Barn

Själv med barn

2 Comments

Häromhelgen var jag ensam hemma med barnen. Det var alla måltider, alla insomningar och hela den hostiga natten, och tanken på förr låg nära. Att förut hade jag det såhär jämt. Men den tanken fick aldrig fäste, för att vara själv med barnen en tid är något helt annat än att ha ensamt ansvar för dem. Att vara själv med barn är en praktisk utmaning; hur ska jag hänga tvätt när en ettåring drar ner allt från torkställningen och hur ska jag dammsuga när hon först skruvar ner intensiteten och sen trycker på av-knappen varje minut? Hur ska jag hämta hem den stora när den lilla sover? Att vara ensamstående har allt detta, men enligt min erfarenhet väger det ganska lätt jämfört med att just stå ensam. När hela ansvaret står på en person, alla avvägningar och beslut grundar sig på en persons perspektiv. Att inte kunna bolla, reflektera, pysa ut frustrationen efter en jobbig natt. Att bli arg på barnet och sen, direkt och innan man har lyckats samla sig, vara den som förstår och tröstar – det är utmaningen.

Min dag är din

, 7 Comments

Du har min kropp som din egen
somnar på den, äter av den,
bärs av den
Du tar min tid som om den var din
vaknar, ropar,
drar ut på skratt och nattning

Mina en gång så fria händer
håller, stryker, matar
Min en gång så fria tanke
Hålls fast vid dig och ditt leende
Din förkylning
Din sömn
Och allt du stoppar i munnen

Min dag är din
Min natt är din
Ägget som kokats till mig blir ditt när det visar sig att du tycker om det

Du tar för givet
som vore jag god och osjälvisk
kanske blir jag god och osjälvisk

Halvåret

8 Comments

Det är tisdag förmiddag, jag är ensam i huset. Sol och snö idag igen, nåd i väderform att snön kommer men än mer att den stannar kvar. Tystnaden är påtaglig för det finns ingen tystnad likt den när en bebis sover. Ute i vagnen ligger hon, inbäddad i ull från Blåsmarksfår och overall från PMU. När hon kom var det varm maj, vi fick förlossningens bästa rum med utsikt över havet, Danmark och sprakande röd solnedgång. Tänk att det var hon hela tiden? Stina, mitt hjärtas fröjd och glädje. Hon som vaknar med ett leende och tar fram så mycket gott i oss runtomkring.

Folk frågar hur gammal hon är, vi säger ett halvår, folk häpnar över hur snabbt tiden går. Men har hon inte alltid funnits? Har det funnits en vardag utan henne? Det är ett ständigt nu med en liten, för jag vet i teorin att hon en gång låg stilla med knutna små händer och böjda ben, men nu finns inget annat än klappande händer och bubbliga skratt. Och stundtals, sovtystnaden.

Tulpaner och liv

, 6 Comments

Tulpanerna har tagit sig upp på given signal av ljus och värme, det är blad och knoppar och ståtliga färger. De hårda, kalla lökarna satte jag efter graviditetstestet och tänkte på hur livet kommer att vara när de blommar. Hur stor kommer magen vara, hur kommer det att kännas? Nu är magen precis så stor som den är och det känns så mycket det bara kan.

En vän frågade om graviditeten, sen avbröt hon sig själv med en ny fråga; blir det för mycket snack om graviditeten? Något slags svenskt standardsvar, om att jag är mer än en havande kvinna eller att det är påfrestande med kommentarer om ens mage, susade förbi i tanken men det var inget jag höll med om. I själva verket är jag tagen i besittning i både kropp och tanke. Allt för detta nya liv. En okuvlig rörelse från mikroskopiskt till flera kilo tungt, en kropp som säger nu kör vi och ger allt till den mest kreativa process som finns. Jag får bara åka med. Septembers storögda förundran, oktober och novembers ständiga illamående, i december samma visa och sen den plötsliga lättnaden. Januaris fosterrörelser, februaris känsla i ryggen, mars med vakna nattimmar. Nu är det april, tulpanerna letar sig fram och det går böljande vågor på magen.

Fjällen

, 2 Comments

Fjäll är lika svåra att fånga på bild som norrsken och månen, i verkligheten är det jag som blir fångad. Våg på våg av böljande berg, att känna sig omsluten av höjder i alla väderstreck. Jag fick komma till Hemavan varje vinter under min uppväxt, jag minns varje skogsdunge och smaken av dextrosol i liften.

Nu är det jag som är föräldern, glömmer barnets underställ och mina egna stavar, har en del att lära. Men jag gillar att vara vuxen, det innebär mer ansvar men också mer vett att uppskatta vad jag ser. Jag sprang på skoterspåren ett par kvällar och fick en god anledning att stanna.

När morgondimman lättade lämnade fjällbjörkarna med frost på varje gren. Påskväder fastän det var sportlov och mitt barn, sin ålder till trots, påminde oss i gondolen upp; nu ska vi njuta!

Härliga helg

, 0 Comments

Vad det är härligt att vara ledig – trots att jag bara hunnit jobba två dagar det här året. Det är ändå något helt annat att vara hemma på grund av ledighet istället för sjukdom, kanske just för att man inte bara måste vara hemma.

Ingen vit, orörd snö så långt ögat kan nå, däremot en gigantisk hög med många spår av lek precis bakom vårt hus. ”Den där grenen gick av när jag skulle leka Tarzan”. Har någon läst barnboken Gropen? En fantastisk historia om barns leklust och självbevarelsedrift och vuxnas stundtals orimliga begränsningar av detta. Min egen attityd till lek har säkert spår av att jag inte alltid orkat bry mig om varje potentiell fara – lek och var nöjd, typ – men jag är också övertygad om att barn som får klättra och springa mår bättre och dessutom lär känna sin kropp och vad den klarar av. Om jag ideligen hejar på eller stoppar berövar jag ju barnet den möjligheten.

