Det har varit dagar då livet bjudit på hela paletten. Det som tynger har fått sällskap av varma vindar och buskar och träd som blommar i vitt, gult och rosa. Jag tittar till tomatplantorna och tror att jag drömde om dem inatt, å andra sidan finns det inte mycket jag inte drömmer om. Symaskinen står redo – kanske idag, tänker jag när jag vaknar men det blev inte idag heller. Bokstavligen runt hörnet har vi en symaskinsaffär så trådfärgerna är det i alla fall inget fel på. Jag kör genom staden i storfamiljsbilen och lyssnar på musik som påminner om juni 2021, det ser nämligen så ut. Barndomens doftminnen av smältande snö och leriga diken är långt borta men tvätten torkar tacksamt snabbt i vårsolen.
Tårarna rinner över någon annans sorg, någon annans goda hjärta eller min egen trötthet. I eftermiddags såg jag fritidspedagoger ligga på asfalten medan lågstadiebarn ritade fjärilsvingar med gatukritor runtom dem. Tidigare ikväll såg jag en bankomatkö, tänkte att det var längesen. Och nu är himlen ljust blå och aprikosrosa mot horisonten.
Tulpanerna har tagit sig upp på given signal av ljus och värme, det är blad och knoppar och ståtliga färger. De hårda, kalla lökarna satte jag efter graviditetstestet och tänkte på hur livet kommer att vara när de blommar. Hur stor kommer magen vara, hur kommer det att kännas? Nu är magen precis så stor som den är och det känns så mycket det bara kan.
En vän frågade om graviditeten, sen avbröt hon sig själv med en ny fråga; blir det för mycket snack om graviditeten? Något slags svenskt standardsvar, om att jag är mer än en havande kvinna eller att det är påfrestande med kommentarer om ens mage, susade förbi i tanken men det var inget jag höll med om. I själva verket är jag tagen i besittning i både kropp och tanke. Allt för detta nya liv. En okuvlig rörelse från mikroskopiskt till flera kilo tungt, en kropp som säger nu kör vi och ger allt till den mest kreativa process som finns. Jag får bara åka med. Septembers storögda förundran, oktober och novembers ständiga illamående, i december samma visa och sen den plötsliga lättnaden. Januaris fosterrörelser, februaris känsla i ryggen, mars med vakna nattimmar. Nu är det april, tulpanerna letar sig fram och det går böljande vågor på magen.
Glad påsk! Liksom julen inte tar slut bara för att klapparna är öppnade är inte påsken slut bara för att vi återgått till jobb eller tömt äggen på godis.
Kristus är uppstånden från de döda; med döden nedtrampade han döden och åt dem som är i gravarna gav han liv.
Påsken kom och förändrade allt, igen. I vanlig ordning berör dess budskap och kraft starkare för varje år, jag är som ett barn som ständigt lär mig. Appen Tidegärden påminner mig om sanningar.
Och på tal om liv efter döden finns detta poddavsnitt där Patrik Hagman berättar om sin förlust av son och hustru. Jag har tidigare tipsat om hans bokSorgens gåva är en vidgad blick och många av resonemangen känns igen därifrån.
En tanke som har dröjt kvar sedan avsnittet släpptes för en månad sedan är att alla sorger och förluster inte behöver komma med de stora existentiella frågorna, känslan av att precis allt tas ifrån en.
En ny upptäckt i veckan är Verses som Spotify hittade åt mig – en lång lista på tonsatta bibeltexter. Om man ändå ska lyssna på något kan det ju lika gärna vara det här:
Sedan i höstas har jag jobbat på EFS tidning Budbäraren, en fantastisk möjlighet att träffa intressanta personer och fördjupa sig i andras tankar och resonemang. För er som inte prenumererar på papperstidningen finns den också i digital form, och här är tre av de människor jag fått möta och skriva om:
Det är lyxigt att få prata med en kompis och sen skriva om det! Ellen Lidberg är barn- och ungdomsledare i Jävre och har så många kloka tankar om att engagera fler, göra sitt bästa och läsa Bibeln. Malin har fotat!
Svenska kyrkans nya ärkebiskop Martin Modéus fick jag och fotografen Magdalena Vogt träffa i Linköping, innan han flyttade till Uppsala och sitt nya jobb. Det var speciellt att prata med en person som dels är så van vid intervjuer (till skillnad från mig, hehe) och som är välformulerad som en bok. Tydlig och trevlig är han, ärke-Martin.
Isak Rama växte upp nära kriminalitet och missbruk, men såg inte misären som han tvingades leva i. Som tonåring började hans eget drogberoende och en livsstil som han till slut blev oerhört trött på, men inte fann någon utväg från. I häktet mötte han Jesus och hans liv har inte varit detsamma sedan dess.
Kul att göra tidning, men framförallt; kul med människor!
Vi sa något om söndagen vid matbordet, Esaias bad oss sluta för att inte påminna honom om att sportlovet har ett slut. Denna åttonde vecka, en oas i vardagen, inga tider att passa och inga väskor att packa. Det är mycket som har förändrats i livet, en av skillnaderna är att jag numera jobbar heltid och att luftiga planlösa lovveckor blir en större kontrast till vardagen. Jag bakar bröd utan att behöva tänka på hur lång tid det ska ta, jag får lust att läsa och kvällarna får ta större plats. Och än är det bara tisdag.
Vi firade bokreans premiärdag genom att helt enkelt gå på bokrean – det är nästan komiskt hur många dyrbara böcker man helt plötsligt kan fylla kassarna med – och på något vis matchar överflödet fettisdagen. Imorgon börjar fastan och jag ser med glädje och bävan fram emot den.
Varierande arbetsuppgifter är ett återkommande faktum, idag gör jag en Power Point om hur man i detalj installerar och använder WhatsApp på sin mobiltelefon, målgruppen har svenska som förstaspråk men är inte särskilt teknikvan och god hjälp har utlovats. Innan dess har jag diskuterat dejtande i olika länder med en grupp och skånsk vinter med en annan – den var förresten här en liten stund, vintern. Jag maxade uteexponeringen och gick överallt, snön knarrade och allt var vackert.
Nu är gräset grönt igen och det är klart att det är svårt att svara på frågan om vad man tycker om att göra på vintern. Jag berättade i alla fall om isvägar och slalombackar. En deltagare hävdade att jag är så väldigt lik Shakira och en annan kallade mig för Helena. Vi tränade hörförståelse och jag fick höra att min svenska är helt perfekt – tack tack.
Vi promenerade till den närmaste kyrkan för adventssamling med hela skolan, varm glögg och kalla clementiner, trångt i bänkarna och ljuv musik. Gör dina portar portar vida för Herrens härlighet och var glad i din Herre och Gud. Glädjeämnena är många men inget så stort som det största.
