Är det bara jag som känner mig lite semestertrött? Det är måltid på måltid, två starka viljor och fort till stranden så fort solen värmer. Logistiska utmaningar och så en måltid till. En smal väg mellan för mycket och för lite på schemat. Höjden av lyx att bli trött av ledighet!
Jag fascineras alltid av hur tappert hjärnan hänger med i svängarna, för nu anas en svag längtan efter styrsel till grötiga lediga själar. Men inte än, det hade vi nog inte orkat. Tur vi har två veckor till att återhämta oss.
Är det något 2020 har gett mig är det mycket tid med mitt barn och sommaren är inget undantag. Från att vi vaknar till att vi somnar är det vi och oftast är det vanliga dagar med vanlig mat och vanliga samtalsämnen. Har vi sällskap av vänner åker vi gärna på utflykter och hittar på olika saker, men när det bara är vi två faller vi in i en lugnare lunk med återkommande inslag. Lego och poddar, böcker och kanske någon cykeltur. ”Mamma, ska jag säga en grej?”, ja säg allt du vill.
Mina djupaste vänskaper har vuxit fram på samma sätt; timmar läggs på timmar, helt vanliga stunder utan något speciellt men som till slut har blivit en stark relation. Inte för att vi har hittat på så spejsiga grejer, men för att vi har tillbringat väldigt mycket vardag tillsammans. Jag tänker mig att det liknar de där 10 000 timmarna man ska lägga på något för att bli riktigt bra på det. För att komma nära varandra är kvantitetstid viktigare än kvalitetstid.
Sommaren är hög och vacker, balkongen blommar och i bilen ligger krokodilen ständigt uppblåst. Vi går upp på berg och badar i hav och älv. Jag är mer skärmlös än på länge, det är en oväntat liten effort för stor utdelning. Semesterlunken infinner sig i allt högre grad och jag är glad att den långa ledigheten ger utrymme för det.
Häromdagen fick jag äntligen barnvakt och fick äntligen träffa Mi, hon fick skjuts på min pakethållare och ett grannbarn frågade om vi var systrar. Alla dessa systrar som Gud har gett mig, blir tårögd för mindre. Jag tänker ofta på det när barnaskarors storlek och syskons värde diskuteras; loppet är inte kört även om de biologiska bröderna och systrarna är få till antalet, livet kan bjuda på fler.
Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?
Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.
För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?
Tidigare har jag raljerat över passa på-stressen och nu kommer jag på mig själv med att just passa på. Badar så fort tillfälle ges, äter både lunch och middag utomhus, ligger i soffan på balkongen till midnatt. Helt förstummad av sommarens ångvältslika ankomst. Kanske var jag tvungen att känna att jag inte måste för att sen kunna känna att jag faktiskt vill.
Under våren var det många som berättade hur de drogs till barndomens filmer, böcker, maträtter, kreativa mönster. Jag hörde om hur försäljningen av Mac and cheese sköt i höjden i USA och musiker pratade om hur de när turnéer ställts in kunde sitta hemma och spela på sina instrument i timmar – precis som när de var barn.
De senaste veckorna har jag från flera håll hört folk säga att sommaren 2020 kommer att likna barndomens somrar. När man var hemma, tog det lugnt, inte planerade särskilt mycket och sällan reste långt. Vid sidan av oro kring pandemi och ekonomi märker jag en lättnad och viss förväntan kring detta, även hos mig själv. Barnen har ändå sommarlov och säljer blombuketter och lemonad (saft med rabarberbitar), det är verkligen helt fantastiskt.
I vanliga fall störs jag lite av kontrasten mellan naturens överdåd och allt det svåra i livet som fortsätter göra sig påmint. I år är alla med på noterna; det är jobbigt men kan ändå vara fint. Vissa veckor till och med overkligt fint.
Solen skiner på talltopparna och ikväll behöver jag inte ställa alarmet på 05.45 – idag jobbade jag min sista dag för den här terminen. VT2020, kom aldrig igen. Jag gillar fortfarande mitt jobb, men vet ni vad jag inte gillar? Distansstudier. Ekande tomma korridorer. Handsprit. Hemmajobb. Det har såklart inte bara varit dåligt – vi har alla lärt oss väldigt mycket – men jag föredrar den vanliga vardagen när man får se folk i ögonen utan skärm emellan. Förra veckan hade vi avslutning i små grupper med inspelad skolgudstjänst, en tydlig fördel med det var att avskeden och tankarna på återseendet i augusti blev tydligare och mer personliga. Den blomstertid fem gånger dessutom.
På vägen hem från Älvsbyn tänkte jag på den här konstiga våren. Alla hämtningar och lämningar, alla matlådor, alla distansuppgifter, alla nattningar och väckningar. Jag klarade det. Nu börjar två månader utan tider att passa, med utrymme att stanna upp och tänka till punkt. Jag känner mig som det här hörnet i Malins trädgård. Redo.
Juni är här med sina ljusa nätter och prunkande grönska. Vi tog vårt första dopp igår och beroendet har kickat igång – en dag med bad blir en bra dag.
Vetskapen om att ännu en svart man dödats av en polis bränner som magkatarr. Det är inte mitt land, inte min vardag, men ändå så känslomässigt nära. Finner inte orden. Skriver några ändå, raderar. Publicerar, raderar. Vad kan jag säga som inte redan har sagts? Längtar efter en värld där hudens nyans inte spelar större roll än vilken veckodag man är född på. Rannsakar mig själv, vill lära om och lära nytt. Tänker ja, black lives matter. Vad sjukt om vi inte kan enas kring det.
Hittar bilder från höstens kulturfest på jobbdatorn, där vi helt orädda trängdes runt buffébordet och dansade i klunga. Nu är det längesen jag trängdes. Sju arbetsdagar återstår innan åtta veckors sommarlov, ett efterlängtat sådant. Jag ser fram emot att få ordning på en något kaosig lägenhet, se hur balkongen kläs in av grönt och göra kollage, vilket i och för sig brukar skapa ett nytt kaos så det är bra att jag har gott om tid.
Så blev det Norrbottens tur att börja grönska, snabbt går det och veckor av väntan gör att det nu känns självklart med prickiga björkar och skira pilar. Det är lite som att få barn och glömma hur det var förut; har inte du alltid funnits?
Allt låter annorlunda. Under kallaste vintern hörs varenda bil som kör över innergårdens knarrande snö, nu dränks allt av fågelkvitter och prat från grannar som tinat fram. Vägen från inomhus till utomhus märks knappt, inte för att det har varit målet med planlösningen, men för att det räcker med skorna. Barnen springer snabbt över gräset och stannar ute längre. Balkongdörren får stå öppen tills vi märker vad klockan är, jag känner mig lite som Esaias när han var två och undrade: är det dag? Är det natt?
