Vardag

Majmåndag

Vakna till morgonpigga fåglar

Oväntat varmt igen

Syrénprakt och syréndoft

– Syrenis kan barnet heta!

Frön som kommer upp senare än väntat, en annan känsla än de som passar tiden

Rosa blomblad i drivor på trottoaren

Uppladdningssömnen innan hämtning

Mullrande åska

Vårregn, barn som har vett att uppskatta det och hoppar högljutt på studsmattan

Jublet när regnet övergår i hagel

Att se hur hejaropen får en sjuåring att springa snabbare

Ljud av barn som badar badkar (om man inte är precis bredvid är det behagligt)

Straffläggning och glass

Och somna med öppet fönster

Hela paletten

Det har varit dagar då livet bjudit på hela paletten. Det som tynger har fått sällskap av varma vindar och buskar och träd som blommar i vitt, gult och rosa. Jag tittar till tomatplantorna och tror att jag drömde om dem inatt, å andra sidan finns det inte mycket jag inte drömmer om. Symaskinen står redo – kanske idag, tänker jag när jag vaknar men det blev inte idag heller. Bokstavligen runt hörnet har vi en symaskinsaffär så trådfärgerna är det i alla fall inget fel på. Jag kör genom staden i storfamiljsbilen och lyssnar på musik som påminner om juni 2021, det ser nämligen så ut. Barndomens doftminnen av smältande snö och leriga diken är långt borta men tvätten torkar tacksamt snabbt i vårsolen.

Tårarna rinner över någon annans sorg, någon annans goda hjärta eller min egen trötthet. I eftermiddags såg jag fritidspedagoger ligga på asfalten medan lågstadiebarn ritade fjärilsvingar med gatukritor runtom dem. Tidigare ikväll såg jag en bankomatkö, tänkte att det var längesen. Och nu är himlen ljust blå och aprikosrosa mot horisonten.

Tulpaner och liv

Tulpanerna har tagit sig upp på given signal av ljus och värme, det är blad och knoppar och ståtliga färger. De hårda, kalla lökarna satte jag efter graviditetstestet och tänkte på hur livet kommer att vara när de blommar. Hur stor kommer magen vara, hur kommer det att kännas? Nu är magen precis så stor som den är och det känns så mycket det bara kan.

En vän frågade om graviditeten, sen avbröt hon sig själv med en ny fråga; blir det för mycket snack om graviditeten? Något slags svenskt standardsvar, om att jag är mer än en havande kvinna eller att det är påfrestande med kommentarer om ens mage, susade förbi i tanken men det var inget jag höll med om. I själva verket är jag tagen i besittning i både kropp och tanke. Allt för detta nya liv. En okuvlig rörelse från mikroskopiskt till flera kilo tungt, en kropp som säger nu kör vi och ger allt till den mest kreativa process som finns. Jag får bara åka med. Septembers storögda förundran, oktober och novembers ständiga illamående, i december samma visa och sen den plötsliga lättnaden. Januaris fosterrörelser, februaris känsla i ryggen, mars med vakna nattimmar. Nu är det april, tulpanerna letar sig fram och det går böljande vågor på magen.

Sportlovstisdag

Vi sa något om söndagen vid matbordet, Esaias bad oss sluta för att inte påminna honom om att sportlovet har ett slut. Denna åttonde vecka, en oas i vardagen, inga tider att passa och inga väskor att packa. Det är mycket som har förändrats i livet, en av skillnaderna är att jag numera jobbar heltid och att luftiga planlösa lovveckor blir en större kontrast till vardagen. Jag bakar bröd utan att behöva tänka på hur lång tid det ska ta, jag får lust att läsa och kvällarna får ta större plats. Och än är det bara tisdag.

Vi firade bokreans premiärdag genom att helt enkelt gå på bokrean – det är nästan komiskt hur många dyrbara böcker man helt plötsligt kan fylla kassarna med – och på något vis matchar överflödet fettisdagen. Imorgon börjar fastan och jag ser med glädje och bävan fram emot den.

