gör på vårat sätt.

Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är samtidigt allt annat än tråkigt. Som i alla relationer krävs det tid att bygga tillit och god kommunikation och vi är mer än våra roller – jag har fött honom men han är också en människa jag får lära känna. En sån ynnest!


Annat på samma tema:
Fem tips från singelmamman
Skärmen

Mata barn
Självständighet

Frihet

Jag älskar hur vintern ser ut och känns men jag hatar inte att kunna gå ut utan behöva tänka efter, en pokémonpromenad efter frukost och återvändande svanar. Frihet!

Att springa intervaller på känsla när träningsklockan laddat ur. Små deltagargrupper så det finns tid för varje elev. Ljust både 05.30 och 21. Frihet!

Att kunna cykla till stan, välja och äta glass, cykla vidare till Storfors och hem igen – oj, vilken frihet det är med ett stort barn, att avnjuta våren på ett mer vuxet vis, utan galonisar.

Att rensa i skaparhögarna, lägga ut till försäljning, se siffrorna nå över 11 000 och häpna över människors generositet. Att kunna och vilja dela med sig – en sån frihet!

Stickade barntofflor

En flicka i vår närhet skulle fylla tre och min vana trogen tänkte jag: Jag gör nåt själv! Det går snabbt! Och långa arbetsdagar och kort framförhållning till trots hann jag klart i tid, att sticka något på stickor fem som ska passa drygt 14 cm långa fötter var nyckeln.

Jag hade inget mönster men började med 22 maskor, ökade 1 m innan den sista maskan vartannat varv tills jag hade nått 30 maskor. Kanske fem eller sju varv utan ökning, sen minskade jag vartannat varv på samma sätt som ökningen.


Den raka sidan, utan ökningar och minskningar, veks ihop och syddes till en häl.

Framsidan veks ihop (här ser ni det som ett uppochnervänt Y) och formades för att få plats för små tår. När den främre delen var ihopsydd valde jag att låta uppviket synas och sydde ungefär 1 cm från kanten.

Det hade såklart gått att tova dessa, antingen för hand eller i maskin, då de är stickade i ullgarn (isländskt Álafosslopi). Men till det krävs något som jag saknade: snäppet bättre framförhållning.



Det här var inte de första tofflorna i Maytembers historia, här finns fler:

Tovat do I owe the pleasure Malins mönster på två typer av tofflor – ett inlägg som många fortfarande googlar sig till
Lyckat misslyckande Ett par som inte blev som planerat
Någon ull? Säcken full!
Sydda små bebistofflor av våttovad filt




Sportlov

En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.

Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.

Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.

Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?

Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.

På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.

Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.

Två sidor av två stycken

Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.

Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.

Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.

Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.

Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.