Dumma människors andra avsnitt om vänskap om möjligt var ännu bättre än det första och bekräftade min upplevelse i helgen, nämligen att det är ljuvligt att träffa samma vän tre dagar i rad, att ge varandra mycket tid och bara vara tillsammans. Vänskap är värt att lägga tid på! En annan värd grej är att gå på gudstjänst, påminnas om att Gud är god, anden leder och att vi får hjälpa varandra att se det. Med den vetskapen är vi redo för vecka fyra.

Utvecklingen

0 Comments

Den första tiden följs varenda litet framsteg med stora ögon. Leendet, att kunna sitta, stapplande steg på fortfarande knubbiga fötter. Det skrivs ner och filmas, vill inte hela världen veta att mitt barn kan vända sig från mage till rygg? Men det finns inga böcker att fylla i för år fem, sex, sju och åtta. En dag har man bara slutat köpa barntandkrämen för alla använder samma. Stranden blir sig lik igen, det går att ligga ner långa stunder och sen simmar vi ut tillsammans. Jag förlorar självbestämmanderätten över kläderna. Annat än favoriträtterna går ner. Spela spel som är roliga för alla inblandade. Det måste rensas bland böckerna. Cykla själv till skolan, stämma träff med kompisar, tänka ut present till kalaset. När hände detta? Vi vet bara att det har hänt.

480 dagar

2 Comments

I sommar tog jag ut de sista dagarna från min föräldraledighet med Esaias och det var inte utan att det kändes. Åtta år av att i varierande grad få vara hemma med mitt barn, och mycket – typ allt – har hänt.

Hans blick var stabil från start. När Esaias föddes i november 2013 hade Tariku och jag bara bott i Sverige några månader och allt kändes nytt men att bli förälder trumfar alla flyttar i världen. Det lilla barnet sprängde upp nya rum i hjärtat. Kärleken var stabil när inget annat var det och Esaias visade sig vara en urkraft som körde på, aldrig var stilla och charmade alla.

Vi hade varken bil eller särskilt mycket pengar när han kom, men då vi var vana vid att leva enkelt var det inga problem att ha föräldrapenningen som vår enda inkomst. Tydligen gick det till och med att snåla på föräldradagarna, med planen att kunna vara hemma länge, vilket har gjort att de räckt ända in på tjugotalet.

480 dagar – vad har de fyllts med? Planera, laga och städa mat, få barnet att somna och försöka hålla barnet vaket, promenader med sjal, sele, liggvagn, sittvagn, ingen vagn, cykel och kickbike. Rita med kritor, måla med fingerfärger, rita små detaljer i timmar. Läsa samma bok om och om igen, lyssna på poddar. Se på Pippi, Stora maskiner, folk som bygger lego. Bygga lego. Tvätta, diska, handla, städa. Mycket glädje, mycket sorg, många känslor samtidigt. Hålla koll på kläder som vuxits ur, träffa vänner, hoppa i vattenpölar och gå till lekparken. Vilket underbart liv ändå!

480 dagar med Esaias! Tack Gud och Försäkringskassan för det.

Ledigt

, 0 Comments

Sommarlovet kom snabbt, vi hann knappt med, och nu känns det enligt vissa som att vi har varit lediga i en månad. Barn kan vara förebilder i mycket, även i detta. Det räknas varken veckor eller dagar, planerna är roliga att tänka på men inkräktar aldrig på det som nu händer. Vi badar, ibland med kläderna på, träffar vänner, gör högar av såpbubblor och har det riktigt bra.

Redan första semesterdagen kom jag på mig själv med att spänna bågen för hårt och när jag dagen efter berättade det för mina vänner sa en: du tänker alltså att du ska prestera semester? Som jag är tacksam för personer som säger som det är och genomskådar mina beteenden. Poängen med semester är ju den motsatta, här ska både ribban och pulsen sänkas.

Juni fortsätter och kvällarna är fortsatt vackra – det är nästan svårt att ta in. Att vi får leva i det här? Och inte behöver vi stiga upp innan klockan sex imorgon heller.

När juni inte skaver

, 2 Comments

Juni har många år kommit med ett slags skav, en obalans mellan det som händer och känns å ena sidan, naturens överdåd å den andra. I år är det tack vare olika anledningar inte så. I år är juni rakt igenom fantastiskt.

Det finns fortfarande människomöten som påminner om att det inte är odelat positivt att rutiner bryts, många hade velat fortsätta med sina vanliga dagar och tryggheten de ger. Samtidigt är tacksamheten lite extra stor efter ett läsår med många utmaningar och hinder; vi klarade det! Mål har nåtts och kurser har avslutats, vi har kommit varandra närmare och vuxit som människor. Avslutningarna blir stympade även i år men de som ändå kan ses har lärt sig att detta är lyxvara.

Jag går till skolan och hämtar en hög med teckningar och böcker, delar av det som Esaias har skapat och lärt sig under året. Tänk att han får gå i skolan – och att vi bor i ett land där skolan har varit öppen hela året. Hans knän är redan fulla av skrubbsår, myggbetten kliar och sovrummet är alltid varmt och ljust. Allt känns varmt och ljust, för så kan juni visst också vara.

1 2 3 4 5 >»