Shakira, glögg och vida portar

Varierande arbetsuppgifter är ett återkommande faktum, idag gör jag en Power Point om hur man i detalj installerar och använder WhatsApp på sin mobiltelefon, målgruppen har svenska som förstaspråk men är inte särskilt teknikvan och god hjälp har utlovats. Innan dess har jag diskuterat dejtande i olika länder med en grupp och skånsk vinter med en annan – den var förresten här en liten stund, vintern. Jag maxade uteexponeringen och gick överallt, snön knarrade och allt var vackert.

Nu är gräset grönt igen och det är klart att det är svårt att svara på frågan om vad man tycker om att göra på vintern. Jag berättade i alla fall om isvägar och slalombackar. En deltagare hävdade att jag är så väldigt lik Shakira och en annan kallade mig för Helena. Vi tränade hörförståelse och jag fick höra att min svenska är helt perfekt – tack tack.

Vi promenerade till den närmaste kyrkan för adventssamling med hela skolan, varm glögg och kalla clementiner, trångt i bänkarna och ljuv musik. Gör dina portar portar vida för Herrens härlighet och var glad i din Herre och Gud. Glädjeämnena är många men inget så stort som det största.

15 november

Perfekt avokado till frukost

Nattvard innan lunch

Tystnaden som uppstår när tolv personer förlorar sig i penslar och färger

Danmark syns inte

Teori på 18-årsdagen och uppkörning dagen efter – han klarade det

Lektionsplanering

Helgplanering

Bön som väcks

Och vi har blivit åtta miljarder

Ut

Jag måste berätta hur jag för ett par veckor sedan längtade ut,

och ut fick jag komma.

En riktig söndagskaramell med frisk luft och många steg.

Vissa utsikter kan knappt fångas på bild.

Men det kan inte heller eventuellt gnäll och gnissel, så det går på ett ut.

Utomhus, vilken underbar uppfinning.

Oktober

Han som snart fyller nio pratar om de ord som ingen verkar förstå; vars, her, sockar. ”Vars var du?” frågar han en kompis men får frågetecken till svar. ”He tillbaka bollen där du tog den” säger han till en annan som blir lika förbryllad, trots höjd röst och artikulation. Och varför säger man strumpor istället för sockar i Skåne? Nya prepositioner letar sig in, det blir slut med diesel istället för slut diesel. Han får frågan om han åkt mycket längdskidor, han svarar nej även om de åkte varje vecka på spåret bredvid skolan – mycket är relativt. Träden är fortfarande gröna, fotbollssäsongen fortsätter och rosorna vid garageväggen blommar. Det är en märklig men fin oktober.

Givet

Grattis till ditt nya liv, sa en kompis jag träffade härom veckan. Tack, sa jag.

Tack! I våras visste vi inte mer än att Esaias och jag skulle flytta till Daniel i Helsingborg – nu är det augusti och vi har flyttat in i vårt underbara hus, Esaias har börjat trean i en skola i närheten och jag har börjat på två nya jobb. Jag undervisar på Sundsgårdens folkhögskola tre dagar i veckan och de andra två skriver jag för Budbäraren.

Jag är enormt glad och tacksam för det stora och det lilla, gungigt trött av allt nytt men vill inte missa något. Det är en speciell tid i livet.

Och samtidigt som allt är nytt; så fullkomligt självklart. Givet i dubbel bemärkelse.

Detta har hänt

Jag minns knappt hur mina torsdagar brukade vara, men jag vet hur det var idag. Hur jag vaknade efter ännu en varm natt med öppen balkongdörr, sprang ut och tog in tvätten när jag märkte att det började regna strax innan sju. Cykelvägen till jobbet, havet och hamnen, hortensia i stora buskar, doft av ros och lavendel. Min matlåda såg säkert ut som matlådor gör mest, ingen kunde ana det stora i att jag inte lagat maten själv.

Mycket har förändrats i mitt liv de senaste månaderna men det största är detta; nu är vi två. Eller ett.

För snart tre veckor sedan gifte vi oss, Daniel och jag. Lördagen som så länge legat framför oss kom inte en dag för tidigt. Vi fick ingå äktenskap, lova varandra trohet och tacka Gud för hans oerhörda  godhet och nåd. För en nåd är det, i allra högsta grad. En fantastisk gåva.

Nu är torsdagarna annorlunda, alla dagar är annorlunda, och inte ens i min livligaste fantasi hade kunnat komma på något bättre än detta.