vardag

112 och 113

På årets hundratolfte dag förstod jag inte vidden av tröttheten förrän jag vilade

På årets hundratrettonde dag vräkte snön från morgon till kväll

Golvet i trappuppgången kan också förvåna

Bokade biljetter och smygande förväntningar på sommaren

Vänner som uttrycker sin kärlek monetärt

Libabröd, byskekarameller och torkad mango, men helst inte samtidigt

Bilder på bilder som kommit fram

En stunds rit på kvällen; han ritar en nyckelpiga, jag ritar maskrosor. Tema ej snöstorm

Att få ta del av andras svåra och andras roliga

Trötta ben

Och att se fram emot dag hundrafjorton

14 april

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå kan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

Vanligaste vanliga

Denna onsdag hade antagligen fallit i glömska om jag inte fått för mig att göra en film av den. Vakna, jobba, äta, be, tvätta, diska, läsa. Även om jag inte direkt älskar det monotona har jag vett att uppskatta när vardagen rullar på, eftersom det betyder att vi är friska och i grunden har det väldigt, väldigt bra. Och det om något är väl värt att minnas.

Sportlov

En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.

Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.

Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.

Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?

Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.

På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.

Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.

Stormar och målbilder

Det är helg, det är lov – det är väldigt ledigt. Den där vilsamma ledighetskänslan då det inte är bråttom med återhämtning och vila, vi kan göra lite vad vi vill, vi hinner. En promenad på två och en halv timme, varför inte.

Det är aprilväder trots mars; snö, sol, stilla och vind. Först går vi med ansiktena mot solen som riktiga svennar, sen måste vi gå baklänges för att inte blåsa bort (då övergår varför inte till varför). Jag läser en bok jag vill låta ta tid men samtidigt fortsätta läsa, jag läser att Gud står fast oberoende av våra känslostormar.

På biblioteket lämnar jag igen en trave böcker jag lånat om och lånat om och lånat om sen höstlovet. Vi värmer oss i foajén en stund, läser på väggen om ett liv präglat av gemenskap och mänsklig värdighet. Målbild.

Det är min dopdag och jag firar 33 år av Guds trofasthet i mitt liv. Min vän är min och jag är hans. Jag sitter i samma soffa som jag då låg i, vilar på samma grund som då även i evig bemärkelse. Ser med tacksamhet alla dessa händer, mina bröders och mina farföräldrars, tänk att få vara så omsluten. Också en målbild.

Två sidor av två stycken

Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.

Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.

Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.

Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.

Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.

Fördel deltid

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Rutiner

Jag brukar inte gilla rutiner men nu har en behaglig rytm infunnit sig; varannan dag hemmajobb, varannan dag Älvsbyn. Morgonbönen och packa läxan på måndag, ta med skidor på onsdag. Följa Esaias den korta vägen till skolan vilket är en lyx snarare än ett måste, för effektivitet ska inte vara ett ledord i mitt föräldraskap. När jag ska till hemmakontoret fortsätter jag gå ett par kilometer eller tre, det är nästan provocerande hur mycket tid som frigörs när pendlingen kapas. Solen går upp och jag måste ta en bild.

Vardag och ord på repeat. Orden om orden på repeat på repeat. För varje repetition går det djupare: bönen, träningen, undervisningen, samtalen, läsningen. Samma saker men en känsla av nytt, såhär nära har vi aldrig kommit förut.

En kväll, en natt, ännu en morgon och ännu en kort promenad innan jobbet. Solen går upp igen, jag tar en bild igen och för varje repetition blir det vackrare.