vardag

Fördel deltid

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Rutiner

Jag brukar inte gilla rutiner men nu har en behaglig rytm infunnit sig; varannan dag hemmajobb, varannan dag Älvsbyn. Morgonbönen och packa läxan på måndag, ta med skidor på onsdag. Följa Esaias den korta vägen till skolan vilket är en lyx snarare än ett måste, för effektivitet ska inte vara ett ledord i mitt föräldraskap. När jag ska till hemmakontoret fortsätter jag gå ett par kilometer eller tre, det är nästan provocerande hur mycket tid som frigörs när pendlingen kapas. Solen går upp och jag måste ta en bild.

Vardag och ord på repeat. Orden om orden på repeat på repeat. För varje repetition går det djupare: bönen, träningen, undervisningen, samtalen, läsningen. Samma saker men en känsla av nytt, såhär nära har vi aldrig kommit förut.

En kväll, en natt, ännu en morgon och ännu en kort promenad innan jobbet. Solen går upp igen, jag tar en bild igen och för varje repetition blir det vackrare.

Halva februari

Halva februari har gått och det är redan ljust många timmar per dag. Esaias har fått göra en ljuslykta på skolan och jag har fått injera på mitt jobb. Jag stickar vantar och tänker redan på nästa par, och det jag ska få klart däremellan. De små projekten hemmavid erbjuder variation och känslan av att något händer ändå, jag beställer mer material och tänker att vårterminen ska få fortsätta så.

Kroppen är mör efter ett långt och oplanerat progressivt löppass idag – jag fick feeling och sprang längre än jag hade tid med och fick maxa de sista kilometrarna för att hinna hem före Esaias. Som jag älskar löpningen – att bara mata på, få se allt vackert på vägen, andas ordentligt, bli fysiskt trött. Ibland undrar jag hur jag hade mått utan den, och hur det hade varit om jag löptränade under de perioder jag mått sämre. Men så hejdar jag mig, vet att det inte fanns på kartan att uppbringa orken eller ens tiden då. Våra liv är inte alltid medvetna prioriteringar frikopplade från omständigheter, det handlar om förutsättningar och möjligheter också. Vi gör det vi kan, så gott vi kan.

Pandemiliv

”Har du hört om det där nya viruset?” säger en person i min närhet rätt ofta. KUL. Vardagen ser ganska annorlunda ut jämfört med förut, och de här förändringarna kan jag se i mitt liv:

Jag umgås mer med min son. Överraskning.

Jag veckohandlar lite mer uppstyrt, småhandlar mindre. Annat än mat köper jag knappt alls. Det är sjukt märkligt att tänka på alla second hand-fynd som jag inte har gjort men inte heller kan föreställa mig.

Jag äter mer soppa. Uselt i matlåda, perfekt att värma hemma på spisen för nej jag har ingen mikro.

Jag tränar mer. Mer tid, mindre vardagsmotion. Japp. Det innebär också att

Jag är ute mer. Betydligt mer. På grund av träningen som helst sker utomhus men ännu mer för att jag har utvecklat någon form av beroende? Det är så fint hela tiden. Och jag behöver träd och vatten och vidder för att inte fastna i mitt huvud. Blir typ illamående i både kroppen och själen om jag är inne hela tiden?

Jag klär mig finare. Det finns inga speciella tillfällen att spara de finare kläderna till och det är roligare att ha läppstift hemma.

Jag snöar in på saker. Typ ull eller pappersblommor eller filmredigering. Kan såklart inte lova att det inte hade hänt utan virus men nu finns tid och uppmärksamhet att ge.

Jag är lugnare inför helgen. Noll planering och noll logistik, aahh. Tråkigt men skönt, liiite rädd att jag ska fastna i denna homebody.

Jag träffar mindre folk. Blä. Har heller inte varit längre än en timme från hemmet sen Etiopien i mars.

Jag är ledig annorlunda. Förut tog jag det lugnt när jag var ledig och Esaias var på skolan, men nu tar vi det ju lugnt hela tiden så nu är jag en duracell som handlar, promenerar med kompis, springer, gör ärenden. Det kan också ha att göra med att de lediga dagarna är betydligt färre och att jag måste passa på.

Jag lyxar till det mer. Om ingen annan bjuder mig på fika eller god mat får jag se till att bjuda mig själv.



Vad har ändrats i din vardag?

Lately

Skaparlust och skapartid

Andras framtidsplaner, delad glädje

Att bli intervjuad av en extremt trevlig och rolig journalist – som att prata med en kompis. Här kan ni läsa resultatet.

Ännu en kall och vacker lunchpromenad

Lättnaden att ha en välfungerande dator efter lång tid utan

Att ge och få presenter, många januaribarn på samma ställe

Vilodagar

På spåret och sonen som kan ta en stad på 8 poäng

The Office

Riktigt nära vänner

Att förlora sig i filmredigering

Fullmåne och skridskor

Injera

Efesierbrevet

Det går att välja andra vägar

Nyårsdag

Sista veckan i januari är så mycket vardag det kan bli. Julen är avlägsen och än är det flera veckor kvar till sportlovet. Vad blir det för mat, jag vet inte, glöm inte att betala räkningarna och promenad i förmiddagssolen. Månaden har varit lika lång som januari alltid är men känns fortfarande som nyårsdag.

Vi stressar på morgnarna men stämningen är god, det är lite ljusare och minusgraderna många. I klassrummet har snön tagit över virusets plats som främsta samtalsämne, vi fortsätter med distans vilket å ena sidan är segt men å andra sidan ger mer kvalitetstid med de deltagare som kommer in.

Jag har lärt mig vilka vägar jag ska springa på för att exponeras med så mycket sol som möjligt. Skuggorna är långa och snön glittrar på ett sätt som är omöjligt att fånga med mobilkameran. Jag ser filmklipp från augusti, orimliga scener med barmark och grönska, tänker att sommaren blir bra när den kommer men bråttom behöver den inte ha.

Januari, ännu en månad att älska.

Våg på våg

Överflöd från en källa som aldrig sinar.

Utsikten från våra fönster är sinnebilden av midvinter.

Det är tur att vi inte har bråttom, det är tur att bilen jag skottade fram faktiskt var min.

När den nödvändiga skottningen är avklarad får nöjesskottningen ta vid. För några dagar sedan sörjde vi att de tog bort de stora snöhögarna utanför oss men snabbt blev de lika stora och större.

Inomhus klipps ytterligare några blomblad, jag testar vad som blir bra och inte.

Ytterligare en blomma, utifrån ett mönster jag hittade på Pinterest; någon har tagit av en pions alla blad och ritat av allihopa. Tack för att jag får ta del av det genidraget. Tack för blommor och snö samtidigt.

Tack för våg på våg av barmhärtighet.

Födelsedagsföredettabarnet

Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.

Mitt hem ljuva hem

Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.

Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.

Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.

Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!

Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.

Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.

Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!

Allt har sin tid och tur är väl det.